Ett digitalt välfärdssamhälle

I förra veckan var det äntligen boksläpp på antologin AI och makten över besluten (köp gärna!). I efterdyningarna av skrivandet av mitt inlägg och även själva boksläppet har jag hunnit fundera några varv till om makten över digitaliseringen inklusive AI.

När man plöjer fram i den kilometerdjupa retoriken inom området så blir vissa saker slående.

En retorisk figur som ständigt återkommer är att digitaliseringen och i förlängningen AI osv är så otroligt nya företeelser, så otroligt annorlunda än allt annat vi på samhällsnivå varit med om. Och så är det naturligtvis på ett sätt men jag blir skeptisk. Det blir jag alltid när samma sak upprepas allt för många gånger men det finns även rent faktiska skäl till att detta inte är en meningsfull beskrivning av historien och nuet.

Ett skäl är historielösheten i beskrivningen. Om vi tar sjukvården som exempel så genomfördes enorma infrastrukturella förändringar på mycket kort tid från 1930-talet till 1960-talet. Förutom att nästan ofattbart många nya topputrustade sjukhus byggdes runt om i landet (kan inte nog rekommendera Anders Åmans gamla arkitekturhistoriska verk om sjukhusens arkitektur) infördes oavbrutet nya tekniska och medicinska innovationer samt nya vårdformer. Detta är för många helt bortglömt trots att denna revolution till skillnad från den digitala fungerade förvånansvärt bra. Inga stora haverier (jag bortser nu från viss vårdetik och från internationella läkemedelsskandaler som exempelvis användandet av neurosedyn) utan det mesta gick som planerat även när man planerade "fel". Om man skulle göra en analys av ROI (return of investement) skulle den med stor sannolikhet visa att dessa tidigare infrastrukturella förändringar i vården gett betydligt mer utdelning per investerad krona än den digitalisering som skett under det senaste halvseklet.

Därmed naturligtvis inte sagt att det varit fel att satsa på digitalisering (det är ju en kontrafaktiskt beskrivning som knappast ens är möjlig att göra), det är inte att den gjorts som är problemet utan hur.

En avgörande skillnad i förhållande till det stora infrastrukturella språng som skedde i mitten av 1900-talet är förhållandet till kunskap. Det är inte utan anledning som den svenska välfärdsepoken har belackats för att vara social ingenjörskonst. Den positiva sidan av myntet var att sjukvården rörde sig framåt med en stark tilltro till vetenskap och beprövad erfarenhet även då det gällde t.ex. sjukhusarkitektur. Vetenskaplighet var helt enkelt den överordnade principen (finns mycket att säga här men se det som en extrapolering).

Tyvärr har detta inte alla gällt i samma utsträckning när sjukvården har digitaliserats. Det är mer regel än undantag att man testat digitala lösningar i skarp drift och inte i noggrant övervakade testmiljöer där strukturerade utvärderingar kunnat göras. Detta skiljer sig helt från förhållningssättet då nya läkemedel ska introduceras vilket känns märkligt paradoxalt eftersom de revolutionära effekterna av de digitala lösningar ofta framhålls. Man kan tycka om att något förväntas leda till radikala förändringar i förhållande till enskilda människor så borde det verkligen utsättas för rejäl granskning före implementation.

En annan aspekt av vad jag närmast skulle vilja kalla kunskapsignorans i dagens digitalisering är att det sällan eller aldrig sker någon utvärdering av de misslyckanden som gjorts. Och tro mig - stora digitala haverier i olika faser av upphandling/utveckling och implementation är inte ett område där det saknas material att utvärdera! Det vanliga är att istället att för att ta lärdom och försöka bli bättre nästa gång så lämnas haveriet och förslösade miljoner/miljarder i tystnad. Ibland tänker jag att det är som om vi skulle bygga på broar som ständigt rasade ihop men aldrig undersöka varför och försöka bygga en bättre bro. Detta blir ett dubbelt slöseri i mina ögon som leder till att vi står och stampar upprepande samma misstag gång på gång. Vi har lyckats skapa en icke-lärande organisationsstruktur.

Jag kan inte heller låta bli att återigen gnälla över att där offentlig digitalisering går in så går källkritiken ut. Trots att många av de som figurerar i sammanhanget har avancerade akademiska utbildningar tycks grundläggande vetenskapligt förhållningssätt vara näst intill omöjligt att tillämpa här. McKinseys märkliga rapporter borde vara så rejält debunkade att ingen seriös debattör skulle kunna använda dem som referenser. Ändå hörde jag så sent som häromveckan en akademiker lyfta fram de 140 miljarder kronor om året som offentlig sektor skulle kunna "spara" genom att använda AI. Låt mig återigen säga att det inte finns någon grund för utsagan och den har inte ens utvärderats mot verkligheten av beställaren DIGG. Ändå gör bias att all normal källkritik att detta och liknande upprepas till leda.

Att helt olika måttstockar används för vad som ska ses som en giltig uppfattning blev jag senast idag varse (tack för tips GA) när jag spårade underlaget till en artikel där det hävdades att svenska folket "vill dela sina hälsodata". Underlaget visade sig vara så tvärdjupt att rymdes på en PP-slide hos stiftelsen Forska!Sverige. Det känns inte riktigt som stiftelsen lever upp till sitt stolta namn när det gäller opinionsbildning för litet högre krav än en liten gallup med tveksamma frågeställningar (tveksamma eftersom vården idag absolut inte kan garantera om möjlighet att lämna uppgifter på ett anonymt och integritetssäkert sätt, det är bara att se till IMY:s rapporter om sjukvårdens behörighetshantering) skulle man ha anledning att förvänta sig sett till detta.

Nog om detta. En annan skillnad som jag ser det är att i och med att det som planerades och infördes på 30-talet och framåt definierades i konkreta termer så var det också möjligt att föra en diskussion om prioriteringar. Det var helt enkelt möjligt att styra, prioritera och därmed även göra hälso- och sjukvårdens utveckling till en politisk fråga. Detta ser jag som centralt eftersom utan politik har endast de som redan har makt möjlighet att påverka utvecklingen.

Slående så här i efterhand är också att dåtidens samhällsutvecklare inte förväxlade mål och medel. Digitalisering och AI framställs genomgående som mål i sig vilket det rimligen inte kan vara för andra än leverantörerna. Och då kommer vi in på en annan skillnad nämligen den starka centrala styrningen av utvecklingen. Det fanns inget SKR utan ett väldigt litet landstingsförbund som huvudsakligen verkade genom det som skämtsamt kallades landstingspartiet i riksdagen. Man satte inte heller vagnen framför hästen och lät leverantörerna styra utvecklingen - istället ledde Medicinalstyrelsen/Socialstyrelsen med starkt mandat. Det var litet andra tag än Ehälsomyndighetens nyligen framlagda färdplan som lämnar en med fler frågor på sista sidan än på första. Vid läsning av gamla protokoll och tidskrifter får man känslan av att det inte ens fanns utrymme för individuellt självförverkligande med tomma fraser som "mod" utan det som gällde var inordnande i en större helhet.

Förhoppningsvis förstår ni läsare att jag nu överdrivit och renodlat i stor omfattning men ibland kan historien användas som ett verktyg för att försöka upptäcka dagens verklighet. Jag tycker inte alls att allt var bättre för men att vi ändå har mycket lära när man som jag ställer mig frågan vilka det är som egentligen ska fråga vad f-n fick jag för pengarna men ännu mer vad f-n fick jag för min röst.

Min linje är att offentlig digitalisering och AI borde avklädas allt glitter och göras om till vilket förvaltningsområde som helst. Driv ut månglarna och inför en styrning som fungerar utifrån de tre p:na

• Prioritering
• Plan
• Politik

Endast så kan en fungerande infrastruktur och ett digitalt välfärdssamhälle byggas upp .