Hallå - vem är det jag talar med?

Jag satt egentligen och skrev om förslaget till ny säkerhetsskyddslag. Den är en uppgift som kräver sin kvinna och man unnar sig kanske en stund av rekreerande slösurfande emellanåt. Twitter är den digitala motsvarigheten till lösgodis fast mer irriterande och nu har jag börjat observera ett ”nytt” irriterande fenomen. Det kan tyckas som en struntsak men ju mer jag tänker på det så är det inte det. Jag menar de offentliga chefer som skriver på Twitter och andra sociala medier med twitterbiografier som ”Enhetschef på myndigheten X men twittrar som privatperson” eller ”Avdelningschef på myndigheten Y men tweetsen är mina egna”. Sedan fylls deras flöden av myndighetsmeddelanden, bilder på dem själva i olika myndighetssammanhang samt inte minst en massa åsikter i frågor relaterade till deras myndighetsutövning.

På en nivå är jag beredd att utbrista ”skaffa dig ett liv” – om man som privatperson är fullkomligt besatt av sitt jobb mår man nog inte så bra. Men naturligtvis är det inte så att de här cheferna egentligen agerar som privatpersoner utan som en del i sin yrkesroll, i vissa fall uppmuntrat av arbetsgivaren. Många myndigheter tycks se det som ett egenvärde att enskilda tjänstemän är synliga i sociala medier, litet oklart varför om ni frågar mig.

Men om nu myndighetsledningen tycker det är bra att cheferna i verksamheten är ute och visar sig i sociala medier varför gör de då inte officiellt som myndighetsföreträdare utan som ”privatpersoner”? Jag kan bara se två skäl till detta vilka båda rimmar illa med svensk förvaltningstradition och med de förväntningar som medborgare har rätt att ha i förhållande till sina myndigheter.

Det första är att man vill slingra sig undan offentlighetsprincipen. Teorin är att om man skriver om myndighetens verksamhet som privatperson som kommer inte vare sig tweets man själv skriver eller tweets som riktas till en att räknas som allmänna handlingar. Ursprungligen var nog skälet att det är litet knöligt att diarieföra och lagra tweets och att det därför är frestande att komma på kreativa lösningar för att undvika det. Men jag tror att det numera, vid sidan om en administrativ slapphet, skapats en mystisk frizon där även generaldirektörer gör uttalande i sakfrågor blandat med kommentarer om fotboll. Rent strikt betraktas information kopplat till myndighetens ärenden som allmänna handlingar oavsett om de kommer in eller skickas ut i form av flaskpost eller twitter men detta tycks ha kommit bort i den allmänna villervallan. Den bristande kontrollen över myndighetens information liksom att lagar inte efterlevs är frågor av vikt i ett informationssäkerhetsperspektiv.

Allvarligare är kanske ändå det andra, möjligen outtalade skälet, till att chefer släpper loss i sociala medier förklädda till privatpersoner. För att ta ett axplock har jag sett personer i chefspositioner eller motsvarande: retweeta opinionsbildare inom det egna myndighetsområdet med starkt berömmande ord, retweeta rapporter med klart tvivelaktigt vetenskapligt värde med lika berömmande ord, upprört kritisera regeringen för att den egna verksamheten (d.v.s. myndighetens, inte privatpersonens) fått för litet medel samt i förklenande ordalag beskrivit enskilda folkvalda. Intrycket är i många fall att myndigheterna bedriver lobbyverksamhet genom sina ”privata” chefer som i sin tur retweetar opinionsbildare som ställföreträdande kommunikatörer av myndighetens linjer. Med tanke på att de retweetade opinionsbildarna inte är särskilt nyanserade i sina åsikter rör sig intrycket av myndigheten allt längre från det litet gråa men förtroendeingivande till en hetsig åsiktsförmedlare.

Det måste understrykas att jag inte på något sätt vill minska offentligt anställdas möjligheter att uttrycka åsikter, delta i den allmänna debatten eller vara politiskt aktiva. Snarare tvärtom, jag tycker att det vore högst önskvärt att fler människor på olika sätt är engagerade i samhället. Vad jag vänder mig emot är att offentligt anställda chefer opinionsbildar inom sina egna verksamhetsområden och därmed skapar en flytande gräns mellan å ena intresse- och lobbygrupper och å andra sidan myndigheten. Kalla mig konservativ men det är ett faktum att svenska tjänstemän inte är politiskt tillsatta och ska inte politisera myndigheternas verksamhet på det sätt som jag menar att ovanstående tweets är exempel på. Tjänstemannen får inte heller förväxlas med privatpersonen eftersom det skapar förvirring och minskar förtroendet för myndigheterna. Och, inte minst, när nu betydelsen av källkritik och av att kunna identifiera vem som står bakom ett budskap förefaller det orimligt att myndigheter agerar som så dåliga exempel.