Hyperaktivitetsbaserat kontor

Häromdagen stod jag i ett arbetsrum som höll på att tömmas. Organisationen skulle som så många andra gå över till aktivitetsbaserat kontor eller någon liknande beteckning. För mig ekade rummet av den rofylldhet jag känt i mina egna arbetsrum genom åren. Att komma in i ett tomt rum på morgonen, sätta sig med en känsla av koncentration och med en viss sannolikhet kunna se fram emot 2-3 timmars fokuserat arbete är en av de mest positiva upplevelserna i mitt arbetsliv. Under min första barnledighet drömde jag om mitt arbetsrum trots att jag samtidigt var uppfylld av min bäbis. I drömmen var arbetsrummet som en oas av lugn.

Arbetsrummen har inte bara inneburit känslomässigt lugn utan också effektivitet där det varit möjligt att inhämta kunskap och leverera text av god kvalitet. Det har varit möjligt att föra längre resonerande samtal både i verkliga livet eller per telefon. Kort sagt har det varit möjligt att sköta ett tjänstemannauppdrag på ett lugnt och metodiskt sätt.

I den andra ändan finns de moderna kontorslandskapen, kallade aktivitetsbaserade eller något annat förskönande. Trots de hängmattor och andra kul grejer som medarbetare erbjuds som kompensation för de ostörda arbetsrummen verkar inte forskningen tyda på att de gynnar vare sig effektivitet eller trivsel. Jag tror det vore bra att sluta sminka grisen: kontorslandskap har inte tillkommit för att uppnå hälsa, effektivitet och trivsel utan för att minska kostnader för lokaler. Observera att det är just lokalkostnaderna som kan minskas, inte verksamhetens kostnader generellt.

Att medarbetare inte trivs är inte så konstigt. Låt mig beskriva min senaste sejour på en myndighet som flyttat till aktivitetsbaserat kontor. Mitt arbete bestod till stor del av att läsa längre texter (typ utredningar), skriva längre texter, arbetsleda, föra samtal per telefon och delta i irl-möten. Vid flytten till det nya kontoret introducerades regler som att, för att ytterligare spara utrymme, så skulle inga fasta platser förekomma. Om man avsåg att lämna sitt skrivbord mer än någon timme skulle all utrustning m.m. packas ihop och läggas in i det egna skåpet. All övrig förvaring än det egna skåpet hade reducerats till ett minimum vilket gjorde att de böcker som eventuellt läste även de skull trängas in i skåpet tillsammans med dator, block, pennor o.s.v.. Eftersom det inte fanns på långa vägar tillräckligt med förvaring kom arbetsplatsen efter hand att allt mer likna ett slags kontorsflyktingläger med kartonger, back drops och broschyrer staplade på golvet. När det försynt påpekades av vissa att det var svårt att koncentrera sig rekommenderas hörlurar för att avskärma sig.  Ibland  försökte jag hålla räkningen hur många gånger jag blev avbruten under en timme och kontentan blev att snittet på koncentrerad arbetstid var c.a. 2 minuter.

Tyvärr blev jag själv lika mycket ett störmoment för andra som de för mig. När telefonen ringde så följde en rask jakt på rum med datorn vinglande i den ena handen och telefonen som jag väste i i den andra. Ingen blir kanske förvånad över att även antalet små samtalsrummen avsedda för telefon var helt underdimensionerade och samtalen ofta fick föras bredvid kaffeautomaten.

Till min förvåning hade jag redan tidigare upptäckt att det fanns ett inarbetat synsätt som innebar tjänstemän framförallt förväntades agera som beställare. En mycket stor del av de vägledningar, undersökningar och rapporter som togs fram skrevs tämligen fritt av konsulter för att därefter modifieras och godkännas av tjänstemän. När jag insisterade på att själv skriva exempelvis vägledningar mottogs detta med förvåning.  Det konsultberoende arbetssättet blev naturligtvis än mer motiverat när den faktiska möjligheten att själv utföra arbetet blev allt mindre.

Hela upplevelsen ingav mig känslan att respekten för mitt och andras arbete var mycket liten. Det spelade liksom ingen roll om vi kunde leverera bra saker eller inte, huvudsaken att var att minska lokalkostnaden. Känslan urholkar själen och jag tror att förutom den allmänna fragmentiseringen av arbetsdagen bidrar just den känslan till vantrivsel och på sikt ohälsa. Säkert finns det de som tycker det är toppen att verka i den här typen av miljö men tillåt mig att ändå tvivla på att effektiviteten blir högre. Inte ens om arbetsplatsen mer liknar en lekplats tror jag på det och jag måste medge att många av de tjänstemannatexter jag läser inte heller tyder på att det hyperaktiva kontoret höjer kvaliteten.

En särskild faktor som jag begrundat är också den bristande säkerheten i många av de kontorslandskap jag kommer in i som konsult. I vissa fall har t.o.m. säkerhetsansvariga varit tvungna att slåss för att få den nödvändiga avskildheten. Att HR-personal får sitta med känslig personalinformation i ett öppet landskap är snarare regel än undantag skulle jag vilja säga. Förvaringsutrymmen med tillräcklig säkerhet är det mycket sällan någon tänkt på.

Jamen, kan ni säga, vad gnäller du för - nu kan ju många få jobba hemma istället! Och visst jag kan se fördelar med hemarbete särskilt som jag sedan många år delar arbetsrum med min katt.

Men jag tycker för det första är orimligt att arbetsgivare ska kunna kräva av sina anställda att de ska upplåta arbetsplatser i sitt hem bara för att det inte går att arbeta på jobbet. För det andra går det inte att bortse från hemmets alla distraktioner, en tvätt som behöver hängas, andra familjemedlemmar som kanske också ska arbeta hemma, ett skafferi som lockar för att bara ta några exempel.

För mig har det ostörda arbetsrummet en lockelse som påminner om meditation.