Informations(säkerhets)skydd

Förslaget till ny säkerhetsskyddslag ger ett intryck av att inte vara fullt genomarbetat i de mer generella avsnitten. I avsnitten om informationssäkerhet förstärks detta intryck. När jag läser om informationssäkerhet känns det redan från början som om jag fått på mig ett par helt annorlunda glasögon som får min vanliga informationssäkerhetsverklighet i ett helt nytt perspektiv. Nya perspektiv brukar vara uppfriskande och klarläggande. Tyvärr kan jag inte säga att det är min upplevelse av utredningens verklighetsbeskrivning. Istället känns det litet som när medeltida munkar beskrev djur de aldrig sett men hört talas om, en vag likhet men ganska långt från förlagan. Man ser liksom att det är en elefant men det liknar inte de elefanter man känner till. ”Informationssäkerhet” är beskrivet från en annan kontinent än min, gissningsvis är den kontinenten Försvarsmakten .

Informationssäkerhet pekas liksom i den gällande säkerhetsskyddslagen ut som en av tre säkerhetsskyddsåtgärder tillsammans med fysisk säkerhet och personalsäkerhet.  Utredningen vill samtidigt utvidga säkerhetsskyddets tillämpning till helt nya verksamheter där det redan finns ett pågående informationssäkerhetsarbete som fyller en mycket viktig funktion bland annat för samhällets robusthet. Dessa två faktorer borde sammantaget lett till att utredningen förhållit sig till den redan existerande verkligheten, försökt ta vara på det redan inarbetade och tillfört endast det som är nödvändigt ur säkerhetssynpunkt.

Utredningen väljer istället en radikalt annorlunda väg och skapar sin egen kontinent utan mer än en tunn landbrygga till det etablerade säkerhetsarbetet, uppfinner sina egna begrepp och metoder. På denna kontinent betyder ”den vedertagna definitionen av informationssäkerhet” den, sett ur det civila perspektivet, stympade definition som används inom Försvarsmakten och säkerhetsskyddsområdet och som fokuserar på sekretess. Jag skriver avsiktligt sekretess och inte konfidentialitet eftersom den utgår från vad som är sekretessbelagt enligt OSL. Den aktivitet som motsvarar informationsklassning är också helt inriktad på sekretessaspekten (mer om detta nedan). Samtidigt skriver utredningen att man vill utvidga säkerhetsskyddslagens informationssäkerhet till att även omfatta riktighet och spårbarhet, i alla fall i någon mening.

Samma ambivalens till lagens tillämpningsområde finns när det gäller hotbilden. Medan man, liksom i gällande lag, avgränsar hoten till att främst gälla antagonistiska hot ska nu informationssäkerheten skydda mot hela hotspektrat s 329:

Säkerhetsskyddet har också en viktig funktion i att ge ett skydd för säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter mot andra risker än sådana som beror på brott. Exempel på sådana åtgärder är skydd mot avlyssning och åtgärder för att minska utrymmet för misstag, tekniska brister eller annat som kan medföra oavsiktlig skadlig påverkan på informationen.

Här är visserligen definitionen av informationssäkerhet den samma som för det som beskrivs i en civil verksamhet men då uppstår å andra sidan problemet att sett i den här kontexten skulle det innebära att allt normalt förebyggande informationssäkerhetsarbete kan/ska ses som något som bör styras ur ett säkerhetsskyddsperspektiv.

Över huvud taget är relationen mellan den ordinarie informationssäkerheten och de åtgärder som ska påföras en verksamhet utifrån krav på säkerhetsskydd svårförståelig i utredningens resonemang. Som på sidan 347 t.ex.:

Åtgärder som är förknippade med informationssäkerheten enligt säkerhetsskyddslagen kan inte särskiljas från informationssäkerhet i en vidare bemärkelse. Exempel på detta är skydd mot skadlig kod och användarautentisering som är relevanta åtgärder även för it-system som inte är av betydelse för Sveriges säkerhet. Föreskrifter som meddelas med stöd av lagstiftningen, måste kunna avse informationssäkerheten i stort för de verksamheter som omfattas av säkerhetsskyddslagens krav. Detsamma gäller för tillsyn. En helhetssyn krävs inom detta område och såväl föreskrifter som tillsyn måste kunna omfatta samtliga de relevanta åtgärder som syftar till att ge ett skydd för information.

Detta är ett motsägelsefullt påstående eftersom man i det följande gång på gång visar att den informationssäkerhet som utredningen avser väsentligen skiljer sig från den som tillämpas av t.ex. de organisationer som följer ISO-standarden eller andra etablerade metoder. Betyder det att SÄPO:s alternativt Försvarsmaktens föreskrifter om säkerhetsskydd hegemoniskt ska breda ut sig och tillämpas även i informationshantering som inte faller under lagstiftningen?

Med tanke på att en av utredningens huvudnummer är ett tyngre verksamhetsansvar, det vill säga att offentliga och privata verksamheter ska utföra ganska avancerade manövrar inom säkerhetsskyddsområdet på egen hand, är tydlighet a och o. Myndigheter, kommuner, landsting och privata företag har också ett alltmer krävande verksamhetsstyrt informationssäkerhetsarbete som för den absoluta merparten organisationer är helt dominerande jämfört med säkerhetsskyddet. Dessa två delar måste därför gå att integreras på ett smidigt sätt. Det kräver både tydliga avgränsningar av vad som är vad och samordning av begrepp och metoder där så är möjligt. Som jag tidigare skrivit måste premissen av flera skäl också vara att säkerhetsskyddet ska tillämpas endast där så är nödvändigt och berättigat. Jag ska därför att i det följande se närmare på den centrala aktiviteten klassning och analysera de praktiska konsekvenserna av utredningens förslag.

Informationsklassificering

Tillämpningsområdet av säkerhetsskyddslagen har alltså enligt min mening glidit iväg och blivit otydligt.  Ur informationssäkerhetssynpunkt är det intressant att begrunda utredningens förslag på en tudelad uppdelning hur behovet av skydd ska bestämmas (s 22):

Säkerhetsskyddet ska inriktas mot verksamhet som innebär hantering av säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter. Det ska innefatta skydd av uppgifter som är av betydelse för Sveriges säkerhet eller som ska skyddas enligt ett internationellt säkerhetsskyddsåtagande och som till sin natur är sådana uppgifter som avses i bestämmelser om sekretess. Det innebär således en vidare ram än enligt den nuvarande lagen som utgår från begreppet hemliga uppgifter.

Därutöver ska säkerhetsskyddet inriktas mot verksamheter som av annan anledning behöver ett säkerhetsskydd (i övrigt säkerhetskänslig verksamhet). Det motsvarar delvis vad som i dag skyddas inom ramen för skydd mot terrorism, dvs. i huvudsak verksamhet vid skyddsobjekt, flygplatser och vissa verksamheter som ska skyddas enligt folkrättsliga åtaganden om luftfartsskydd, hamnskydd och sjöfartsskydd. Det skyddsvärda området bör inte avgränsas genom regleringen om skyddsobjekt, utan ska utformas så att det även kan innefatta annan säkerhetskänslig verksamhet, t.ex. hantering av it-system eller sammanställningar av uppgifter som är av central betydelse för ett fungerande samhälle eller verksamhet som behöver skyddas på den grunden att den kan utnyttjas för att skada nationen, t.ex. vissa verksamheter inom det kärntekniska området.

Man överger alltså begreppet ”hemlig” och övergår till den övergripande beteckningen ”säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter”. Bakgrunden är att släppa kopplingen till offentlighets- och sekretesslagen (OSL) som ju endast är tillämplig på offentliga organisationer.

I dag utgår säkerhetsskyddslagen från att behov av säkerhetsskydd främst handlar om skydd av hemliga uppgifter. Kopplingen till offentlighets- och sekretesslagen kan ge intryck av att säkerhetsskydd främst är en angelägenhet för myndigheter och andra offentliga organ för vilka den lagen är tillämplig. Därutöver handlar det om ett säkerhetsskydd med inriktning att skydda mot terrorism för flygplatser och byggnader, anläggningar m.m. som enligt skyddslagen är skyddsobjekt. Sådana avgränsningar är i dag för snäva och medför eller riskerar att medföra att t.ex. verksamheter som är av betydelse för att upprätthålla grundläggande samhällsfunktioner faller utanför tillämpningsområdet. Ett första steg är en ändrad systematik som bl.a. tydligare innefattar sådan säkerhetskänslig verksamhet som bedrivs hos enskilda.

Att kunna identifiera och klassa information är alltså avgörande för att kunna bedöma vad som ska falla under säkerhetsskyddslagen. Förutom att ringa in vilka uppgifter som är av betydelse för Sveriges säkerhet m.m.också för att definiera ”i övrigt säkerhetskänslig verksamhet” vilket är en utvidgad ersättning för det som skulle skyddas mot terrorism. Som exempel nämns alltså ”hantering av it-system eller sammanställningar av uppgifter som är av central betydelse för ett fungerande samhälle”.  

Utredningen utlovar en beskrivning av hur säkerhetsskyddet ska utvecklas för de två verksamhetstyperna ( verksamheter som innebär hantering av säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter och  verksamheter som av annan anledning är säkerhetskänslig (i övrigt säkerhetskänslig verksamhet).). Redan här börjar ett metodologiskt problem. Eftersom begreppet ”verksamhet” aldrig diskuteras så det är svårt att avgöra om en verksamhet avser en organisation, en del av en organisation, en process eller en aktivitet. Jag satsar på att det är en del av en organisation men inte en specificerad funktion utan något mer flytande.

I sina beskrivningar hur det konkreta säkerhetsskyddsarbetet ska utföras beskrivs visserligen en elefant kallad informationssäkerhet som vagt liknar de elefanter som jag känner till men spretar rejält i resonemangen. Jag skulle inte åta mig att ställa upp en logisk sanningstabell över utredningens utsagor.

En central poäng för utredningen är att säkerhetsskyddet som traditionellt varit inriktat på att skydda konfidentialitet nu ska vidgas till att även motverka brister i tillgänglighet och riktighet. Detta sägs samtidigt som man vill göra en internationell anpassning och ha fyra ”informationssäkerhetsklasser”. Vad man säger är alltså att man ska anpassa sig internationellt men samtidigt inte, att man ska ta med skydd för information även i förhållande till riktighet och tillgänglighet men samtidigt inte ta med de aspekterna i informationsklassningen. Även begreppen är motstridiga: man säger att informationen ska ”informationsklassificeras” trots att det enda som avses är en bedömning av behovet av konfidentialitet. Dessutom är de uppgifter som genomgått informationsklassificeringen inte informationsklassificerade som man skulle kunna tro utan säkerhetsskyddsklassificerade. Detta betyder att de ska hanteras i någon av de fyra informationssäkerhetsklasser som utgör säkerhetsskyddet…

För att gå vidare med klassificeringen så vill alltså utredningen att det ska införas fyra informationssäkerhetsklasser av internationell modell. Jag vill resa en stark invändning mot begreppet informationssäkerhetsklasser eftersom det inte är informationssäkerhet som klassificeras utan endast skydd mot obehörig åtkomst. Informationssäkerhet har, som utredningen i ett senare avsnitt framhåller, en etablerad definition där även aspekterna riktighet, tillgänglighet och allt oftare även spårbarhet ingår. Det är direkt vilseledande att använda ”informationssäkerhet” när man endast avser en delmängd. Jag kan faktiskt inte förstå varför man med berått mod vill skapa en källa till ständiga missförstånd och därmed väsentligen försvåra säkerhetsarbetet i de verksamheter där det ska bedrivas. Oansvarigt skulle jag vilja säga och en arrogans mot alla de som i sin dagliga gärning har att reda ut begreppen i sina respektive organisationer för att få litet praktisk verkstad.

Överhuvudtaget är synen på informationssäkerhet och klassning märklig och, jag ber om ursäkt, litet slapp. På sidan 346 slås aspekterna riktighet och tillgänglighet ihop som om de vore jämförbara entiteter trots att alla som arbetat med informationssäkerhet vet att det här högst olika åtgärder som är nödvändiga för de två aspekterna. Man hävdar också:

Riktighets- och tillgänglighetskrav är svårare att indela i nivåer än när det gäller konfidentialitetskrav. Detta på grund av att kraven kan vara mycket varierande i olika verksamheter och system och svårare att uttrycka i generella termer.

Med tanke på att SLA för tillgänglighet är de mest etablerade nivåkraven är första meningen svår att tolka. Att tillgänglighetskraven också styr en verksamhets prioriteringar vid en kris borde göra det än mer angeläget att ha en nivåindelning. För mig med ett osunt intresse för klassning och skyddsnivåer är andra meningen minst lika obegriplig – att kraven är varierande mellan verksamheter borde göra standardisering nödvändig. Enligt förslaget ser den praktiska hanteringen ut så här (s 344):

Vi föreslår därför att säkerhetsskyddsåtgärden informationssäkerhet delas upp i två delmoment. Det första tar sikte på skyddet av säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter från det perspektivet att åtgärderna ska förebygga att uppgifterna röjs, ändras, görs otillgängliga eller förstörs. I informationssäkerhetssammanhang brukar man tala om skydd för konfidentialitet, riktighet och tillgänglighet. I denna del är det konfidentialitetsperspektivet som är det framträdande.

I det andra momentet anges att åtgärderna ska förebygga skadlig påverkan på informationstillgångar som annars är av betydelse för säkerhetskänslig verksamhet. I detta fall är det därför enbart riktighets- och tillgänglighetshänsyn som gör sig gällande. Med informationstillgångar avses information och informationssystem i vid bemärkelse, dvs. uppgifter, handlingar och tekniska system som används för att i olika avseenden elektroniskt kommunicera och i övrigt behandla uppgifter. Observera att begreppet har en delvis annan och mer långtgående betydelse i den internationella standarden för ledning av informationssäkerhet (LIS) där även människor ingår i begreppet.

Bortsett från skönhetsfläckar som benämningen av ISO-standarden (”ledning av informationssäkerhet”) är det andra momenten en egendomlig övning. Det handlar om någon slags friåkning och vars konsekvens är lika oklar som grunden för bedömningen. Där värderingen av negativa konsekvenser ur konfidentalitetssynpunkt ska ske i fyra nivåer saknas här helt nivåer, vad som ska bedömas är enbart ”betydelse”. Hur riktighet och tillgänglighet ska hanteras beskrivs ingenstans mer än i en indirekt hänvisning till säkerhetsskyddsanalysen samt här (s. 287):

Överlag ger säkerhetsskyddslagstiftningen i dag intryck av att den del av säkerhetsskyddet som inte handlar om hemliga uppgifter närmast ses som ett kompletterande skydd. En sådan ordning bör inte behållas. Som framgår av våra förslag i avsnitt 16.1, 17.1 och 18.1 föreslås syftet med de olika åtgärdsområdena (informationssäkerhet, fysisk säkerhet och personalsäkerhet) beskrivas med utgångspunkt från såväl de skyddsbehov som finns när en verksamhet hanterar säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter som de skyddsbehov som finns i verksamheter som av annan anledning är säkerhetskänsliga. Några skillnader i fråga om åtgärder och förfarandet för de två inriktningarna anser vi inte vara motiverade.

Detta är så konstigt att jag inte riktigt vet hur jag ska reagera, särskilt som just denna utvidgning lyfts fram som en av de centrala förändringarna jämfört med gällande lag.  Frågor som vad detta innebär i praktiken hopar sig. Hur ska man avgöra vilken information  det gäller och i förlängningen vilken utrustning, kommunikationer m.m.  som ska användas? Vilka typer av åtgärder ska vidtas? Kommer staten att kräva att särskilda rutiner, viss utrustning och särskilda tjänster ska användas på samma sätt som när det gäller den säkerhetsklassificerade informationen? Kommer staten att ta på sig att utveckla eller certifiera utrustning? En vital fråga är också om information som bedöms som väsentlig av säkerhetsskyddskäl men enbart sett till krav på tillgänglighet och/eller riktighet (vet inte vad denna typ av information och andra informationstillgångar ska kallas för de är väl inte säkerhetsskyddsklassificerade?) också ska påtvingas säkerhetsskyddsåtgärder som gäller sekretessaspekten. Dessa frågors svar kommer att ha stor påverkan på både offentliga och enskilda organisationer.  Att då inte ägna energi åt att verkligen utreda vad förändringen består i och hur den ska tillämpas är ganska avgörande för hur utredningens kvalitet bör betygsättas.

När man kommer in på välkänd terräng (klassning ur sekretessynpunkt) är man desto mer mångordig. Här vill man främst med hänvisning till Försvarsmaktens förhållanden samt internationell anpassning införa 4 nivåer. Nackdelen är att man hela tiden utgår från att resten av världen fungerar som Försvarsmakten där hantering av säkerhetsskydd kan räknas som en kärnverksamhet. Exempelvis ids man inte ens ta upp frågan om hur verksamheter ska förhålla sig till först de fyra nivåer för informationsklassning som MSB rekommenderar och sedan ytterligare fyra konfidentialitet. Ska information bedömas på en totalt åttagradig skala eller hur tänker man?

Det finns också en aningslöshet i förhållande till den civila världen när man till exempel skriver att den information som ligger utanför säkerhetsskyddets sekretess skulle vara offentlig (s 341) medan det i verkligheten självklart kan finnas andra sekretesskäl än de som är kopplade till säkerhetsskydd. Med tanke på utredningens expansionistiska syn på säkerhetsskydd skulle allt större del av offentlig verksamhet omfattas vilket också gör att allt fler sekretessgrunder kommer att gälla parallellt. Detta förstärks också av de två lägre klasserna definieras av uppgifter vars röjande kan medföra en inte obetydlig respektive ringa skada för Sveriges säkerhet, alltså information som kan finnas långt ut i en samhällsviktig verksamhet. Själva menar utredningen att de fyra klasserna inte innebär någon utvidgning av säkerhetsskyddet. Jag anser däremot att den internationella anpassningen innebär en åtminstone potentiell utvidgning i och med de två lägre klasserna har en så låg tröskel och funderar om den internationella anpassningen inte analyserats tillräckligt. Sverige (och Finland) har en genom offentlighetsprincipen unik lagstiftning i och med att alla allmänna handlingar är offentliga såvida inte särskild lagstiftning föreskriver motsatsen. Den fyrgradiga skalan är hämtad från länder med motsatt lagstiftning som innebär att alla allmänna handlingar är sekretessbelagda såvida inte det finns lagstiftning som föreskriver att de ska var offentliga. I en organisation där all information i princip är sekretessbelagt är det mer av en definitionsfråga när information med lågt skyddsvärde ses som fallande under sekretess relaterad till rikets säkerhet. I Sverige är inte denna fråga lika harmlös, det finns en klar risk att tillämpandet av den föreslagna skalan gör att information som tidigare skulle ses som fallande under annan sekretess eller till med som offentlig nu ses som säkerhetsskyddsklassificerad. Det får i sin tur två negativa konsekvenser; att verksamheten blir tvungen att använda den teknik och övriga åtgärder som följer med säkerhetsskyddet samt att insynen försvåras. Utredningen för tyvärr ingen diskussion om detta utan skriver istället utan krusiduller att det fungerar bra inom Försvarsmakten och att Försvarsmakten kan stå som modell för resten av samhället (s 335).

Jag försöker välvilligt simulera situationen som utredarna tänkt sig: jag sitter i en verksamhet och ska klassa informationen ur ett säkerhetsskyddsperspektiv (jag får anta för sakens skull att det redan innan jag börjat klassa framgått att det är en säkerhetskänslig verksamhet vilket jag egentligen först efter jag klassat kan veta…). Först klassar jag enligt modellen och placerar eventuellt information i någon av de fyra internationellt anpassade konfidentialitetsnivåerna och då kommer det att finnas bestämda skyddsåtgärder av typen RÖS-skydd. Sedan ska jag utan nivåer och åtgärder försöka värdera vad brister i tillgänglighet och riktighet kan leda till. Där tappar jag tråden eftersom frågorna rasar in: Kan enbart höga krav på tillgänglighet leda till att en verksamhet är säkerhetskänslig? Hur ska tillgänglighet och riktighet tillsynas? Kan de skyddsnivåer som tillämpas för riktighet, tillgänglighet och spårbarhet i det ordinarie informationssäkerhetsarbetet även tillämpas som säkerhetsskydd?

Vad är det för slags elefant utredningen beskriver?

Den informationssäkerhet som utredningen beskriver ligger enligt min uppfattning långt ifrån den som numera är etablerad i både offentliga och privata organisationer. Skillnaden är betydligt större än mellan en indisk och en afrikansk elefant.  En avgörande skillnad är att det är enbent elefant som beskrivs som i praktiken enbart vilar på sekretessaspekten trots att man hävdar motsatsen. Jag kan inte se att man arbetar med informationssäkerhet då man utesluter riktighet, tillgänglighet och spårbarhet ur klassningsprocessen (trots att de två förstnämnda ses som avgörande för säkerhetsskyddet).  Även andra väsentliga delar i ett systematiskt informationssäkerhetsarbete lyser med sin frånvaro. Ledningssystem, riskanalyser, incidenthantering och uppföljning för att bara ta ett fåtal exempel.

Min slutsats är att den beskrivna elefanten inte ska kallas informationssäkerhet. Jag delar inte heller utredningens uppfattning att Försvarsmakten kan tjäna som modell för resten av samhället. Den otydlighet om ansvar, om skyddsåtgärder och prioriteringar som utredningens förslag skulle leda till om de genomfördes innebära en inte oväsentlig risk för samhällsviktiga verksamheter.  I denna situation ser jag två tänkbara lösningar. Antingen döper man om elefanten och kallar den till exempel informationsskydd. Den kan då leva vidare på sina egna premisser och utan risk för förväxling med informationssäkerhet. Eller så får man skicka ut en upptäcktsresande från kontinenten Försvarsmakten och studera elefanter på nära håll så man kan ta fram en beskrivning som bättre överensstämmer med det etablerade begreppet informationssäkerhet.