Juridik eller arkiv?

Det här kommer att bli ett nördigt inlägg om arkivfrågor eftersom arkivfrågor per se är nördigt eller hur? För läsaren ska kunna sätta inlägget i ett sammanhang ska jag bekänna min bakgrund och därmed även antyda sambandet mellan informationssäkerhet och arkiv.

Min ingång till informationssäkerhet gick via arkiven. Under ett antal år arbetade jag som arkivarie, först på arkivinstitutioner och därefter som landstingsarkivarie. Som så många andra arkivarier hamnade jag i skrået via studier i historia, själv påbörjade jag en forskarutbildning i ekonomisk historia efter att ha läst politisk historia, förvaltningshistoria, naturvetenskapernas idéhistoria o.s.v., o.s.v. Synsättet att arkivvetenskap (i den mån något sådant ens kan sägas existera) var en stödvetenskap för historieämnet föreföll därför inledningsvis logiskt även för mig. Sedan hände två saker: jag blev väldigt intresserad av metoder för att strukturera information och jag blev tvungen att börja tillämpa detta i en pågående verksamhet, inte bara i avställda arkiv. Jag skrev om proveniensprincipen sett ur det industrihistoriska perspektivet men insåg allt tydligare verksamhetsbehovet i att strukturera information. Det kändes egendomligt att betrakta detta verksamhetsbehov kikande ut från en arkivinstitution och dess behov som är helt annorlunda än verksamhetens. Jag fortsatte att skriva om dessa frågor och vikten av att arkivväsendet omorienterar sig och inte ser sig som en historiens hjälpvetenskap. Istället borde vi vända på processen och se att om arkivarierna specialiserar sig på informationshantering och stödjer verksamheten kommer behovet av långsiktigt bevarande också att hanteras. Däremot gäller inte det omvända. Jag kan väl inte säga att jag fick särskilt mycket gehör för detta utan blev istället betraktad som en arkivvärldens gossen Ruda som en riksarkivarie vänligt uttryckte det.

Nu har jag inte arbetat som arkivarie på många år men interagerar med arkivfrågor nästan dagligen då jag arbetar med informationssäkerhet vilket är naturligt då arkiven kan sägas att jämte krypton vara de informationssäkerhetsåtgärder som förekommit ända sedan antiken. OK, vi kan väl säga signering också så blir det tre antika åtgärdstyper. I vilket fall så sett ur mitt limbo-tillstånd där jag halvvägs utanför, halvvägs innanför arkivvärldens gränser uppfattar jag det som att den desorientering som funnits ända sedan sjuttiotalet fortfarande lever kvar. Jag ska inte här närmare gå in på hur denna desorientering mellan att delta i att utveckla myndigheternas informationshantering år ena sidan och å andra sidan ha blicken fäst vid det historiska materialet. Vad som är glädjande är att regeringen initierat en översyn av arkivområdet under Lars Ilshammars kompetenta ledning. Översynen ska bland annat analysera hur samhällsutvecklingen påverkat kraven på arkivsektorn, se över arkivlagstiftningen och Riksarkivet roll i förhållande till andra myndigheter. Det kan bli spännande!

Inspirerad av detta kommer här tre frågeställningar som kan förtjäna att tas med som faktorer då översynen genomförs och som dessutom är sammankopplade. Först en disclaimer: i det följande kommer jag liksom som många andra som diskuterar arkivfrågor att strunta i de privata aktörernas behov och praxis gällande dessa frågor och endast ägna mig åt den offentliga sektorn och arkivväsendet i stat, kommun och landsting. Detta är en nästan oförlåtlig avgränsning men eftersom jag här kommer att ta upp några frågeställningar som i första läget framförallt berör det offentliga arkivväsendet finns det en viss logik i detta. Det kan dock inte nog understrykas vikten av att det offentliga arkivområdet idag måste ta mycket större hänsyn till privata aktörer eftersom allt större del av den offentligt finansierade verksamheten utförs av privata aktörer. Ta till exempel inom vården som i efterkrigstiden i all väsentlighet ombesörjdes av offentliga utförare men som sedan nittiotalet alltmer utförs av privata vårdgivare. Vårdinformationen som har ett mycket stort värde under lång tid för den enskilde patienten och ett stort forskningsvärde men lever idag ett osäkert liv eftersom det faktiskt inte längre är tydligt reglerat hur den ska hanteras långsiktigt.

Den första fråga jag tänkte lyfta är frågan är den utpräglade juridifiering som råder gällande arkivhanteringen. I Sverige har arkivväsendet en mycket nära koppling till statsmakten sedan lång tid och numera även en stark koppling i lagstiftningen mellan arkivlagen och offentlighetslagstiftningen. Detta kan ses som en välsignelse och jag tror inte det finns en idag levande arkivarie som inte hämtat legitimitet ur detta faktum och det är självklart att detta ger arkivverksamheten en potentiellt stark ställning i offentliga organisationer (nu blir det ju inte alltid så i praktiken). Men för att travestera femte Moseboken: en välsignelse kan samtidigt vara en förbannelse. Förbannelsen ligger i att samtidigt som offentlighetslagstiftningen definierar arkivens innehåll så definierar den arkivens avgränsning. I arkivlagen sägs att:

3 § En myndighets arkiv bildas av de allmänna handlingarna från myndighetens verksamhet och sådana handlingar som avses i 2 kap. 9 § tryckfrihetsförordningen och som myndigheten beslutar skall tas om hand för arkivering.

Vad som utgör en myndighets arkiv är alltså en juridisk definition, inte en arkivvetenskaplig. Detta är i sig värt att uppmärksamma men det får även djupgående praktiska konsekvenser. Det måste understrykas att vad som kan utgöra en allmän handling inte är übertydligt. Formuleringar som att ”handlingen ska vara upprättad eller inkommen till myndigheten” leder tankarna till information som liknar pappersdokument och som är vagt relaterade till postgång (detta är också vad som avspeglas i de heliga diarierna som ofta uppfattas som det som definierar vad som är myndighetens allmänna handlingar). Men detta är ju inte den enda information myndigheten använder. Om man jämför dokumenthanteringsplaner med vilka informationsmängder som en myndighet eller kommun verkligen använder för att utföra sina uppgifter är skillnaden ofta stor. Detta blir ganska uppenbart om man gör en processorienterad informationskartläggning där det, vågar jag hävda, alltid kan identifieras betydligt fler informationsmängder än vad som finns redovisat i dokumenthanteringsplanen. Det finns, tror jag, en outtalad föreställning om vad som ska räknas som allmänna handlingar som inte är uppdaterad så att den går att omsätta i en modern myndighets faktiska informationshantering där Skype, molntjänster och även mer traditionella it-system står för merparten av transaktioner. Och när kartan inte stämmer med verkligheten förefaller kartan vinna över verkligheten. Riksarkivet säger även på sina ställen att man jämställer arkivförteckning (som endast ska innehålla allmänna handlingar) och dokumenthanteringsplan:

Här hittar du svar på frågor som rör den andra delen av arkivredovisningen, den som beskriver vilken information som uppstår i myndighetens verksamhet och hur informationen förvaras. Traditionellt kallas denna redovisning för arkivförteckning eller dokumenthanteringsplan. De element som förekommer här är handlingsslag och handlingstyper samt förvaringsenheter.

Det finns också ofta en stark vilja att göra så litet information som möjligt till allmänna handlingar eftersom det uppfattas som negativt att allmänheten ska få tillgång till information som myndigheten vill ha för sig själv. Det kan både ske genom att man kallar information för ”arbetsmaterial” eller genom att man försöker dra ut på statusförändringen till allmän handling genom att kräva exempelvis att ett ”ärende” (detta fullständigt intetsägande begrepp i de flesta icke-exekutiva verksamheter) ska vara avslutat innan en enskild handling blir allmän.

Sammantaget menar jag att juridifieringen av arkivbegreppet, förutom att leda till att många arkivarier uppträder som någon slags barfotajurister istället för informationshanterare, får effekten att en stor diskrepans uppstår mellan det verkliga arkivet och det som kallas myndighetens arkiv. Med detta verkliga arkivet menar jag den information som myndigheten faktiskt använder för att bedriva sin verksamhet och som arkivteoretiskt borde ses som ”arkivet”. Jag tycker att arkivariekåren och arkivväsendet här sviker sin uppgift eftersom väsentlig information och väsentliga sammanhang här förloras.

Den andra frågan jag tänkte ta upp är gallring. Ingen vettig människa kan idag bortse från att det är ett stort problem att mängden information växer exponentiellt. Konsekvenserna blir bristande sökbarhet, bristande integritet, arbetsmiljöproblem, säkerhetsproblem eftersom det inte går att styra dessa gigantiska informationsmängder och faktiskt i slutändan ett miljöproblem. Arkivariens andra huvuduppgift måste därför att på ett professionellt sätt göra gallringsutredningar och sedan se till att information försvinner. Men trots att det i arkivlagen uttryckligen står att allmänna handlingar får gallras så sker detta inte alls med den fermitet som vore nödvändig, kanske beroende på att många arkivarier räds uppgiften och att det på olika sätt sägs att huvudregeln är att alla allmänna handlingar ska bevaras… Det finns också strukturella problem som att myndigheterna inte är sina egna arkivmyndigheter utan måste vänta på att Riksarkivet fattar gallringsbeslutet. Det mest utarbetade stödet för gallring som Riksarkivet tillhandahåller är såvitt jag kan se från 1999.

Även vad gäller gallring leder den ovan beskrivna juridifieringen till principiella problem med mycket stora konsekvenser. Gallring innebär att allmänna handlingar destrueras, när arbetsmaterial förstörs kallas det rensning. Om dokumenthanterings- och gallringsplaner endast omfattar allmänna handlingar innebär det att det i varje myndighet och kommun finns stora mängder av information där styrning saknas och där informationen inte ens är identifierad. Detta hävdar jag är det reella läget vilket är högst bekymmersamt inte minst ur säkerhetssynpunkt där kontroll av informationen är a och o.

Punkt tre på dagens lista (ja, jag hotar med att komma tillbaka till ämnet) är otidsenligheten och bristen på strategi i arkivområdet. Som ändå hyfsat insatt kan jag inte utläsa vad Riksarkivets strategi för långtidsbevarandet är mer än att man gör allt för att statliga myndigheter inte ska komma och försöka dumpa sina arkiv:

Leveranser bör inte innehålla handlingar yngre än 10 år. Leveranser med handlingar 10–20 år gamla övervägs särskilt noga med hänsyn till frekvens, sekretesstyngd och andra handläggningsfrågor.
Leverans från en och samma arkivbildare bör inte ske tätare än vart tionde år vad gäller pappershandlingar. Digitalt material bedöms utifrån egna, specifika förutsättningar.

På något sätt tycks man helt leva kvar i en pappersverklighet där arkivhandlingar inte fick levereras förrän efter 50 år och då helst inbundna. I en digital verklighet skulle vore den mest rimliga lösningar att man genom tydlig styrning överförde den information som ska bevaras för framtiden till Riksarkivet i samma stund som den skapas. Naturligtvis skulle detta kräva en massiv höjning av informationssäkerheten i Riksarkivets lagring och kommunikation men det skulle samtidigt vara den mest rationella hanteringen av en digital arkivbildning.

Det är möjligt att Riksarkivet har en mängd spännande strategiska diskussioner men dessa måste i så fall föras ut till de myndigheter och kommuner som idag sliter sitt hår och försöka räkna ut vad som förväntas att de ska göra. Och, don´t get me started, det handlar inte om de s.k. e-arkiv som nu försäljs.

Förhoppningsvis kan en klok översyn leda till att desorienteringens dimmor litet börjar upplösas och att en riktning tas ut.