Test: Offentlighetsstrukturen hos tre myndigheter

I dessa dagar då vikten av att kunna gå till källan för att kontrollera fakta har blivit alltmer uppenbar borde offentlighetsprincipen lyfts fram som den nationalklenod den är bara av det skälet. Så är inte fallet vad jag kan se, trots 250-årsjubileet förra året. I så fall skulle den exempelvis haft en central plats i den nationella digitala strategin men avsnittet Demokratin värnas i digitala miljöer som börjar bra med

Digitalisering bidrar till att skapa förutsättningar för ett öppet och inkluderande demokratiskt samhälle med goda möjligheter att uttrycka och sprida åsikter, idéer och information.

utmynnar endast i förslag rörande medier. Ord som insyn och offentlighetsprincip förekommer överhuvudtaget inte i strategin.

Tråkigt tycker jag, särskilt med tanke på att insikten om insynens betydelse för ett väl fungerande samhälle fanns (i alla fall med hjälp av vissa politiska påtryckningar) till och med hos Adolf Fredrik (på bilden ovan) som annars mest intresserade sig för att svarva snusdosor. Han undertecknade 1766 lagtexten som motiverade offentlighetsprincipen med:

”Att vi eftersinnat den stora båtnad allmänheten av en rättskaffens skriv- och tryckfrihet tillflyter i det en obehindrad inbördes upplysning uti varjehanda nyttiga ämnen icke allenast länder till vetenskapers och goda slöjders uppodling och utspridande, utan ock gifver en hvar af undersåtarne ymnigare tillfälle att dess bättre känna och värdera ett visligen inrättadt regerings-sätt; ävensom ock denna frihet bör anses för ett af de bästa hjälpmedel till sedernas förbättring och laglydnadens befrämjande, då missbruk och olagligheter genom trycket bliva för allmänhetens ögon ådagalagda.”

Dagens ministrar är knappast distraherade av att svarva snusdosor, ändå missas hur gynnsamt insyn är för samhället i de förvaltningspolitiska utspelen.

Men trots allt är ju faktiskt offentlighetsprincipen, om än undanskymt, fortfarande det som gäller för myndigheter, landsting och kommuner. I en digital verklighet skulle också själva innebörden av principen kunna förverkligas, långt bortom tunga ritualer bland uråldriga diarieföringsprinciper och pappershantering. En positiv bieffekt av en mer digital och utvecklad tillämpning är att det också skulle kunna leda till ett indirekt försvar av offentlighetsprincipen som nu ibland ifrågasätts av att den kan vara administrativt tyngande för vissa verksamheter. Det är naturligtvis ett orimligt argument men med en smidigare hantering skulle det återkommande ifrågasättande av enskildas möjlighet till insyn kunna reduceras så att det inte längre utgör ett hot.

I ett tidigare blogginlägg har jag skrivit om behovet av att utveckla offentlighetsprincipen och Peter Seipels viktiga text om de olika tolkningar som är möjliga. Som jag ser det finns det både ett mycket stort behov av att utveckla offentlighetsprincipen samtidigt som möjligheterna att göra det i princip är oändliga. Det som avgör är enbart om det finns en vilja att förbättra insynen eller inte. Att döma av de insatser som hittills gjorts av regeringar oavsett färg de senaste decennierna, då frågor som 24-timmarsmyndigheter, e-förvaltning och digitalisering varit ständigt prioriterade, är viljan inte besvärande intensiv. Faktiskt knappt synlig.

För att inte bara fördomsfullt anta saker har jag gjort ett litet test av nuläget. Offentlighetsprincipen innebär inte enbart att man kan begära ut allmänna handlingar. Myndigheten ska underlätta för den intresserade att få insyn i själva handlingarna men inte bara det; man ska även ha en så kallad god offentlighetsstruktur. Detta beskrivs i offentlighets- och sekretesslagen (OSL) 4 kap. Allmänna åtgärder för att underlätta sökande efter allmänna handlingar, m.m. där det särskilt betonas att en myndighet särskilt ska beakta att enskilda bör ges goda möjligheter att söka allmänna handlingar samt:

Beskrivning av en myndighets allmänna handlingar

2 § Varje myndighet ska upprätta en beskrivning som ger information om
1. myndighetens organisation och verksamhet i syfte att underlätta sökande efter allmänna handlingar,
2. register, förteckningar eller andra sökmedel till myndighetens allmänna handlingar,
3. tekniska hjälpmedel som enskilda själva kan få använda hos myndigheten för att ta del av allmänna handlingar,
4. vem hos myndigheten som kan lämna närmare upplysningar om myndighetens allmänna handlingar, deras användning och sökmöjligheter,
5. vilka bestämmelser om sekretess som myndigheten vanligen tillämpar på uppgifter i sina handlingar,
6. uppgifter som myndigheten regelbundet hämtar från eller lämnar till andra samt hur och när detta sker, och
7. myndighetens rätt till försäljning av personuppgifter.

Vad är då rimliga förväntningar på god offentlighetsstruktur idag om man redan 1766 beslutade följande:

”och bör till den ändan uti alla arkiver fri tillgång lämnas att sådana handlingar få avskriva på platsen eller utbekomma i bevittnad avskrift och det vid samma tjänsteansvar som nyss nämnts”

Själv tycker jag att det är en miniminivå utifrån OSL:s krav i ett digitalt Sverige att myndigheters webbplatser ska vara ingången för den enskilde att söka information inte bara om myndighetens tjänster utan om vilka allmänna handlingar som finns i myndigheten. Det bör alltså finnas en beskrivning av myndighetens processer och den information som genereras ur dessa processer alternativt stödjer processerna. Eftersom myndigheter ändå enligt en föreskrift sedan 2008 är skyldiga att ha en processorienterad arkivredovisning borde inte detta vara ett ohemult krav. Sättet att beskriva verksamheten och informationen måste självklart vara så att en utomstående kan förstå den utan att ha kontakt med myndighetens personal, typ registratorer. Det är viktigt att understryka att det inte går att begränsa sig till vilka handlingar som finns registrerade i diariet vilket ju naturligtvis är en bråkdel av alla de allmänna handlingar som finns i myndigheternas it-tjänster och -system. Inte heller kan offentlighetsstrukturen sägas gälla de tjänster som en myndighet har i förhållande till allmänheten – insynen måste riktas främst mot myndighetens egen verksamhet om den ska tjäna de syften som uppställts.

Som utomstående bör jag också ha möjlighet att söka på och identifiera enskilda allmänna handlingar, även detta utan att behöva ta kontakt med myndigheten. Myndigheten bör också i detta sammanhang kunna redovisa väsentliga uppgifter som om på vilket sätt personuppgifter kan ingå i olika handlingar och vilka gallringsbeslut som fattats om olika informationsmängder.

Slutligen bör jag kunna ta del av handlingarna digitalt. Inte heller detta gäller endast de handlingar som finns i diariet utan samtliga allmänna handlingar. En sekretessprövning måste i många fall ske innan utlämnandet men även detta är en rutin som borde kunna effektiviseras och där de handlingar som per definition är offentliga ligger tillgängliga för nedladdning. Så är ju redan fallet med protokoll m.m. från de politiska församlingarna i kommunerna.

För att göra en liten temperaturmätning har jag formulerat, i mitt tycke, tre rimliga frågor för test på några myndigheter/kommuner för att se hur utvecklad deras offentlighetsstruktur är:

Får jag en beskrivning av verksamheten och av de allmänna handlingar som är kopplade till myndighetens processer?
Kan jag själv söka och identifiera enskilda allmänna handlingar?
Kan jag ta del av handlingarna digitalt?

För att börja uppifrån tänkte jag i det här blogginlägget börja med några centrala myndigheter. Med avsikt avstår jag från att testa regeringens hemsida eftersom jag redan tillbringat mycket tid med att snurra runt på den för att söka information – sällan med önskat resultat. Istället tänkte jag titta på några myndigheter som har uppdrag så att de skulle kunna påverka offentlighetsstrukturen hos andra myndigheter alternativt varit delaktiga i nationella digitaliseringsaktiviteter.

Riksarkivet

Riksarkivet har vid sidan om uppdraget om det långsiktiga bevarandet också gett ut föreskrifter om bland annat arkivredovisning vilket är grunden för hur myndighetens allmänna handlingar redovisas. Myndigheten har även ingått i E-delegationen och där haft uppdrag bland annat att genomföra projekt om e-diarium. Riksarkivet har sedan den 1 juli år 2016 i uppdrag att främja arbetet med att tillgängliggöra information och öppna data från statliga myndigheter. Detta är ett axplock av Riksarkivets aktiviteter på området vilket skulle föranleda en att tro att myndighetens egen offentlighetsstruktur är väl utvecklad.

På startsidan finns ingenting som leder en besökare intresserad av Riksarkivets verksamhet och de allmänna handlingar som stödjer den. Jag går via Om Riksarkivet vidare till Om oss och kan då gå in på fliken Organisation som visare den traditionella matrisbilden. Organisationen beskrivs också i fyra ”processområden” vilket känns något motstridigt som begrepp men ger en ganska tydlig bild av vad man sysslar med. Däremot saknas helt uppgifter om vilken information som stödjer processerna.

Jag gör en sökning på diarium för att kanske hitta myndighetens diarium så att jag åtminstone kan se vilka allmänna handlingar som är diarieförda men får då 202 träffar som handlar om olika projekt som Riksarkivet deltagit i för att bland annat utveckla e-diarium. En träff känns aningen ironisk: en nyhetsnotis om en rapport där Riksarkivet framhåller de enorma samhällsvinster som skulle kunna göras med e-diarium och e-arkiv. Det är möjligt att de bland de 202 träffarna döljer sig något litet myndighetsdiarium som jag inte upptäckte när jag skummade igenom söklistan men då är det så väl dolt att i praktiken inte är sökbart.

Vad jag kan se är de enda allmänna handlingar som identifierade, sökbara och även möjliga att ta del av digitalt de remissvar som Riksarkivet skrivit. Det är svårt att säga något annat att det är ett klent resultat för en myndighet som borde hålla fanan högt för en god offentlighetsstruktur.

Pensionsmyndigheten

Pensionsmyndigheten är en stor myndighet och har också varit involverad i flertalet mer eller mindre lösa organisationer inom digitaliseringsområdet som exempelvis E-delegationen. Myndigheten är nu hemvist för eSam, ett medlemsdrivet program för samverkan mellan 21 myndigheter och SKL. Samarbetet syftar till att underlätta och påskynda digitaliseringen av det offentliga Sverige.

På Pensionsmyndighetens webbplats finns betydligt mer av den information jag söker än hos Riksarkivet. Från första sidan kan jag gå in via Om oss och klicka vidare till en föredömligt tydlig box: Lagar, regler och allmänna handlingar. Här finns en länk till en arkivbeskrivning i pdf-format som också ger exempel på handlingar som används i olika ärendeslag/processer. Arkivbeskrivningen redovisar också sökverktyg som finns samt Pensionsmyndighetens gallringsregler. Exemplariskt ur arkivariesynpunkt men sannolikt svårt att koppla informationen till en enskild handling som önskar göra det; t.ex. för att begära ut en enskild handling eller försöka se om en handling som man vill ta del av kommer att gallras.

Dessutom finns ett e-diarium som lider av den svaghet som alla andra diarier har, nämligen att man måste vara registrator för att kunna använda det som söksystem. Heliga åtgärder som att man måste lägga in datum för att kunna få fram resultat är en avgörande nackdel för den som är van att googla men så är inte heller diarieföringssystemen utformade för att ge bredare allmänhet sökmöjligheter. Eftersom det saknas fritextsökning måste den som söker ha mycket hög grad av förförståelse för att kunna göra en lyckad sökning. Här måste jag veta vilken typ av ärende som Pensionsmyndigheten anser att en handling ingår i eller vem som är ”motpart” för att kunna göra en sökning. När jag skriver in ”digitalisering” får jag exempelvis fram enbart två handlingar eftersom det är de enda handlingar (gissar jag) som har ”digitalisering” i rubriken. Det saknas alltså metadatahantering vilket leder till att en myndighet som har haft väldigt många fingrar i digitaliseringsburken ändå via sitt diarium framstår som helt utanför. Den instruktion till diariet som presenteras visar väl litet på svårigheterna:

Så söker du i e-diariet

Ange namn på ett ärende eller motpart. Du kan skriva in hela eller delar av namnet.
Du kan söka ärenden inom olika verksamhetsområden.
Du kan söka bland pågående ärenden, avslutade ärenden eller alla ärenden.
Ett ärende-ID består av ett prefix (till exempel VER), årtal och löpnummer och skrivs på följande sätt: VER 2010-2.
Via datumfälten anger du vilket datumintervall sökningen ska göras inom.
Sökresultatet sorteras efter datum som du själv kan sortera på.

Man kan också gå in via Senast diarieförda handlingar som redovisar diarienummer, ärenderubrik och datum för handlingar som diarieförts de senaste sju dagarna. Även här krävs ofta en hög grad av förförståelse för att kunna tillgodogöra sig informationen och handlingarna är inte läsbara i sig en när de är uppenbart offentliga.

Sammantaget har Pensionsmyndigheten gjort en stark ansats för att få en god offentlighetsstruktur men fortfarande känns det som att det är starkt inifrån-och-ut-perspektiv som präglat det som gjorts. De är olika delar som satts ihop utan att en riktig synergi uppstått och e-diariet som är den enda egentliga sökmöjligheten är dels inte ett fungerande sökverktyg för en utomstående, dels innehåller det endast begränsade delar av de allmänna handlingar som finns inom myndigheten. Det går inte heller att förstå var det förekommer personuppgifter eller vilka handlingar som gallras när.

ESV

En annan viktig myndighet i digitaliseringsbranschen är ESV som ska stödja regeringen och Regeringskansliet med att ta ett helhetsgrepp om digitaliseringen och driva utvecklingen framåt, tillsammans med myndigheterna. Bland annat genom att analysera den offentliga sektorns digitalisering, följa myndigheternas it-användning, utveckla metodstöd och ge stöd inom nyttorealisering. Det är också ett uppdrag som förpliktigar och där ambitionen för den egna verksamhetens digitala hantering borde finnas.

Att döma av ESV:s webbplats ligger myndigheten tyvärr på samma nivå som Riksarkivet med enbart remissvar som tillgängliga allmänna handlingar.

Genomgången av de tre myndigheterna gav inte ett positivt resultat. Jag kan ana flera bakomliggande orsakerna till det dåliga utfallet som inte är knutet till de enskilda myndigheterna utan snarare är generella. Det främsta skälet tror jag är att offentlighetsprincipen obekväm. Bara häromdagen hörde jag en statlig tjänsteman till synes obrydd förklara att hen inte brydde sig om att diarieföra handlingar eftersom det var så jobbigt när utomstående började ringa och fråga om ärendet. Men det obekväma ligger också på en helt annan nivå, kunskap är makt och en tämligen oproblematisk hypotes är att den som har makt gärna vill ha kvar den orubbad. Kanske är det därför det finns så få högljudda förespråkare för verklig insyn bland högre tjänstemän och politiker. En annan orsak är den rådande förvaltningsfilosofin som är och under en längre tid har varit starkt influerad av New Public Management där offentlig sektor ses i huvudsak som en tjänsteleverantör bland andra. Eftersom denna trend har varit i princip synkroniserad med digitaliseringen har demokrati- och insynsaspekter varit kraftfullt nedprioriterade. Ett tredje skäl kan vara den bristande styrning myndigheter internt har av sin informationshantering. Min erfarenhet är att många myndigheter inte styr sin informationsförsörjning på ett systematiskt sätt och därmed kan man inte heller presentera den på ett begripligt sätt utåt. Sannolikt är den bristande sökbarheten och den fragmentariska beskrivningen den samma inifrån som utifrån, något som inte gynnar verksamheter som är helt beroende av sin informationsförsörjning. Sammantaget finns allt att vinna på att ägna sig åt att utveckla den goda offentlighetsstrukturen vilket alldeles särskilt bör gälla de myndigheter som i någon mån ska utgöra föregångare för andra.

Jag tar gärna emot synpunkter på det jag nu skrivit, om det är missvisande, har felaktiga utgångspunkter eller om jag missat något på de webbplatser jag gått in på.