Tristess och digitalisering

Det är dystra tider. När vi precis börjat ana slutet på pandemin kommer kriget i Ukraina som ett knytnävsslag mot vårt hopp om ett liv tillbaka i det normala. Den laddade stämningen som kriget i vårt närområde skapar får mig att tänka på dels Barbara Tuchmans alltid aktuella Augusti 1914, dels på Adam Hochschilds utmärkta bok om krigsmotståndare efter första världskriget Aldrig mera krig.

I båda böckerna finns skildringar av hur upptrappningen mot krig åtföljs av en stegrad stridsvilja hos befolkningen, en stridsvilja som sedan inte går att återkalla utan kräver en utlösning i faktiska krigshandlingar. Närheten till döden kan som bekant höja livskänslan och jaga bort vardagens tristess även om krig förefaller som ett ytterst morbitt alternativ. Det tycks som tristess för den moderna människan är det mest outhärdliga.

Ett mer lättsamt exempel på att våra krav på underhållning är rapporterna som visar att sex är en alltmer sällsynt aktivitet. En förklaring till detta uppges vara att det idag finns så mycket underhållning i form av tv-serier och spel att sex blir utkonkurrerat av dessa mindre ansträngande men lika underhållande (?) sysselsättningar.

Vårt behov av underhållning och förhöjd livskänsla tycks alltså trumfa de gamla urkrafterna sex och död. Det vi till varje pris vill undgå är att bli uttråkade.

Detta tänker jag på när jag läser ytterligare en av dessa ymnigt förekommande klyschspäckade texterna om digitalisering. Alla dessa BS-fabriker med SKR i täten - vad är det som driver dem? Och hur har vi kommit i ett läge att det är normalt att det känns "fantastiskt" att vara på en ordinär konferens?

Själv får jag lust att skapa en trigger varning-app för BS för att få en tydlig signal att jag direkt kan sluta läsa en text eller lyssna på någon. Jag frågar på några sociala medier vilka fraser eller uttryck som borde ingå i appen och får en hel del svar som:
- resa (ett uttryck som får mig att vilja hoppa ur skinnet)
- datadriven
- innovativ
- transformativ
- disruptiv
- proaktiv
- digitalisering
- agil
- missionsorienterad innovation
- blockchain
- bli världsledande på
- AI
- holistisk
- förändringsledning
- vi måste tala om

Det är bara en bråkdel av alla uttryck som stoppas in i kommunikation om digitalisering och som har gemensamt att de i princip inte betyder någonting alls, i alla fall inte längre. Min teori  är att all denna BS kommer till för att alltför många aktörer inom digitalisering inte står ut med ett lågmält uppbyggande och förvaltande av digitala lösningar. Det kittlar självkänslan mer att känna sig disruptiv och som en som "tänker utanför boxen" än att vara en bland andra som långsamt och planerat skapar en infrastruktur där verksamhetsbehov är prioriterat. Jag hyser en stark misstanke om att hela denna attityd som avspeglas i språket är en del av orsaken till att digitaliseringen haltar trots de enorma resurser tillförs. Om det ständigt måste kastas in nya buzz words för att hålla uppmärksamheten uppe så är det mer av underhållning och självbespeglande än seriöst samhällsbygge.

Kanske borde en lärdom dras inom digitaliseringsområdet: jakten på underhållning och ständigt fyrverkeri kan leda till krig och celibat. Nu är det dags att upphöja förvaltartypen som står ut med monotoni och t.o.m. litet tristess och som har ett attention span som inte är helt specialiserat för Linkedin och konferensmingel för att vi ska komma vidare med digitaliseringen.