Vad vill Liberalerna?

Jag kan faktiskt inte släppa den här debattartikeln från Liberalerna, undertecknad av bland annat en utmanare om partiledarposten. Den illustrerar tydligt några orsaker till Transportstyrelse-skandalen och den ännu större skandalen: den usla informationssäkerheten i vården. För att inte genast mötas med argument som att ”vill du ha tillbaka pappersjournalerna då?” vill jag föra till protokollet att jag är en varm anhängare av digitalisering – men på rätt sätt och med tillräcklig säkerhet.

Här har vi ett parti som efter en sommar då informationssäkerhet var huvudnyhet i alla medier, en generaldirektör och två ministrar fått avgå och en tredje sannolikt även han på väg. När detta inte får dem att dra slutsatsen att när helst digitalisering diskuteras måste det följas av åtminstone ordet informationssäkerhet är det svårt att ens fantisera om vilken medial atombomb som skulle väcka dem.

Att dessutom hävda att vårdens utmaningar inom informationshantering skulle kunna avhjälpas genom digitalisering är att banalisera frågan på ett sätt som är närmast en förolämpning mot de som arbetar i vården. Alla som sett hur överdokumentation och byråkratisering har växt i takt med de New Public Management-ideal som präglat vården sedan slutet av åttiotalet (och som haft mycket varma förespråkare i Liberalerna) inser att det inte räcker med att slänga in nya appar och plattor för att förändra arbetssituationen. Jag tror inte heller att de som är praktiska utförare av vård är tillfreds med appar som gör att patientuppgifter hamnar på okända servrar i USA, tjänster som gör att uppgifterna om läkemedel inte är korrekta, att deras signatur under en ordination kan vara satt av någon annan eller att trygghetslarmen i vart femte fall inte fungerar. Informationssäkerhet motverkar inte patientens eller personalens intresse utan är något som skapar kvalitet i vården.

Att debattörerna lyckas förtränga de nya krav på informationssäkerhet som kommer att ställas redan nästa år genom dataskyddsförordningen och NIS-direktivet är gåtfullt. Den bekymmerslösa hållningen till lagstiftning och annan demokratiskt beslutad styrning är visserligen inte något nytt. Jag har irl hört en av debattörerna på ett raljerande sätt uttala sig om PuL och Datainspektionen vilket tydligen är en fastslagen hållning som gäller även MSB som här:

”Vi som beslutsfattare måste vara modigare att driva orimliga tolkningar till prövning. Vi kan annars ducka för en bedömning från datainspektionen, MSB eller en lagstiftning som samlar damm någonstans. När lagstiftningen får orimliga konsekvenser måste vi ta ansvar för en sådan förändring. Här krävs det ganska stora ställningstaganden kring integritet för att exempelvis individbasera den”, säger Daniel Forslund.

och här för att ta två färska exempel.  Personligen har jag svårt att kalla det att ”ducka” att följa lag och föreskrifter och att en av landets främsta offentliga makthavare ser det så är aningen svårsmält. Jag vill påminna om att oviljan att underkasta sig lagstiftningen faktiskt är det som ledde till skandalen på Transportstyrelsen. Att samma frifräsande ogenerat demonstreras av vårdens makthavare är bekymmersamt och ger en bild av orsakerna till dagens bristande informationssäkerhet i vården.

Vad som är ändå mer förvånande är artikeln satt i ljuset av Liberalernas starka vilja att profilera sig inom det säkerhetspolitiska området. Att släppa fram en artikel om hälso- och sjukvård som kanske är den mest samhällsviktiga av alla verksamheter som inte tar hänsyn till att verksamheten ska fungera vid större störningar och som en del av totalförsvaret skapar frågor. Att driva på en digitalisering för normalläget är inte tillräckligt, det måste även finnas fungerande robusta lösningar när vi som bäst behöver dem. Har partiet överhuvudtaget en sammanhållet säkerhetspolitisk linje? Eller finns det en linje i Försvarsutskottet och en helt annan när de samhällsviktiga verksamheterna ska styras i praktiken?

Tyvärr är nog inte Liberalerna ensamma om denna vinglighet. Inför valåret 2018 finns det all anledning att känna de kandiderande partierna på pulsen i informationssäkerhetsfrågan och då inte minst i vården.