De senaste månaderna har det knappt gått en dag utan att informations- och it-säkerhet utgör en del av medias huvudnyheter. Det känns litet ovant att helt plötsligt arbeta med ett hett ämne men mediabevakningen ger också en insikt om hur området ser ut utifrån. En inte helt uppbygglig syn: det finns stora problem som varit kända sedan länge och som det satsas omfattande resurser på för att lösa men där det råder förvirring i hur de aktörer som arbetar med frågan ska koordinera sig. Vanligt förekommande reportage är en myndighetsrepresentant som presenterar hotbilder med tillägget att den egna myndigheten har förslag på lösningar som går att fixa bara man får mer pengar. En trött metafor är klassfotboll där alla sjuåringar springer på bollen samtidigt, i mitt huvud har istället titeln på en pjäs av Pirandello dykt upp: Sex roller söker en författare. Det behövs helt uppenbart ett gemensamt manus för samhällets aktörer.
Efter några inlägg av ständigt gnäll är det dags att skriva litet mer om vad som kan göras. Då menar jag inte för den enskilda organisationen utan litet mer pretentiöst på den nationella nivån. I några inlägg ska jag resonera om den nationella styrmodell för informationssäkerhet som den enhet jag ledde på MSB började arbeta med, ett arbete som dess värre aldrig hann fullföljas. Inläggen kommer att i huvudsak utgå från offentlig sektors behov men eftersom det finns ett stort antal privata aktörer som deltar i leveransen av det gemensamma åtagandet är det inte ett helt konsekvent perspektiv.
Utgångspunkten är att trots avsevärda insatser tycks inte informationssäkerheten förbättras nämnvärt i förhållandet till den digitala utvecklingen. Gapet mellan den verkliga säkerhetsnivån och den önskvärda ständiga ökas istället för att slutas. Eftersom bilden är genomgående och den samma oavsett om det är myndigheter, landsting eller kommuner vi pratar om får det ses som ett strukturproblem som sannolikt inte går att avhjälpa i den enskilda organisationen utan kräver en gemensam styrning. Och även om det förekommit mycket fnysande kommentarer efter både skandalen vid Transportstyrelsen och nu senast om polis-debaclet av typen ”hur svårt kan det vara?” så är nog min uppfattning att det inte så himla enkelt att göra rätt som vissa vill hävda. Orsaken är både bristen på samordning och en attityd hos de myndigheter som ska ge stöd som inte skulle ge full poäng i en kundnöjdhetsundersökning.
En annan premiss är att informationssäkerhet inte är en fråga. Även om vi bortser från det semantiska kaos som rått i den senaste tidens mediabevakning där begreppen informations-, it- och cybersäkerhet flugit som konfetti i luften återstår ett behov av att se olika dimensioner. En grundläggande skillnad ligger i å ena sidan verksamhetens eget behov och å andra sidan statens krav på verksamheten. Statens krav är sig mångtydiga från att skydda rikets säkerhet till att se till samhällets funktionalitet vilket inte är riktigt samma sak och dessutom tillkommer all upptänklig lagstiftning som innebär implicita krav på säkerhet. Informationssäkerhet kan rimligen ses som en metodlåda som kan och ska användas i olika syften som är delvis motstridiga. För att ta ett aktuellt exempel fick i dagarna FRA och MUST förstärkning med närmare en halv miljard för att åtgärder inom informations- och cybersäkerhetsområdet. I kommentarer framgår det att avsikten är att utöka övervakningen med bland annat ytterligare sensorsystem. Samtidigt ställer dataskyddsförordningen krav på stärkt personlig integritet vilket föranleder ett antal informationssäkerhetsåtgärder. Att säga att ökad trafikövervakning inte direkt gynnar den personliga integriteten är väl inte att ta till överord. Och så har vi NIS-direktivet som ska införas och som inte heller har mycket att komma med i det hänseendet mer än detta:
Paragrafen genomför artikel 14.1–2 i NIS-direktivet. Valet av säkerhetsåtgärder enligt 11 och 12 §§ ska grunda sig på en riskanalys. Analysen ska kunna användas som beslutsstöd för leverantörens prioriteringar och avvägningar mellan olika typer av säkerhetsåtgärder i förhållande till tjänstens funktionalitet, finansiella och administrativa konsekvenser samt skyddet för den personliga integriteten.
Medan OECD tycker det är integritetsfrågorna är livsviktiga för den digitala ekonomin och att integritet och informationssäkerhet tillsammans måste tjäna som en plattform för diverse positiva utvecklingsfaktorer.
Security and privacy are essential for the digital economy to continue to serve as a platform for innovation, new sources of economic growth and social development. The OECD focuses on the development of better policies to ensure that security and privacy foster economic and social prosperity in an open and interconnected digital world.
Informationssäkerhet är alltså en mädchen für alles från totalförsvaret till den enskildes säkerhet vid e-handel. Många organisationer får därför hantera en mycket komplex kravbild på informationssäkerhet som idag inte är samordnad. En styrmodell för informationssäkerhet skulle fylla en väsentlig funktion genom att integrera mångfalden av delvis motstridiga krav till en helhet. Om detta inte sker på nationell nivå tvingas varje enskild organisation försöka lösa samma frågor med varierande resultat. Förutom ett gigantiskt resursslöseri leder det också till försämrad förmåga att samverka i den gemensamma informationshantering som idag redan är uppbyggd samt till kvalitetsproblem. Som så ofta vill jag här peka på kommunernas prekära situation när de med små organisationer ändå förväntas klara detta.
Utanför själva styrmodellen ligger en avgörande förutsättning: den offentliga sektorns användning av olika typer av it-resurser. Informationssäkerheten måste vara utformad så den svarar på de behov som användningen av it skapar. De säkerhetsåtgärder som behövs är av helt olika typ beroende på om den strategiska inriktningen är att man ska fortsätta på den väg mot ”cloud first” som tidigare beslutats eller om det ska ske en återgång mot mer drift och förvaltning i egen regi. Detta påverka även faktorer som långsiktiga behov av investeringar i teknik och kompetensförsörjning. Men inte bara de explicita målen för it-politiken spelar roll. Att it-politik idag fortfarande, liksom under Alliansens regeringstid, ligger kvar som en näringspolitisk fråga ger en väsentlig förklaring till avsaknaden av tydlig inriktning för offentlig sektors digitalisering. Detta är inte bara ett signalvärde utan gör att digitaliseringen ligger utanför den övriga förvaltningspolitiken. Mycket påtagligt präglar det den lätt förvirrade strategin för digitalisering.
Ryggmärgsreflexen för många i säkerhetsbranschen när man talar om styrning är ”reglering”, ett kvardröjande arv från den militär-polisiära bakgrunden. Jag tror dock att det finns stora fördelar i att försöka se på styrningen av informationssäkerhet som på styrningen av övriga områden inom staten och den offentliga sektorn. Att begrunda hur den svenska förvaltningsstyrningen generellt är tänkt att fungera är ett fruktbart spår där lärdomar kan dras till exempel från ESV:s breda uppdrag. Personligen menar jag att den inom informationssäkerhetsområdet kanske mest underutnyttjade men samtidigt mest effektiva styrformen är kunskapsstyrning.
Styrningen kan inte heller ske enbart från de myndigheter ”med särskilda uppgifter inom området informationssäkerhet”. En stor del av kraven på informationssäkerhetsåtgärder genereras från annat håll och då inte enbart från dataskyddsförordningen utan en mängd lagar, avtal och överenskommelser. Min tolkning är att den förändrade kravbilden också kommer att förskjuta styrningen mot mer proaktivitet än den i huvudsak reaktiva inriktning som hittills varit rådande där insatser som tillsyn och incidentrapportering varit prioriterade.
Som den löshäst jag numera är, utan de förpliktigande hämskor som tyvärr vidlåder den statlige tjänstepersonen idag, tänkte jag unna mig att fritt spekulera i några inlägg om förutsättningarna för en nationell styrmodell och hur den skulle kunna se ut. Inledningsvis ska jag uppmärksamma olika aktörer inom informationssäkerhetsområdet, vad de erbjuder idag samt (något förmätet) försöka bedöma en eventuell utvecklingspotential.
