Under tre decennier har vi nu levt som vore det de yttersta tider av modernitet där allt händer rasande snabbt. En kulturgemenskap har skapats av it- och numera AI-leverantörer, managementkonsulter och politiker som söker snabba lösningar. Det gemensamma budskapet är att vi alla måste anamma tekniken såsom den presenteras av leverantörerna. Om så inte sker saknas mod medan om man däremot underkastar sig budskapet väntar om inte jungfrur så stora samhälleliga och ekonomiska vinster.
Det är oklart vad de enorma resurser som har satsats på digitalisering och AI i offentlig verksamhet lett till. Däremot kan man skönja ett genomgående mönster sedan 1990-talet där omfattande löften ges men att dessa mycket sällan eller aldrig följts upp. Vi är många som försökt kräva en mer faktabaserad diskussion rörande både positiva och negativa konsekvenser av den nya tekniken. Mycket dialog blir det inte med de ivriga digitala entusiasterna som endast kan hantera de fördelar som tekniken kan leda till men sällan är beredda att föra en balanserad diskussion.
Ett återkommande trick för att stärka sin linje är att låta ett amerikanskt konsultbolag skriva en rapport om vad offentlig sektor kommer att ”tjäna” på att speeda upp digitaliseringen. En sådan rapport blev debunkad av Kattis Björklund i rapporten Digitaliseringslobbyn 2022 visade vilken bräcklig grund beräkningarna i den ständigt citerade rapporten från 2016 angående svensk vård från managementbolaget McKinsey vilade på. I McKinseys rapport hävdas att satsning på digital teknik skulle minska vårdens kostnader med 180 miljarder per år.
En annan siffra som ständigt återkommer på konferenser och hallelujapublikationer är att svensk offentlig sektor skulle kunna skapar 140 miljarder per år. Ursprunget är en rapport som samma McKinsey tagit fram åt myndigheten DIGG 2020. Visserligen en rejäl devalvering från att bara vården skulle spara 180 miljarder per år till 140 miljarder för hela offentliga sektorn men ändå. Vid förfrågan till DIGG om de någonsin följt upp denna prognos svarade de mig att de inte fått något uppdrag att göra det (!). De 140 miljarderna fortsätter dock att cirkulera trots de svaga beläggen, även i sammanhang där källkritik skulle förväntas som t.ex. i en statlig utredning AI-kommissionens Färdplan för Sverige (SOU 2025:2):
I en grov uppskattning som Digg och konsultfirman McKinsey gjorde 2020 handlar det om cirka 140 miljarder kronor per år. Det motsvarar omkring fem procent av de totala offentliga utgifterna. Den siffran utgår dock från att man använder de AI-tjänster som fanns på plats vid tidpunkten för beräkningen. Efter detta bör potentialen ha ökat ytterligare, eftersom AI-tekniken har gjort stora framsteg sedan dess.
Dessa beräkningar tar inte hänsyn till eventuella kostnader för att implementera AI. Men även om bedömningen är mycket osäker indikerar den en stor potentiell kostnadsbesparing inom offentlig sektor. Redan mycket försiktiga antaganden om hur stor del av denna potential som faktiskt kommer att förverkligas motiverar dock, på rent ekonomisk grund, betydande satsningar. Utöver detta tillkommer även andra mer kvalitativa nyttor som i dag är svåra att mäta och uppskatta, till exempel ökad snabbhet, kvalitet, rättssäkerhet och att rädda liv.
Vi tråkiga skeptiker som ifrågasatt substansen i dessa glädjebesked har nu fått visst vetenskapligt stöd. I en rapport (Toward intelligence or ignorance? Performativity and uncertainty in government tech narratives ) av forskare från Mittuniversitetet presenteras på ett övertygande sätt hur överdrivet optimistiska narrativ skapas, ”tech narratives”. Dessa kan sedan reproduceras av en gemenskap av leverantörer, politiker och konsultföretag. De kan även ses som en del av en växande trend av “consultocracy,” där offentlig sektor blir allt mer beroende av rapporter från konsultbolag istället för att använda sina egna oberoende resurser för att ta fram beslutsunderlag (jmf AI-kommissionen). Det ständiga upprepandet gör påståendena till etablerade sanningar som inte utsätts för källkritisk granskning. Storytelling som den här är effektiv och leder till snedvridna prioriteringar i offentlig sektor som drabbar skattebetalarna generellt men ytterst t.ex. patienter i vården som går miste om behandling som verkligen fungerar.
I rapporten, där en metod för att granska ”tech narratives” tagits fram, används ovan nämnda 140 miljarders-besparingen som exempel på ett sådant narrativ. De utgår från en artikel där digitaliseringsministern Erik Slottner 2023 motiverar en investering på 100 miljoner i ett statligt AI-program i just den påstådda årliga besparingen. Därefter följer ett spännande spårande av hur siffran i den ursprungliga McKinsey-rapporten fått vingar och nu förekommer på i princip alla AI-konferenser. Intressant är också exemplen på uttalanden där politik och ekonomi förenas till hyperbudskap av typen ”vi har inte råd att vänta” alternativt ”sannolikt är besparingarna ännu större” (jmf AI-kommissionen). De gör också på ett begränsat utrymme en avslöjande beskrivning av McKinsey-rapportens metodologiska svaghet och presenterar som sagt en egen metod för att kunna demontera ”tech narratives”.
Själv ställer jag mig två frågor: varför räcker det inte att presentera siffror och analyser med någon slags kvalitet för att driva frågan om AI:s betydelse istället för att komma med det illa underbyggda partsinlagor? Och varför är inte vi medborgare värda bättre ens från en statlig utredning? Om inte ens myndigheter och kommitteer förmår att arbeta med större värdighet är svensk förvaltning illa ute.
Forskarna från Mittuniversitetet har gjort ett pionjärarbete av stor samhällelig betydelse för med de insikter och verktyg som rapporten ger är vi betydligt bättre rustade att hantera de starka påtryckningar som kommer från tech-industrin. Särskilt tacksam är jag för att de 140 miljarderna äntligen kan ses som en del i den digitala sagovärld som skapas i en osund allians av consultocracy och big tech med syfte att styra offentlig sektor i deras riktning. Och som konferensdeltagare kan man osäkra sin källkritiska revolver när siffran 140 miljarder dyker upp.
