Sällan har jag läst en utredning med sådant intresse som den nya arkivutredningen SOU 2019:58 ”Härifrån till evigheten” och då har jag ändå läst många.Stoffet i utredningen och hur den är genomförd vore helt enkelt värt en egen utredning och inte bara ett blogginlägg men man tager vad man haver. Det finns alltså hur mycket som helst att skriva ytterligare men som inte ryms här.

Innan jag går in på utredningens egentliga leverans vill jag jag uppmärksamma den metodik och presentation som tillämpats som känns mer som en redovisning av en fortlöpande workshop än en traditionell svensk utredning. Genomgående refereras samtal med olika intressegrupper vars argument framförs utförligt innan utredningen lämnar sina förslag. Det ger verkligen en fyllig bild av den stora bredd av frågeställningar och konfliktlinjer som förekommer i Arkiv-Sverige (detta märkliga land). Detta tillsammans med beskrivningen med bakgrundshistorik av hur arkivväsendet är organiserat i Sverige ser jag som den stora behållningen av utredningen, mycket användbar exempelvis i undervisningssammanhang.

Utöver detta är mitt sammanfattande intryck att utredningen ägnat sig åt en mängd relativt sett små frågor, om än i vissa fall intressanta, men duckar för alla verkligt väsentliga frågor. Dessutom är förslagen angående de frågor som man verkligen ägnar sig i de flesta fall ytterst konservativa, typ: ”efter noggrant övervägande har vi kommit fram till att den rådande ordningen är den bästa.”. Sin djärvhet och kreativitet tycks utredningen ha reserverat för titeln på utredningen som synes sällsynt missvisande i förhållande till innehållet (intresset för putslustiga utredningstitlar är visserligen inte unikt för den här utredningen utan snarare legio i det svenska utredningsväsendet). När man läser förslagen på ny arkivlag är det många ”skall” som blivit ”ska” och ”arkivvård” som som blivit ”arkivförvaltning” men i övrigt mycket litet förändrande kraft. En mer rimlig utredningstitel hade varit ”Härifrån till hit”.

En annan mindre men tyvärr betydelsefull förskjutning som skett är betoningen av ”kulturarvet” ökat. I dagens arkivlag står:

Myndigheternas arkiv är en del av det nationella kulturarvet.

Myndigheternas arkiv ska bevaras, hållas ordnade och vårdas så att de tillgodoser
1. rätten att ta del av allmänna handlingar,
2. behovet av information för rättskipningen och förvaltningen, och
3. forskningens behov.

I utredningens författningsförslag sker inga större skillnader i detta förutom att ”syfte” bli ”ändamål”, ändamålet får en egen paragraf och det nationella försvinner från kulturarvet. Däremot ägnar utredningen sig nästintill enbart åt resonemang om kulturarvet och hur det ska skyddas och i princip inte alls åt de tre övriga ändamålen. För mig självklara och angelägna frågor som exempelvis hur demokratin skulle kunna utvecklas genom bättre insyn i myndigheterna via de allmänna handlingarna, hur behovet av snabb och säker tillgång till information med hög grad av autenticitet i myndigheterna ska tillgodoses samt betydelsen av ett organisatoriskt minne  behandlas inte alls. Forskning likställs i bästa fall med historisk forskning men alltför ofta tycks det vara släktforskning som avses. Ibland framstår forskning och kulturarv som på något sätt synonyma begrepp. Kanske skulle utredningens experter och sekreterare kunnat ha en något annorlunda sammansättning för att andra centrala perspektiv kunnat lyftas fram. De glasögon känsliga för kulturarv som använts präglar hur utredningen tar sig an övriga frågor. Släktforskare i all ära men vilken möjlighet som här förlorats att redovisa hur de övriga ändamålen skulle kunna tillgodoses på ett bättre sätt!

Som ett par exempel på hur kulturarvsglasögonen påverkar utredningens resonemang skulle jag vilja lyfta fram följande. Utredningen tar upp de olika uppfattningar som kan finnas mellan att digitalisera äldre material alternativt lägga resurser på att omhänderta det digitala material som hela tiden tillväxer. Detta presenteras som om det vore två jämförbara alternativ vilket jag menar är en tankevurpa. Att digitalisera redan omhändertaget material i pappersformat är framförallt en åtgärd för att förbättra tillgänglighet och service vilket i sig är behjärtansvärt. Däremot är fönstret för att bevara den digitala information som ständigt tillväxer en engångschans – görs det inte kommer informationen helt enkelt inte att finnas kvar. Även om jag inte sett någon forskning om detta är mitt intryck att vi redan nu har förlorat en stor del av de senaste decenniernas viktiga information eftersom det saknats verktyg för att ta hand om den. I ett sådant läge är det knappast rätt prioritering att tillfredsställa dagens kulturarvsintressenter med bättre service eftersom det oundvikligen sker på framtidens bekostnad. Ett annat (betydligt mindre viktigt) resursmässigt vägval som kommit i förgrunden för mig under senare år är att det borde vara fullt möjligt att minska arkivinstitutionernas lokalytorna i attraktiva lägen. Idag finns de statliga arkiven fortfarande ofta kvar i pampiga byggnader trots den stark sinande strömmen av besökare till forskarsalarna när alltmer material finns digitalt tillgängligt. Går det att moraliskt försvara denna resursfördelning eller börjar det bli dags att avveckla forskarsalarna, samarbeta med biblioteken om forskarservice och flytta depåer till billigare lägen? Även här tror jag kulturarvskulturen (!) spelar in i bedömningen eller att frågan inte ens tas upp när arkivens knala ekonomi diskuteras i utredningen. Jag menar, det är ju inte säkert att det finns pengar att spara, men finns ju anledning att åtminstone ställa frågan.

Jag skulle också vilja hävda att det positiva som ligger i det empiriska förhållningssättet med mängder av intervjuer och kompilationer av bakgrund möjligen skett på bekostnad av en genomarbetad teoretisk utgångspunkt. Arkivteori lyser helt med sin frånvaro, något som jag tror missgynnat utredningen i dess problemformuleringar. Exempelvis tror jag att analyser med avstamp i en problematisering av inre och yttre proveniens i ett dagens gemensamma informationssäkerhetsarkitekturer skulle kunna ge intressanta ingångar för exempelvis ansvarsfördelning och nya tekniska lösningar. En fåfäng önskan, jag vet det, är att utredningen skulle fördjupat sig i för- och nackdelar med den nära kopplingen mellan TF, OSL och arkivlagen. När starka krafter strävar att allt mindre del av myndigheters information ska ses som allmänna handlingar kommer det i nuvarande legala konstruktion att påverka inte bara insynsmöjligheten utan i sin förlängning både forskning och kulturarv.

Som den arkivarie jag innerst inne är sörjer jag över att utredningen missat möjligheten att faktiskt göra något som skulle rädda den situation som jag idag skulle vilja jämställa med klimatkrisen. Den gigantiska mängden information som ständigt skapas men som inte omhändertas eller bevaras på ett beständigt och säkert sätt och där arkivarierna står som med snöskyfflar i en global lavin. Utredningens ytterst modesta försök att greppa denna situation kan delvis ses som ett symptom på att det saknas en gemensam metateori om samhällets informationshantering som gör att varje utredning eller annan insats blir som ett fragment utan sammanhang.

Ofta blir utredningar fångar i sitt uppdrag. Orsakerna till detta kan vara flera. En vanlig orsak är att uppdragsgivaren redan bestämt sig för vilket svar man vill ha från utredningen, en annan att uppdragsgivaren har så oklar bild av området att uppdraget får en så märklig inriktning att det blir svårt att genomföra. Jag kan inte se att detta gäller arkivutredningen. Uppdraget som utredaren fått är både helt fritt och detaljstyrt på en gång:

En särskild utredare ska göra en bred översyn av arkivområdet. Det övergripande syftet är att säkerställa samhällets tillgång till allmänna handlingar både nu och i framtiden.Utredaren ska bl.a.

•översiktligt beskriva arkivsektorn samt beskriva och analysera hur samhällsutvecklingen har påverkat och kan förväntas påverka förutsättningarna för arkivverksamheten och olika arkivinstitutioner,

•se över arkivlagstiftningen och närliggande lagstiftning och vid behov lämna förslag på hur lagstiftningen kan anpassas till utvecklingen på området,

•analysera Riksarkivets roll och lämna förslag på uppgifter i förhållande till andra myndigheter och arkivaktörer för att undvika över-lappning och för att upprätthålla en god och säker informations-hantering och möjliggöra en allsidig historiebeskrivning,

•analysera de ekonomiska konsekvenserna för Riksarkivet och andra arkivmyndigheter på kort och lång sikt av den offentliga förvaltningens övergång till digitala processer, och

•analysera om regleringen för de enskilda arkiven bör förändras för att kunna tillgodose behov inom rättsskipning, förvaltning, forskning och skydd för kulturarvet

•lämna nödvändiga författningsförslag.

Det övergripande syftet är att säkerställa samhällets tillgång till allmänna handlingar både nu och i framtiden. Smaka på det syftet. Jag menar att utredningen haft chansen att ta ett strategiskt grepp om samhällets arkivfråga men istället fastnat i detaljerna och inte minst i de konflikter som finns inom arkivområdet.

Den allt överskuggande konflikten är den gällande Riksarkivets ställning vilket också framkommer i redovisningar som lämnas från de dialoger som utredningen fört med olika aktörer. Konflikten har funnits under lång tid men har tack vare utredningen kommit i öppen dager på ett sunt sätt. En resumé av konflikten är ungefär så här: Riksarkivet vill gärna centralisera och bestämma mer medan andra aktörer som kommuner och regioner tycker att Riksarkivet lämnar alldeles för dåligt stöd och borde ägna sig åt att utveckla sin styrning genom att sysselsätta sig med  metodutveckling och effektiv rådgivning. Riksarkivet vill t.ex. kunna meddela föreskrifter för kommuner och regioner vilket inte mottas väl av de tilltänkta objekten för föreskrivandet. Detta anspråk förefaller även mig rätt övermaga med tanke på att kommuner och regioner ligger betydligt längre fram i centrala arkivfrågor än vad staten och Riksarkivet gör.

Riksarkivet tycks gärna vilja fly ett operativt ansvar t.ex. i fråga om e-arkiv och FGS:er men känner sig sedan förbisedda trots att det sällan finns anledning att uppsöka den som inte gör något. Kritiken mot Riksarkivet är tämligen förödande då den beskrivs i ämbetsmannaprosa i utredningen:

Det finns en uppfattning om att så länge den statliga arkivmyndigheten inte fullt ut klarar sina grundläggande uppgifter bör myndigheten inte tillföras nya. Frågetecken sätts för om myndigheten verkligen har förmåga att i framtiden leda utvecklingen kring digital informationshantering.

Utredningen tycks ställa sig på deras sida som tycker att Riksarkivet borde luta sig mer mot att tillhandahålla nyttiga redskap än att genomdriva sin vilja på ett mer repressivt sätt:

Utredningens inriktning bakom de föreslagna bestämmelserna är att samförstånd, tydliga föreskrifter och en generös rådgivning ska prioriteras framför arkivmyndigheternas tillsyn och sanktioner.

Jag delar helt den uppfattningen. Både som verksam arkivarie och därefter har jag förundrats över hur torftigt stöd Riksarkivet tillhandahåller. För att bara ta ett exempel i den stora högen så har myndigheten inte tagit fram någon vägledning för centrala arkivuppgiften gallring sedan 1995 och jag tror vi alla kan vara överens om att det hänt en del på 25 år.

Legitimiteten för Riksarkivet tycks låg också då myndigheten avlövats ett antal uppdrag till bland annat DIGG. Den brist på metateori om samhällets informationshantering som jag tidigare nämnde leder även till en oförmåga att hantera myndigheters uppdrag i förhållande till varandra där nu det finns stora oklarheter om hur Riksarkivet och  DIGG ska leva tillsammans. Utredningens lösning på frågan är att Riksarkivet ska samordna metoden då de orimligt upphaussade FGS:er (ser verkligen fram emot att nyttan av dem utvärderas på ett opartiskt sätt) även då de tas fram på annat håll. DIGG ska å sin sida föreslås fortsätta:

samordna frågor om gemensamma standarder, format, specifikationer och liknande krav för den offentliga förvaltningens informationsutbyte i de fall uppgifterna inte ligger på regeringen eller en annan myndighet

FGS:erna är verkligen ett tröstpris då Riksarkivet blir omkörda av DIGG i princip allt annat som gäller informationshantering. Det är svårt att se att Riksarkivet spelar en viktig roll i samhällets digitalisering. Istället lever myndigheten i en permanent identitetskris med ständiga omorganisationer där man förlamats av frågan hur mycket arkivverksamheten ska vara en del i den pågående informationshantering. Det förefaller som de som deltagit i dialoger med utredningen, och då särskilt representanter från kommuner och regioner, starkt pläderat för det som kallas ”proaktivitet”.

Häri ligger av de andra stora konflikterna inom arkivområdet. Ska arkiven helt koncentrera sig på att omhänderta avställt material eller ska man även gå in och proaktivt bearbeta organisationers informationshantering så att arkivintresset är med redan från då information skapas? Eller ska arkivarierna t.o.m. vara specialister på informationshantering generellt och inte bara sett i arkivperspektivet? Medan vankelmod råder centralt där nog traditionen att kalla informationshanteringen  för ”kontors-ADB” och något att frynas över går framför allt fler kommuner och regioner över mot organisatoriska lösningar man samordnar uppgifter relaterade till informationshantering som arkiv, informationsförvaltning, dataskydd och informationssäkerhet. Man ser helt enkelt informationen som den kanske viktigaste resursen för en organisation, en resurs som måste utvecklas och förvaltas för att organisationen ska fungera på ett ändamålsenligt sätt. Detta är en linje som jag själv drivit sedan 90-talet så det är klart jag hyllar denna utveckling. Samtidigt går det inte att förneka att det uppstår en dissonans när Riksarkivet inte alls är i takt med denna rörelse utan snarare utgör en konserverande kraft (och då inte på ett positivt sätt). Det gör att det saknas ett nationellt nav för teori-, metod-, och kunskapsutveckling, erfarenhetsutbyte och styrning för det som till och med saknar ett entydigt begrepp, jag menar informationsstyrning, informationshantering eller informationsförvaltning kan innebära vad som helst (ja, jag vet att det finns en standard för informationsförvaltning men det hjälper inte särskilt mycket här).

För mig framkommer här ytterligare en av de stora bristerna i utredningen, nämligen att man helt missar kopplingen till informationssäkerhet. Ordet ”informationssäkerhet” nämns nio (9!) gånger i hela utredningen och då bara en passant. Inga analyser eller ens resonemang om hur informationssäkerhet och -hantering inklusive arkiv skulle kunna vara två hjul på samma vagn trots att mål, objekt och metoder verkligen behöver samordnas för att bli ett effektivt stöd för verksamheten. Extra tråkigt är det då allt fler arkivarier sett sambandet i praktiken och skulle behöva inriktning och moraliskt stöd för att gå vidare. Samma sak gäller dataskydd.

Men den stora frågan är trots allt att man inte orkar närma sig den stora elefanten: hur ska den alltmer gemensamma informationsarkitekturen tas med in i framtiden? I detta sammanfaller alla de brister som jag tidigare pekat på. Som att det saknas ett arkivteoretiskt resonemang om hur proveniensprincipen ska tillämpas när det inte längre går att urskilja tydliga arkivbildare i en gemensam informationshantering. Som att utredningen inte förmår att föra en diskussion om information istället för det snäva begreppet ”allmänna handlingar”? Som att man inte tar på allvar hur den verkligt bevarandevärda informationen som patientjournaler löper en överhängande risk att försvinna för att lagstiftning tillåter det och för att det saknas metodik för att hand om den. Som att det inte finns en antydan till förslag på hur det långsiktiga bevarandet ska ske organisatoriskt eller tekniskt eller ens hur frågan ska angripas. Som att det inte görs något begreppsmässigt klarläggande gällande ”e-arkiv” och långsiktigt digitalt bevarande. Som att varken utredningen eller Riksarkivet kräver rimliga ekonomiska förutsättningar för att göra det som är nödvändigt, jag menar 288 miljoner under 5 år … Jag skulle kunna fortsätta med denna uppräkning ett bra tag till men skonar de eventuella läsare som orkat följa mig ända hit.

Det är närmast en tradition att arkivutredningar inte kommer fram till något särskilt. Att även Härifrån till evigheten är som en kompass utan visare ska kanske därför inte dömas för hårt. Istället får vi tacka för det redovisande innehållet och söka de nödvändiga lösningarna på organisation och vision för hur det långsiktiga bevarandet av information ska ske på annat håll.
Själv pläderar jag återigen för framtagandet av en arkivstrategi där både vägval görs om vad som ska ses som ingående i arkivområdet och alla de spretiga som frågor som ändå kommer att återstå knyts ihop i en rörelse framåt. Framför allt borde INGEN kunna blunda för att det ännu inte finns någon plan för hur all den information som skapas idag ska bevaras med kvalitet, säkerhet och autenticitet för framtiden. Detta gör att övriga arkivfrågor i min värld framstår som petitesser.