Svensk statsförvaltning har under mer än tre decennier ägnat sig åt en, i alla fall i ord, intensiv digitalisering. En huvudinriktning är att invånarnas kontakter med myndigheter om möjligt ska ske digitalt. Ambitionen är i många fall rimlig och uppfattas så även av de enskilda - kvaliteten på genomförandet är däremot tveksam. Att det haltar beror inte minst på att digitaliseringen alltför ofta ses ur myndigheternas perspektiv och mer sällan ur användarens, dvs både invånaren och tjänstepersonens.
En grundläggande förutsättning som alltför sällan diskuteras är att även då en digitaliseringsinsats bedömts som framgångsrik återstår aktiviteter och människor som som inte passar in i mallen. Aktiviteter som kräver personlig kontakt och människor som av olika anledningar inte har möjlighet att använda de digitala tjänsterna. Och när de statliga myndigheterna kör på sina digitala huvudleder så finns ett inte obetydligt behov kvar i vägrenen som de kommunala folkbiblioteken i allt högre grad har fått ta hand om.
Detta förhållande tas till en ny nivå när nu Statens servicecenter (SSC) på regeringens uppdrag ska spara pengar och därför lägger ner var fjärde lokalt servicekontor. I servicekontoren har ett antal större myndigheter med mycket invånarkontakt kunnat ge personligt stöd då invånare uträttat de ärenden de i många fall är skyldiga att utföra.
Många inom biblioteksbranschen har redan reagerat. Där är man redan nedtyngd av att ge stöd att fylla i blanketter, översätta, kopiera och ge digital vägledning till människor som i många fall saknar andra möjligheter att få stöd. När kommunala medborgarkontor och statliga servicekontor läggs ner för att spara pengar flyttas behovet att service över till biblioteken. Dock utan att några pengar flyttas med och utan att det ens omnämns i utredningsunderlagen. Detta är inte främst en arbetsmiljöfråga för bibliotekarier utan samhällsfråga: när en alltmer central funktion för en fungerande demokrati kläggas igen med myndigheters rutinärenden är det en fråga för oss alla.
För att kolla upp att jag inte kommer med helt obefogade anklagelser så har jag läst igenom SSC:s utredningar gällande nedläggningarna, både den övergripande och de som gäller sex lokala kontor: Tranås, Piteå, Trelleborg, Ludvika, Östhammar och Sandviken.
Rapporterna har alla samma betryggande målbild:
Servicekontoren ska fortsatt finnas i hela landet för att tillgodose enskildas behov av lokal statlig service inom rimligt avstånd.
men innehållet ger en mer oroande bild. Långa avstånd blir det eftersom man utgår från att räcker med ett servicekontor i varje FA-region.

Vad innebär nedläggningen mer konkret? Vi kan titta på utredningen för servicekontoret i Piteå där man årligen hanterat knappt 10500 per år (2024) varav 8700 besök på plats.

Handläggningen av ärendena på kontoret beskrivs så här:
Den personorienterade servicen omfattar bl.a. att informera besökarna om samverkansmyndigheternas tjänster, stödja besökare att använda samverkansmyndigheternas digitala självbetjäningstjänster, förmedla kundfråga till samverkansmyndighet, skriva ut och beställa av blanketter samt hantera inkommen post. I den ärendespecifika servicen ingår exempelvis att hjälpa besökare att ta del av ärendespecifik information, vidareförmedla inlämnade handlingar till samverkansmyndighet, utfärda intyg och granska originalhandlingar i ett kundärende.
Jag läser det som en tidskrävande hands-on service framför allt riktad till grupper med mer begränsad digital kompetens och som inte heller har privat tillgång till den utrustning som krävs för de ärenden som myndigheterna utformat. Även om man räknar lågt tycker åtminstone jag att det verkar sannolikt att minst 10 % av dessa ärenden kommer att hamna hos biblioteket i Piteå, dvs upp emot 1000 tidskrävande ärenden. Dessa ärenden kommer att tränga undan bibliotekets ordinarie verksamhet eftersom man på biblioteken redan idag utför denna typ av service i alldeles för stor omfattning och därför kommer att ha svårt att säga nej.
Men har inte SSC samrått med de kommuner där biblioteken ingår som en obligatorisk verksamhet? Har man inte agerat enligt det man skriver i samtliga rapporter:
Av förordning (2017:583) om regionalt utvecklingsarbete framgår att statliga myndigheter ska, när verksamhetsförändringar övervägs, samråda med den som har ansvaret för det regionala utvecklingsarbetet, länsstyrelsen och andra berörda statliga myndigheter, kommuner, regioner, näringsliv och organisationer om möjligheter att genom samordning eller samverkan upprätthålla eller utveckla verksamheten.
Av rapporterna framgår inte någonstans att sådana samråd skett med de "drabbade" kommunerna. Jag kan inte heller se en enda hänvisning till att man förflyttar över en mycket omfattande servicebörda till de kommunala biblioteken och än mindre vad kommunerna eventuellt skulle tycka om det.
I förbifarten noterar jag en intressant kommentar som inte främst har med biblioteken att göra men hur borttagandet av den personliga servicen påverkar på andra sätt:
En konsekvens som Arbetsförmedlingen framhåller är risken att arbetssökande som saknar e-legitimation får svårare att ta del av sina rättigheter, främst gällande inskrivning och att det riskerar att påverka Arbetsförmedlingens serviceskyldighet.
Åtminstone en av myndigheterna har accepterat sin serviceskyldighet. Som Cash-projektet visat är det inte bara kravet på kontantlösa betalningar som utestänger svaga grupper i samhället utan också att man saknar möjlighet att använda digitala offentliga tjänster. Samtidigt som arbetsmarknadsministern ryar om lata arbetssökande så stoppar staten effektivt en stor grupp från att utnyttja den hjälp som myndigheter kan ge. Dessutom komma är en hel del av de funktioner som några av de aktuella myndigheterna tillhandahåller inte frivilliga utan kräver en aktiv handling för att man ska kunna ta del av sina rättigheter.
I slutet av samtliga lokala rapporter kommer ett nästan vemodigt tillägg som knappast inger hopp för Tranås, Ludvika och Piteå.
Sammantaget öppnar detta för att det på längre sikt eventuellt kan finnas skäl att överväga behov av verksamhetsnärvaro gällande tillhandahållande av lokal statlig service i Tranås kommun. I dagsläget är det dock mycket osäkert om ett sådant övervägande kan bli aktuellt.
Frågan som oundvikligen dyker upp är om detta är ett ändamålsenligt sätt att bedriva myndighetsverksamhet och också om detta är ett helt igenom lyckat exempel på offentlig digitalisering. Har processen skett med vederbörlig respekt för invånare och andra samhällsfunktioner?
Utöver att utan onödig diskussion förflytta statliga serviceansvar till biblioteken så ska dessa även utsättas för lätt förnedrande kampanjer av andra myndigheter. Det senaste jag hörde om var en "samverkansplattform", Digitalidag, med flummig målsättning som PTS bedriver. En trött bibliotekschef skrev till mig och beskrev kontentan av möte med PTS så här:
De ville presentera sin satsning Digitalidag som är ett "samarbete mellan olika aktörer" för att stärka samhällets digitalisering. PTS bidrar med en telefonlinje själva dit folk kan ringa och fråga om de har frågor om det digitala, det är volontärer som sköter linjen. Det har tyvärr inga volontärer som kan t.ex. arabiska...
För mig låter det som om statliga tjänstepersoner med gott om tid reser runt och förklarar för biblioteken att de borde göra det de redan gör utan själva tillföra något speciellt. Sedan kan PTS ta cred för det hela medan biblioteken fortsätter kämpa på med verkliga samarbetet. I ärlighetens namn har jag svårt att se poängen med Digitalidag överhuvudtaget och varför just PTS av alla myndigheter befunnits som den mest lämpade att ratta det hela. Min egentliga synpunkt är att om staten hittar på olika roliga kampanjer så kan de åtminstone låta bli att tynga ner annan viktig och redan fungerande verksamhet med dem.
Jag tror att det finns behov av medborgarkontor för både statlig och kommunal verksamhet och att de behöver finnas nära medborgarna. Men biblioteken är INTE medborgarkontor eller statens utförare. Vi bör ta lärdom av utvecklingen i USA och istället för att underminera stärka de för en demokrati så viktiga samhälleliga institutionerna som biblioteken. Låt kostnaderna och uppgifterna som hör till centrala myndigheters uppdrag hamna där de hör hemma - hos myndigheterna själva. Ska samverkan ske ska det inte ske på bekostnad av annan betydelsefull verksamhet som bibliotek.
Full disclosure: jag har bibliotekarier i min omedelbara närhet och har haft en intensiv och kärleksfull relation till bibliotek sedan femårsåldern.