Det här är ett blogginlägg som jag skriver med vånda eftersom många kommer att uppleva det antingen som helt irrelevant, taget ur luften eller som ett knivhugg i ryggen. Trots detta skriver jag eftersom jag som oberoende aktör tycker mig ha en viss skyldighet att lyfta obekväma reflektioner som ändå kan ha betydelse. Därmed har mer lättkränkta läsare fått en trigger-varning och bör följdaktligen sluta läsa omedelbart.
För er som är kvar ska jag så balanserat som möjligt veckla ut litet tankar om säkerhetsarbetet i stort och dess underliggande ideologiska grunder. Ofta framställs säkerhetsbedömningar som underförstått objektiva, utan någon form subjektiva förutsättningar. Det är förstås idealt men ett tillstånd mycket svårt för att inte säga omöjligt att uppnå kan jag säga efter att ha ansträngt mig i mer än 30 år. Problemet är att säkerhet inte går att isolera som företeelse utan de bedömningar som görs är alltid påverkade av omgivningen i stort men också av den som gör bedömningen.
För att i rimlig mån bekämpa ett säkerhetsarbete alltför vinklat av egna preferenser så är två förutsättningar nödvändiga:
- Den som gör bedömningarna måste vara medveten om sina inklinationer och aktivt motarbeta att de påverkar ens sätt att se på risker
- Fasta metoder och kriterier som hjälper till styra bedömningarna bort från alltför vinklade resultat
Båda dessa förutsättningar är svåra att uppnå och kanske ännu svårare att bibehålla över tid, särskilt den första. Jag gissar att vi alla har lätt att falla in i en uppfattning att vi är "objektiva" ju längre vi arbetar professionellt men något. Desto viktigare att ständigt försöka genomskåda sig själv.
Jag har tyvärr ingen vetenskaplig grund för vad jag säger utan bara mina många år i säkerhetsbranschen att hänvisa till. Under dessa decennier har jag vistats i både öppna och i mer slutna säkerhetssammanhang.
När jag började arbeta med säkerhetsrelaterade frågor hade jag mycket litet föreställningar om arbetsuppgifter men också om kultur. Jag arbetade i en politiskt styrd offentlig verksamhet där det fanns en tämligen levande diskussion om vida demokratiska ideal och delaktighet. Det var därför en märklig upplevelse att stiga in i säkerhetsvärlden där det fanns, som jag uppfattade det, en ganska stark gemensam kultur som var höger- och TAN-lutande (TAN i den statsvetenskapliga betydelsen "Traditionell, Auktoritär, Nationalistisk"). Någon gång blev det obehagligt som när en i publiken på en konferens obemött yttrade att Palmes mördare hade gjort ett bra jobb. Detta var naturligtvis en extrem men det gjorde mig fortsättningsvis vaksam för underliggande budskap och den kultur som bar upp säkerhetsarbetet.
Tyvärr tycker jag mig se att denna kultur lever kvar och påverkar de säkerhetsbedömningar görs både nationellt och lokalt. När kollegor pratar om "säkerhetscommunityn" väcker det obehag hos mig eftersom det ger en känsla en ny form av kåranda där vi alla förväntas hålla med varandra och inte offentligt föra fram olika ståndpunkter. Detta blir särskilt fatalt eftersom det till stor del saknas vetenskaplig evidens för säkerhetsarbetet (förlåt de lärosäten som gör punktinsatser men inte levererar sammanhängande teori och systematik) och dessutom forum för mer djuplodande professionella diskussioner (jag kan t.ex. inte se en enda tidskrift eller motsvarande som samlar underlag för professsionell utveckling). En konsekvens av detta är att de fasta metoder och kriterier som jag pekade på som nödvändiga i punkt 2 ovan inte utvecklas som ett professionellt kapital för den allt större yrkeskåren. En annan att säkerhetsarbetet trots att det faktiskt påverkar inte bara individer och enskilda organsiationer utan även samhället i stort är mycket svårt att tränga in i utifrån. Det går liksom inte att läsa en tidskrift eller gå in på en stor gemensam site och läsa sig till hur diskussionerna går. Ytterligare en faktor är att det länge (fortfarande) saknas etablerade utbildningar som underlag för en professionell kompetens och integritet. Detta anses i forskningen som ett viktigt för att inte säga avgörande steg i socialiseringsprocessen av en ny yrkesgrupp. Saknas den professionella legitimitet blir yrkeskåren snarare styrd av grupptänkande och en rädsla för att sticka ut eftersom man inte har den självkänsla som en utbildning ger.
Det nu så populära begreppet säkerhetskultur kan i och med detta få en ny och negativ betydelse, dvs som en sluten ryggdunkarkultur utan ett konstruktivt kritiskt tänkande.
Varför är detta överhuvudtaget viktigt? Jag kan se två viktiga faror förutom en bristande kunskapsutveckling.
För det första kan en politiserad riskhantering leda till fatala missbedömningar där risker som strider mot den egna ideologiska hemhörigheten tonas ner eller i värsta fall negligeras.Vi kommer väl alla ihåg den famösa missbedömning som gjordes vid Utöya-massakern då den mest anlitade terrorforskaren omedelbart hävdade att det sannolikt var Al-Qaida som låg bakom attacken. Detta var fel då och trots att de skolskjutningar och terrordåd begås av högerextremister verkar denna dominerande risk ha svårt att riktigt tränga in i säkerhetsetablissemangets tankesätt.
Ett aktuellt exempel på detta är diskussionen om migrationsministerns anhöriges engagemang i en våldsbejakande organisation av säkerhetsproffs omvandlas till en pressetisk fråga. Detta trots att den anhörige visat sig varit högst aktiv och rekryterande i en högerextrem våldsbejakande gruppering. För att få litet perspektiv på aktivklubbar som fenomen, följ länken och för att få en internationell utblick kan man läsa artikeln nedan.
Ben Makuch
Detta överslätande av en mycket allvarlig situation där det finns ett antal uppenbara risker som definitivt inte skulle skett om den anhörige varit ansluten till ett gängkriminellt nätverk eller motsvarande islamistisk gruppering. Ett understatement: det går inte ur säkerhetsperspektiv att legitimera våldsinriktad högerextremism och nazism i regeringens absoluta närhet. Ändå är det många säkerhetsmänniskor som gjort just det i fråga om Forssells son.
Slutligen kan jag inte annat än häpna över den försonlighet med vilken den tidigare säkerhetsrådgivarens upprepade slarv med det som beskrivits som hemlig information. Jag har lika litet som någon annan utomstående exakt insyn i vilken information det rör sig om men just därför skulle jag inte uttala mig om skuldfrågan som inte minst en del av hans gamla kollegor på Försvarshögskolan gjort. När samma personer som i samma sociala medier tidigare uttalat sig i hårda ordalag om vad det förefaller betydligt mindre allvarliga händelser blir jag fundersam. Är det en ideologisk blindhet som leder till detta, en kultur av "bäste bror" som snedvrider bedömningarna?
En annan övergripande risk med ideologisk koppling är att "säkerhet" används som stöd för att vidta auktoritära åtgärder. Detta sker på samhällsnivå nu med allt mer skärpt lagstiftning inom olika områden vars sammanlagda påverkan på frihet och integritet inte går att bedöma vilket många framhållit, bland annat här. Chat Control är ett annat exempel där säkerhet (i det fallet barns) har angetts som skäl till en mycket omfattande övervakning. Är det det auktoritära draget i säkerhetskulturen som gör att det finns en kollektiv tendens att bortse från vilka inskränkningar i medborgerliga fri- och rättigheter som ett överdrivet säkerhetsarbete leder till?
Förstå mig rätt. Jag är inte emot att människor som arbetar med säkerhet har politiska uppfattningar. Det har vi alla (även om mina personliga snarare lutar åt GAL än TAN) men jag menar att oavsett åsikter i övrigt måste vi göra mesta möjliga för att reducera dessas inverkan på våra professionella bedömningar. Min poäng att det ligger ett stort ansvar i arbetet med att göra olika typer av säkerhetsbedömningar eftersom de kan få mycket stor inverkan även utanför det avsedda området. I annat fall medverkar vi inte till bättre säkerhet utan i värsta fall till nya risker.
OBS! Jag håller öppet för att jag har fel på många sätt så hör gärna av er om ni har synpunkter.
