"Vi föredrar att inte sälja skinnet innan björnen är skjuten" sa Gunnar Hedlund, ledare för det dåvarande Bondepartiet (numera Centerpartiet) i ett tal på en riksstämma 1950. Detta apropå tillsättandet av ministerposter. Gunnar Hedlund gjorde därmed ett gammalt talesätt till ett av de mer kända uttrycken i svensk politisk retorik.

Tyvärr har inte alla tagit till sig innebörden i liknelsen och tänker jag specifikt inom området offentlig digitalisering som numera ofta går under beteckningen "AI". Här är det ständig massutförsäljning av skinn medan björnarna glatt fortsätter att skutta runt.

Den vanligaste genren ser ut så här: någon utlovar en "otrolig förändring" som i inslaget nedan från Nacka.
https://sverigesradio.se/artikel/ai-kan-forbattra-villkoren-for-socialsekreterare som sedan aldrig följs upp för att se om löftena verkligen infrias. Den här typen av löften upprepas i det oändliga inte minst i konferensmiljö där det vimlar av icke-utvärderade praktikfall. Att dessa inte sällan presenteras tillsammans med en it- eller systemleverantör gör ju inte saken direkt bättre. Jag har gjort enstaka stickprov från så kallade praktik- eller användarfall som presenterats under stora åthävor på konferenser m.m. men som vid kontroll lett till betydligt blygsammare resultat eller som helt enkelt lagts ner. Detta är en helt anekdotisk beskrivning men i väntan på en forskarinsats inom fältet så är jag beredd att göra en mer omfattande genomgång om någon ytterligare hör av sig och vill samarbeta. Vi skulle kunna systematiskt gå igenom praktikfall som presenterats på Vitalis de senaste tio åren t.ex.

Ett sådan löfte i megaformat har jag redan skrivit om här där DIGG med stöd av en McKinsey-rapport hävdat att svensk offentlig sektor skulle kunna "spara" 140 miljarder kronor om året genom att använda AI. Inte heller detta har naturligtvis följts upp och intresset idag för en sådan uppföljning torde vara mindre än någonsin.

Här uppstår nu två "varför". För första varför ser det ut så här, för det andra varför spelar det någon roll.

Om vi tar det första "varför" så beror det på att det finns starka intressen som vill framhäva digitalisering och AI som lösning på i princip alla större samhällsfrågor. Självklart finns traditionella leverantörer här men i allt större omfattning en grupp människor som lever på att resa runt och predika digitaliseringens lov på konferenser. Dessa har inte sällan också ekonomiska band till leverantörerna så de tvåfalt beroende av att nå ut med sitt budskap. Genomgående är att man håller sig på en abstrakt nivå även om det ingår siffror som i McKinsey-rapporten och att hävda att det är väldigt, väldigt bråttom (ungefär som telefonbedragarna som ringde upp min mamma sa). På något sätt blir det oavsiktligt avslöjande när dessa talare benämner sig som olika typer av religiösa ledare (guru, evangelist, teolog). Det visar att man inte ser digitalisering och AI som områden att hantera med rationella verktyg utan som religionsutövning. Att beskriva vaga framtidsscenarion kräver dessutom begränsad kompetens. Att komma med faktiska lösningar på konkreta problem eller ens att beskriva konkreta problem kräver en helt annan nivå av kompetens.

Varför är det då viktigt att ta oss ur den här dimman bestående av å ena sidan "visioner", å andra sidan enskilda icke utvärderade praktikfall? Jo, därför att dessa två perspektiv ger oss inte ett bra underlag för att ta ut en riktning för fortsatt arbete. För det krävs systematik, planering där olika lösningar prioriteras i en större helhet och genomförs på ett kontrollerat sätt, utvärdering och inte minst ett kritiskt sinne som vågar ta in verkligheten. Ett demokratiskt samhälle bygger också på att det inte krävs religiösa uppenbarelser för att diskutera våra gemensamma frågor. För mig framstår det som den digitaliseringskultur som växt fram är sin egen värsta fiende eftersom den omöjliggör en faktisk planering vilket väl också den långsamma framfarten tyder på. Det är ju inte direkt ekonomiska medel som saknats.

Här har vi alla ett ansvar att försöka styra utvecklingen rätt. En bra början är att försöka skapa ett klimat där det är naturligt att ställa frågor: Vad bygger den här utsagan på? Vem är det som säger det? Är den här föreslagna lösningen kontrollerad på ett systematiskt sätt? Finns det ett behov av den? Finns det alternativa lösningar?
Alltså gammal hederlig källkritik som kanske kan leda till att turordningen blir att man först ser om det överhuvudtaget finns en björn och, om så är fallet, skjuter den innan man börjar predika och sälja skinnet på konferenser.