I maj när dataskyddsförordningen trädde i kraft inledde jag ett test: att genom att ställa frågor om hur mina personuppgifter hanterades i vården ville jag göra en temperaturmätning av den kontroll som vården generellt har över vårdinformationen. För hälso- och sjukvård innebär (i princip) inte dataskyddsförordningen någon så stor skillnad eftersom både patientdatalagen och PuL redan gett patienten möjlighet att få tillgång till sin information och (i teorin) spärra åtkomsten till sin vårdinformation. I verkligheten är det och har det sedan patientdatalagen varit svårt för att inte säga omöjligt att få veta hur patientuppgifter hanteras – det är i alla fall min uppfattning som jag ville pröva genom att begära upplysningar om mina egna vårduppgifter med stöd av dataskyddsförordningen. Svaren på mina frågor var negativa (vilket jag kommer att återkomma till senare) men jag fick underlag rörande dagssituationen inom e-hälsoområdet.
Detta inlägg svävar ut in extremis och handlar om i vilket landskap som digitalisering av vårdinformationen sker. Jag ska resonera om den bristande styrningen av e-hälsa samt pusta ut orosmoln om informationssäkerhet och det långsiktiga bevarandet av vårdinformationen. I ett följande inlägg kommer jag att skriva mer om den bakomliggande juridiken.
Först till organisationen av den svenska sjukvården som förvånansvärt många som gör inlägg i e-hälsofrågor inte tycks bottna helt i. Tillåt mig att roa mig med en historisk utflykt.
Den svenska vården är i huvudsak offentligt finansierad via skattemedel. Det regionala sjukvårdsvårdshuvudmännen ansvarar för att erbjuda vård inom det egna upptagningsområdet enligt hälsosjukvårdslagen. Men landstingen och regioner behöver inte själva vara utförare av all vård utan vårdgivare kan även vara privata. Andelen privata vårdgivare har tillväxt mycket starkt under de senaste 20 åren men strukturen med självständiga landsting som sjukvårdshuvudmän har funnits sedan 1862 (med varierande uppdrag). Redan här finns underlag för vanliga missuppfattningar om ansvar men också reella problem eftersom de flesta krav i föreskrifter m.m. riktas mot vårdgivarna och inte sjukvårdshuvudmännen. När det gäller säkerhet och integritet har dock vårdgivarna inte så stora möjligheter att påverka sin situation trots att de har ansvaret – de tvingas (formellt eller informellt) ofta av sjukvårdshuvudmän, SKL eller myndigheter att använda lösningar oavsett egna säkerhetskrav.
Landstingen är kommuner med en politisk ledning vilket gör att inriktningen för olika landsting och regioner kan variera. För e-hälsan som av naturliga skäl blir allt mer nationell är detta en ansvarsfördelning som innebär stora problem, inte minst eftersom landstingspolitiker använt rollen för egna, i mitt tycke kortsiktiga, kampanjer. En misstanke som gror är att e-hälsa används av politiker för att undkomma att diskutera den offentligt finansierade vårdens grundfråga: den nödvändiga prioriteringen. Det är ett väl känt faktum att det inte finns någon bortre gräns för behovet av vård, det finns hela tiden nya sjukdomar och tillstånd som kan behandlas och definitionen av hälsa kan sättas så högt att inte minsta krämpa blir acceptabel. Däremot är vårdens resurser begränsade – alltså måste prioriteringar ske. Detta är den mest laddade av alla frågor för sjukvårdspolitiker eftersom prioriteringar ofelbart kommer att leda till att några patienter blir missnöjda. Den utredning som tillsattes i slutet av nittiotalet för att ge de lokala politikerna stöd i form av nationella prioriteringslistor släppte också snabbt den glödheta potatisen och lämnande ifrån sig litet allmänna rekommendationer om hur processen för prioriteringar skulle kunna ske . Min teori är att politiker och högre tjänstemän i vården nu (omedvetet) använder e-hälsa som en dimridå för att undvika frågan om prioriteringar genom att hävda att e-hälsosatsningar skulle kunna leda till enorma effektivitetsvinster (som då underförstått skulle leda till att alla får den vård de vill ha). I verkligheten sker en mycket negativ icke-styrd prioritering av sjukvårdsmedel genom bland annat kommersiella nätläkare där en ohelig allians mellan nätläkarnas ekonomiska intresse och människor med lättare krämpor prioriterar upp sig på bekostnad av andra med reella hälsoproblem. En hårdvinklad beskrivning men ni förstår vad jag menar. Detta sätter stark press på sjukvårdspolitiker som i vissa fall måste säga nej men hellre säger att e-hälsa kommer att lösa problemen. Själv är jag positiv till de former av e-hälsa som leder till reella förbättringar men att tro att den ska kunna upphäva den omöjliga ekvationen mellan outtömliga behov och begränsade resurser är en vanföreställning som ansvarsfulla politiker borde göra upp med.
En annan viktig negativ faktor är SKL:s förändrade roll. SKL driver sina medlemsorganisationers intressen i förhållande gentemot uppdragsgivaren staten, d.v.s. att man vill att staten ska styra så litet som möjligt (även om det inte uttrycks preeeecis så) vilket ökar på fragmentiseringen ytterligare. Den tidigare sammanhållande myndigheten Socialstyrelsen som var en beredande motpart för SKL blev sönderslagen för några år sedan. Uppgifterna är nu fördelade på fyra myndigheter som tillsammans med Läkemedelsverket tycks ha ett tämligen lågintensivt samarbete. SKL och sjukvårdshuvudmännen agerar som månghövdad maktfaktor utan eget ansvar i det tomrum som skapades när Socialstyrelsen nedmonterades.
Dessutom står e-hälsoområdet under ett starkt kommersiellt intresse, inte bara genom nätläkarna. Den nära alliansen mellan politiken och e-hälsoföretagen känns inte helt betryggande för det kommande. I den tidigare regeringen var två av hälso- och sjukvårdsministerns statssekreterare hämtade från it-leverantörer vilket Dagens samhälle skrev om förra året. Förväntan på stora vinster inom vården och en kanske alltför nära relation är knappast positiva nyheter för patienter och skattebetalare.
Eftersom jag intresserat mig en hel del för den svenska sjukvårdens historia kan jag inte undgå att fundera över att maktbalansen mellan staten som är uppdragsgivaren och utförarna, d.v.s. sjukvårdshuvudmännen (regioner och landsting) samt numera SKL, har förskjutits. Att göra historiska jämförelser är alltid vanskligt men för mig går det inte att motstå frestelsen att försöka analysera varför e-hälsa och digitalisering relativt sett varit så litet framgångsrika samhällsprojekt i förhållande till de resurser som satsat. Hade det gått att prata fram e-hälsa och digitalisering hade det svenska samhället genomgått ett Civilization-moment där den framgångsrike spelaren lyckas uppfinna elektricitet på 1100-talet. Men tyvärr räcker det inte med miljontals power point bilder, konferensinlägg, möten, testbäddar och avgränsade dellösningar för att skapa infrastruktur. I detta delar jag uppfattningen i följande artikel om floden av åsikter.
Jag tror mig att se några orsaker till det haltande genomförandet av något som trots allt alla varit överens om ska genomföras. Detta är en situation som i mycket liknar den som rådde från slutet av fyrtiotalet och i ett par decennier framåt då det skedde en så här i efterhand nästan ofattbar mobilisering och utbyggnad av den svenska hälso- och sjukvården. När jag skrev en historik om den värmländska sjukvården häpnade jag över att landstinget under en tioårsperiod byggde inte mindre än fyra nya sjukhus! Även om jag är starkt lockad ska jag inte gräva ner mig ytterligare i detta utan bara tacksamt konstatera att den samhälleliga kraftsamling är något som vi nu fortsätter att skörda frukterna av.
Hur kunde man lyckas med denna infrastrukturella revolution? En första förutsättning var att det fanns en stark politisk enighet om att detta skulle genomföras även från de borgerliga partierna som annars kampanjade för skattesänkningar. Men till skillnad mot e-hälsoutvecklingen (liksom digitaliseringen i övrigt) nöjde man sig inte med den politiska enigheten utan skapade även de institutionella förutsättningarna (för den som vill läsa mer om institutionella förutsättningar rekommenderar jag verkligen att läsa litet Lennart Lundqvist eller Bo Rothstein) för utbyggnad.
En viktig sådan var att skapa ett mycket genomarbetat kunskapsunderlag att ta ut riktningen ifrån. I detta var utredningsväsendet mycket betydelsefullt, de utredningsinsatser som gjordes var av mycket hög kvalitet. Häri ligger en väsentlig skillnad mot de utredningar och kommittéer som levererat förslag inom digitalisering och e-hälsa, jag nöjer mig med att instämma i de synpunkter som framförs i den här debattartikeln.
I utvecklingen fanns en mycket kraftfull och sammanhållande motor i Medicinalstyrelsen, sedermera Socialstyrelsen. Det är idag nästan svårt att förstå hur inflytelserik myndigheten var och på vilken detaljnivå man styrde sjukvården. Om vi bara ser till vårdbyggnader fanns det ett regelverk som ner till hur många luftkubik per vårdplats definierade hur sjukhusen skulle byggas. Varje ritning på ny- eller ombyggnad måste skickas in för godkännande och stränga inspektörer åkte ut och kontrollerade att det som byggts höll måttet.
Landstingen var byggherrar och hade det praktiska ansvaret för byggande och vård men deras intressen samlade ingen front i Landstingsförbundet (en del av SKL:s föregångare tillsammans med Kommunförbundet) utan gick huvudsakligen via riksdagen. Där fanns det som kallades ”landstingspartiet” eller ”landstingsbänken” där landstingsordförande som nästan undantagslöst även vara riksdagsmän kunde driva sina frågor – ofta i gott samförstånd oavsett partipolitisk tillhörighet. Även detta var en viktig institutionell förutsättning eftersom det då fanns etablerade och lagfästa former för att lösa intressemotsättningar. Idag är situationen radikalt annorlunda. En viktig skillnad är förstås att det kommit in så många privata aktörer men också att när de gamla institutionerna revs ner ersattes de inte av nya som skulle varit verkningsfulla då man anammade new public management som grundfilosofi för den svenska vården. Jag är för tillfället inne på att försöken att uppnå effektiv digitalisering och e-hälsa är bland de bästa exemplen på hur new public management på ett negativt sätt präglat svensk offentlig sektor. Resultatet har bland annat blivit att Socialstyrelsen i accelererande takt fråntagits mandat och att sammanhållen utveckling ersatts med fragmentisering. Intresseorganisationen SKL tycks inte heller längre gå via en beredning på myndighetsnivå utan direkt på regeringen och jag har t.o.m. läst meningar som att ”regeringen bör SKL i uppdrag …”.
Den geografiska uppdelningen av ansvar var under perioden mindre problematisk än idag eftersom större delen av vårdens uppgifter kunde lösas inom varje landstings hank och stör. När digitaliseringen tog fart i början av nittiotalet skapades överbryggande strukturer som exempelvis Sjunet och sedermera Carelink. Nu finns både eHälsomyndigheten och Inera m.fl. som utan tydlig gemensam strategi eller regelverk grejar i infrastrukturen. Bortsett från det negativa i att sakna gemensam styrning ser jag det inte heller som problemfritt när digitalisering och e-hälsa blir frikopplade från den kärnverksamhet de ska utgöra stödfunktion för.
En annan aspekt som tycks ha glömts bort är vårdinformationens långsiktiga betydelse både för den enskilda patienten och för forskningen. För tjugofem år sedan var landstingen, för att hårdra förhållandena, i de allra flesta fall både huvudmän och vårdgivare för den absoluta merparten av både primär- och slutenvård. Det gjorde att vårdinformationen också i huvudsak var att se som allmänna handlingar, vilket i sin tur innebar att det fanns ett tydligt regelverk att utgå från (ända från det att vårdinformationen upprättades/inkom till dess att den arkiverades alternativt gallrades). Ansvaret för informationen var klarlagt liksom hur menprövning och åtgärder för spårbarhet skulle ske då information fördes över organisationsgränser inom en huvudman. Självklart gällde detta även i de fall då information utbyttes mellan vårdgivare under olika huvudmän. Att journaler i huvudsak hanterades som allmänna handlingar innebar också att arkivlagen tillämpades både vad gäller arkivering och gallring. Alla sjukvårdshuvudmän (alltså landsting/regioner) utom en om jag kommer ihåg rätt hade åtagit sig att bevara alla läkarförda journaler för all framtid. Bakgrunden till detta var den enorma betydelse som den vårdinformation som arkiverats från sjuttonhundratalet och framåt haft för den svenska forskningen.
I PDL är kravet att en journal ska bevaras i minst tio är efter att sista anteckningen förts in i handlingen samt att journaler som allmänna handlingar ska hanteras som sådana. Det är ungefär vad som stod i patientjournallagen också men nu är kontexten radikalt annorlunda och även innebörden av begreppen – vad är ens en ”handling” i dagens vårdinformation? Bara den förändringen att betydligt mindre andel av vårdinformationen är allmänna handlingar och därmed kan gallras av den enskilda vårdgivaren är en stor risk. Vissa sjukvårdshuvudmän har försökt reglera arkivfrågan i avtal med de privata vårdgivarna men detta är knappast tillräckligt. Redan idag är det som presenteras på skärmen hos en vårdgivare en sammanställning av information ur en rad system och tjänster som kan finnas både inom och utom vårdgivarens organisation. Detta är bara inledning av en utveckling där informationshanteringen kommer att bli organisatoriskt och tekniskt allt mer komplex. För att bevara denna gigantiska informationsmassa för framtiden för att kunna serva patienter som envisas med att leva i bortåt ett sekel och för att kunna ge underlag för livsviktig forskning räcker det inte med att litet svävande beskriva ”e-arkiv”. För mig är detta en mycket bekymmersam fråga och det förvånar mig att varken Riksarkivet eller de utredningar som genomförts gällande registerforskningen intresserat sig för detta.
Så här i slutet av litanian vill jag inte på något sätt hävda att vi kan använda gårdagens lösningar idag. Däremot tror jag att det finns mycket att vinna på att ha ett historiskt perspektiv. I detta fall vill jag lyfta fram behovet av kvalitativa kunskapsunderlag som är parlamentariskt förankrade, en långsiktig väl definierad inriktning, institutionella förutsättningar anpassade efter aktuell situation och en sammanhållande kraft med mandat att genomdriva beslutade lösningar. Framför allt tror jag att vi måste erkänna att det finns intressemotsättningar och lyfta fram dem i ljuset för att kunna diskutera hur de ska lösas. Ofta framhålls svårigheten med den geografiska uppdelningen, minst lika stor är den som handlar om de inte helt kompatibla intressena privata utförare och den offentliga finansieringen. Hur dessa intressen ska balanseras mot varandra har hittills varit en icke-fråga i e-hälsosammanhang. Det har vi inte råd att låta den fortsätta vara.
Om vi ska klara upprätthålla den väsentliga del i välfärdssamhället som den offentligt finansierade sjukvården utgör och dessutom införa dataskyddsförordning, NIS-direktiv, civil beredskap och allt annat så måste vi ändra bilden av e-hälsa. Det handlar inte om att släppa ner litet slumpmässiga tekniska lösningar (gärna efter påtryckning av olika leverantörer) utan att se att det kräver samma mobilisering, organisation och koordinering som då sjukvården byggdes ut under efterkrigstiden. Och glöm inte forskningen!
