Teknikhistoria är ett fascinerande ämne som jag ägnat mycket intresse genom åren och då alldeles särskilt samspelet mellan teknik, samhällsutveckling och ekonomi. Frågor som varför vissa tekniska uppfinningar blir innovationer medan andra inte gör det och de institutionella förutsättningar som gör att teknik leder till positiv samhällsutveckling är ganska grundligt beforskade. En underbar populärvetenskaplig bok på detta tema är Wolfgang Schivelbuschs Järnvägsresandets historia som jag rekommenderar alla som vill skapa sig en hälsosam distans till det utmattande nuet.
Det är med denna bakgrund som den svenska förvaltningens digitalisering ständigt förvånar mig eftersom dess genomförande tycks strida mot det som framkommit som framgångsfaktorer för införande av ny teknik. Istället för att bygga gemensam infrastruktur och institutionella förutsättningar har svenska myndigheter och regioner/landsting ägnat sin energi åt någon slags känslomässig påverkan.
Vad är då budskapet i denna känslomässiga kommunikation? Så här ser de mest förekommande implicita och explicita budskap ut.
Det övergripande budskapet att det finns ett stort antal ludditer som är passionerat motverkar digitalisering och som måste övertygas om att digitalisering är BRA. Efter noggrant begrundande kan jag inte erinra mig en enda person som varit emot digitalisering, däremot många som varit emot dålig digitalisering. Det hindrar inte att det förekommer en ständig underström av halmdockor (läs mer om det klassiska fula argumentationsfelet här ) när digitalisering diskuteras. Dessa figurer som med lock och pock måste forceras att överge papper och penna är del i en ganska bra härskarteknik eftersom den som låtsas som att dessa finns då själv framstår som en ljusbringare som står för det ”moderna”. Och det är något som i svenska sammanhang vördas så är det det moderna, så har det varit sedan 1800-talet, oavsett vad moderniteten stått för. Det uppenbart ologiska i att hävda att populasen är teknikfientliga bakåtsträvare på jobbet eller när de ska använda offentliga e-tjänster när de samtidigt på sin fritid har olika kommersiella e-tjänster som sina närmaste livskamrater tycks inte störa.
Nästa centrala budskap är att digitalisering per definition är bra vilket leder till den underförstådda tesen att all digitalisering är bra. Som följd av detta görs ingen skillnad mellan bra och dålig digitalisering trots att alla känner till minst fem misslyckade digitaliseringsprojekt i sin närhet. Att det inte får finnas dåliga digitaliseringsprojekt till en dubbelriktad kultur av icke-existerande uppföljning och erfarenhetsåtervinning; eftersom det inte görs någon uppföljning kan dålig digitalisering inte påvisas. Jag tittar in på webbplatserna för två centrala aktörer för den offentliga sektorns digitalisering, eSam och SKL, för att se hur man hanterar utvärderingsfrågan. eSam har gett ut ett antal vägledningar och metodbeskrivningar för digital samverkan (a.k.a. ta fram digitala lösningar) i alla möjliga skärningar men vad jag kan se har inte uppföljning och utvärdering förlänats något eget metodstöd. I den 84-sidiga vägledningen för behovsdriven utveckling finns visserligen dessa rader med:
Efter varje införande bör det genomföras en utvärdering för att ta vara på erfarenheter om vad som gick bra respektive mindre bra i behovsinsamling, planering, metodval, samarbete samt hur resultaten mottogs. Infriade tjänsten de förhoppningar verksamheten och målgruppen tänkt sig?
men i ett systematiskt arbete förväntar man sig ett något större intresse för frågan.
SKL, som får ses som ett epicentrum för den vingliga offentliga digitaliseringen, förvånar mig positivt genom att erbjuda verktyg för uppföljning exempelvis eBlomlådan och så kallade LIKA-värderingar som den här för socialtjänst. Tyvärr visar sig dessa undersökningar vara mognadsundersökningar av i vilken omfattning man lyckats digitalisera, d.v.s. det handlar inte om att utvärdera hur väl digitaliseringen fungerar.
Ointresset för utvärdering är paradoxalt sett i ljuset av att digilisatörerna gärna vill tala om digitalt ledarskap och vikten av styrning samt nyttorealisering (nej, det är ingen idé ni går till den här vägledningen för nyttorealisering för den innehåller inget substantiellt om uppföljning). För att kunna leda, styra och nyttorealisera i verklig bemärkelse måste man arbeta systematiskt med att utvärdera gjorda satsningar ur ett antal aspekter som ekonomi och effektivitet. Förhållningssättet att arbeta utan systematik är menar jag en av de mest grundläggande orsakerna till att det offentliga Sveriges digitalisering inte alls når den nivå som skulle kunna förväntas med tanke på de investeringar som gjorts. Att den svenska digitaliseringen kraftigt underpresterar är ett faktum som det nu tycks råda konsensus om även från internationella bedömare som OECD. Orsakerna till detta borde vara synnerligen intressanta att identifiera och då inte bara genom att komma dragande med gamla kära bortförklaringar som att juridiken inte är anpassad till digitaliseringen. Kraften i det argumentet är ju inte heller så övertygande då till exempelvis sjukvårdshuvudmän och vårdgivare högaktningsfullt struntar i viss lagstiftning som man finner obekväm.
Det går inte att argumentera för digitalisering med rationella argument, tråkiga och genomarbetade analyser eller krassa ekonomiska beräkningar. Istället sker kommunikationen med ett överflöd av uttalande av den här typen:
- Sverige måste förstå att digitalisering inte är en lyxprodukt utan en kärnverksamhet.
- En strategisk fråga blir att lyfta fram de förändringsagenter som finns ute i verksamheterna och helt enkelt vända på bevisbördan. Det ska inte längre vara så att det är den som vill förändra som måste förklara sig utan snarare den som vill bevara det gamla.
- Hur många av er upplever att juridiken stimulerar och möjliggör digitaliseringsresan inom hälso- och sjukvården?
- Digitalisering skapar mervärde
- Man behöver förändra helheten – inte bara småändra i marginalen. Då är risken att man lägger all kraft på en enskild lösning och inte på att förändra det som verkligen ger effekt
- Möt innevånaren/patienten tidigt genom digitala arbetsmetoder
Eftersom dessa uttalande inte går att vare sig be- eller vederlägga befinner vi oss i en situation där ledande aktörer inom digitaliseringsetablissemanget ständigt vädjar till våra känslor istället för att föra en dialog grundad i sakfrågor. Här uppstår tror jag den olyckliga pepp-cirkelargumentationen där utomstående inte kan delta eftersom ramen för deltagandet är satt; bara de som accepterar pepp-läget kan ingå, de som efterfrågar rationalitet, siffror och nytta uppfattas som fientligt inställda och görs mer eller mindre förfinat till icke-deltagare och i värsta fall till halmdockan ”motståndare till digitalisering”.
Att det finns ett digitaliseringsetablissemang (precis som det finns ett informationssäkerhetsetablissemang) som har mycket att försvara blir ganska uppenbart vid minsta lilla glutt in på LinkedIn. Det vore kul att se ett sociogram över det ganska begränsade antal människor som genom åren konfererat med varandra, gett varandra komplimanger, titlar, priser och positioner. Man har skapar myndigheter, kommittéer, kommissioner och råd för att underlätta digitaliseringen, oundgängliga roller som regeringens CDO och kommunala digitaliseringsstrateger och peppat varandra på karnevaler och festivaler (det sista var kanske en liten överdrift…). Digitaliseringen har beskrivits som det största tekniksprånget i historien (jag skulle nog snarare hävda ångmaskinen eller elektriciteten) och som lösningen på flertalet svåra samhällsproblem. Den arma fackutbildade personalen i välfärdssektorn har fått finna sig att bli mästrade av allehanda ”evangelister” utan definierad kompetens givits utrymme att predika. Helt olika räknesätt har tillämpats i de kommunala ekonomierna där lärplattformar för bortåt en halv miljard kunnat prioriteras samtidigt med kraftiga nedskärningar på personalen. Under senare tid har jag alltmer kommit att grubbla över hur den privata sektorn kunnat genomföra sin digitalisering utan detta etablissemang och överbyggnad.
Jag tror att det är dags för ett paradigmskifte inom den offentliga digitaliseringen i Sverige. Det är inte fel på förutsättningar, ekonomi eller teknik i första hand utan på den metafysik som omger digitaliseringssträvandena, alltså de föreställningar som finns om digitaliseringen och det sammanhang som de digitala lösningarna ska fungera i. Som samhällsmedborgare skulle jag önska att digitaliseringsetablissemanget tar ett steg tillbaka och med viss självkritik granskar sina argument för att kunna börja tillämpa mer kvalitativ och effektiva arbetssätt. Det vill säga mindre marknadsföring och mera hantverk, mindre känslor och mera strukturellt tänkande, färre halmdockor och fler verkliga läkare och lärare, färre evangelister och flera ingenjörer i vid bemärkelse, mindre digitala lösningar i sig och mer intresse för de resultat som digitaliseringen ger. Framför allt önskar jag viljan och förmågan till ett normalt kritiskt förhållningssätt till digitalisering. Ett stöd för denna typ av reflektioner kan vara följande schema över vanliga villfarelser. Särskilt rekommenderar jag närstudier av följande bias: sunk cost fallacy, dunning kruger effect, back fire effect, self serving bias och group think.
