Det är ju ett antal år sedan (ganska stort antal för att vara ärlig) jag läste mina första kurser i historia på universitetet men jag kommer fortfarande ihåg hur det inpräntades i oss att vårt främsta verktyg var källkritik. Avgörande för att våra uppsatser skulle bedömas som ”bra” var att vi var skickliga på att kritiskt granska våra källor. Den svenska historieforskningen var då präglad av bröderna Lauritz och Curt Weibull som under de första decennierna av nittonhundratalet genomförde ett radikalt paradigmskifte även om de naturligtvis inte visste att det kallades så. Tidigare hade även den vetenskapliga historieforskningen i Sverige varit starkt tendentiös i nationalistisk riktning men bröderna Weibull hade genom sina kontakter med tyska forskare upptäckt den källkritiska skolan. Genom sina forskningsinsatser där de menade att endast det som är faktiskt vetbart kan användas som underlag lyckades de skapa ny kunskap bland annat beträffande Snorre Sturlasson och drottning Kristina. Kanske blev de litet väl inflytelserika, svenska historiker blev extremt försiktiga och litet grå under en lång period. Curt Weibull, som levde och var aktiv tills han var 105 år, var en ständig varnagel för den historiker som försökte sig på en mer eskapistisk hållning.

Trots att det finns en hel del att anföra mot den källkritiska skolan har den blivit ett rättesnöre för mig. Att vara källkritisk är ett förhållningssätt som bör tillämpas varhelst information förmedlas. Att ständigt fråga sig vem som säger vad vid vilken tidpunkt och i vilket syfte är en allt nödvändigare ryggmärgsreflex i informationssamhället. Att försöka ta reda på var informationen kommer ifrån, vad den bygger på, om det finns tydliga källhänvisningar, att den går att verifiera i andra källor och om det går att se att den är granskad av andra är basala kvalitetsfrågor när information i allt snabbare takt distribueras, återanvänds, förädlas eller förvanskas.

När allt fler börjar prata om källkritikens betydelse skulle det med denna bakgrund kunna ses som renodlat positivt. Jag börjar ändå bli fundersam kring den betydelseförskjutning av begreppet som jag tycker mig se i vissa sammanhang. Låt mig förtydliga; källkritik på det sätt som används av forskare och inom journalistiken måste vara ett förhållningssätt som tillämpas generellt. För en forskare måste de egna källorna granskas minst lika hårt som då man opponerar på någon annans alster. En journalist måste vara konsekvensneutral i sin källkritik och stå oberoende inför yttre påtryckningar och inför inre drivkrafter i bedömningen av vilka källor är trovärdiga. Om dessa grundprinciper överges är det inte forskning, granskning eller journalistik man bedriver utan någon form av påverkansarbete.

Ytterligare ett förtydligande; jag tycker inte att det är fel med opinionsbildning, Att skapa opinion och att driva intressen är fundamentet i en demokrati, till och med en ekonomiskt driven lobbyverksamhet är en del av det offentliga samtalet. Vad jag däremot reagerar på är att begreppet källkritik alltmer börjar användas av opinionsbildare som inte alls har för avsikt att ha ett konsekvent källkritiskt förhållningssätt. Detta tillsammans med att åsiktmaterialet är en så stor del av medieutbudet i förhållande till journalistiskt material gör medborgarens försök att skapa sig en bild av förlopp som bygger på fakta betydligt svårare.

Ett pregnant exempel på detta är den rapport om rysk informationspåverkan som mycket lägligt presenterades i samband med Folk och Försvar. Rapportens innehåll och mycket stora akademiska brister är lysande beskrivet i podden Mediespanarnas senaste avsnitt . Lyssna gärna själva, jag kan dock avslöja att de erfarna medieforskarna i podden med emfas meddelar att de aldrig skulle godkänna rapport som en c-uppsats. Orsaken till det kraftfulla underbetyget är bland annat metoder som författarna använt men även hanteringen av källor.

Även utan att vara medieforskare är det ganska lätt att se vissa av dessa problem i rapporten. För den källkritiskt drillade var även lanseringen av rapporten något som väckte frågor. Att rapporten lansering sammanföll med Folk och försvar kan naturligtvis tillskrivas en normal marknadsföringstaktik men att det inte går att härleda vem som egentligen står bakom den borde väcka även en entusiastisk ledarskribents nyfikenhet. Alltså kanske den mest klassiska källkritiska instinkten som Curt Weibull visserligen inte kallade ”follow the money” men desto tydligare beskrev i olika sammanhang.

Trots detta fick den ett mycket stort genomslag samtidigt som konferensen i Sälen drog i gång. Ledarskribenter i DN, Aftonbladet m.fl. tidningar  kommenterade den tacksamt i ordalag som att det nu äntligen fanns vetenskapligt belägg för de omfattande ryska desinformationsaktiviteter som man redan tidigare hävdat pågick, på Twitter berömde myndighetsföreträdare rapporten. Vanligtvis hyfsat nyanserade tyckare blev uppeldade och uttryck landsförrädare förekom .

Och det är just den här paradoxen som bekymrar mig. Åsiktskribenter och myndighetsföreträdare som i andra sammanhang betonat faran med att förhålla sig okritisk till desinformation använder här själva illa underbyggda teorier när det passar deras narrativ (som författarna till rapporten skulle uttrycka det). Rapportens ”resultat” har inte bara tagits som fakta, andra debattörer har anammat samma synsätt som författarna om det så kallade narrativet. I den berättelsen framställs exempelvis de som uttalar tveksamhet mot NATO-anslutning antingen som duperade av Putin eller medvetet konspirerande med samme ryske härförare – som om det inte finns några andra rimliga orsaker till denna politiska uppfattning. Att diskreditera alla åsikter som inte ligger i linje med de som ser sig som försvarsvänner är knappast en hållning som skapar tillit i det svenska samhället. Det tyder snarare på, som Tomas Ramberg framhöll i senaste Det politiska spelet, att röststarka journalister, debattörer och politiker börjat tillämpa en krigslogik där den som har från myndigheter avvikande åsikter stämplas som agent för främmande makt. Det ironiska med krigslogik att den på olika sätt markerar det olämpliga med åsikter som strider mot statsmaktens officiella hållning, d.v.s. just det pluralistiska samhälle som samma debattörer säger vara hotat.

Denna hållning ser jag som oförenlig med att samtidigt hävda att det är viktigt med en generell källkritik. Källkritik är ett metodiskt granskande utifrån vissa gemensamma principer. Att uppmana till vaksamhet mot endast en aktörs desinformationsaktiviteter när vi en värld där vi ständigt bombarderas med desinformation i olika former är inte ett källkritiskt förhållningssätt. Ännu längre från källkritiken ligger att kategorisera uppfattningar som inte överensstämmer med en upplevd nationell doktrin i utrikespolitiska frågor som medlöperi med en utländsk makt.

Jag tror vi måste göra en tydlig skillnad på att granska och att försöka påverka opinionen. Det psykologiska försvaret som nu dammas av har en svår balansuppgift framför sig. Enligt MSB:s webbplats har syftet med psykologiska försvaret ytterst varit att

 säkerställa den svenska befolkningens försvarsvilja och motståndskraft mot påtryckningar och desinformation från motståndaren, inom ramen för ett – så långt det är möjligt under dessa extrema förhållanden – demokratiskt, öppet samhälle, med åsiktsfrihet och fria medier. Ingen censur ska förekomma.

Observera att det uttrycks i preteritum, alltså att det har varit syftet. Vad syftet nu är tycks inte definierat utan utreds för närvarande. Gissningsvis är väl syftet ungefär det samma vilket innebär att påverka befolkningsvilja, alltså ett fortlöpande påverkansarbete. I detta sammanhang är det knappast välkommet med en källkritik som riktar sig mot den information som statsmakten vill ha förmedlad. Händelserna i samband med den ovan nämnda rapporten visar väl ganska tydligt problemen med den typen av asymmetrisk källkritik. Att då alltför flitigt använda begreppet källkritik tror jag kommer att bli ett stort hinder i den kommunikation som ska bedrivas för att stärka det psykologiska försvaret.

För att slutligen etablera några elementära sanningar: alla statsmakter inklusive Sverige bedriver ett aktivt påverkansarbete för att stärka sina positioner kort- och långsiktigt. Desinformation förekommer i mycket stor omfattning men är inte enbart politiskt styrd, det finns mycket starka ekonomiska incitament. Tilliten i det demokratiska samhället stärks inte om statsmakten eller aktörer som stödjer statsmaktens doktriner bygger sina utsagor om det utrikespolitiska läget på källor som inte håller för en närmare granskning. Må vara att åsiktsproducenter som ledarskribenter fortsätter att ha en nära relation till försvarsmakten, journalister måste däremot ta sitt ansvar och vara kritiskt granskande även inom detta område.

Jag anser att Sverige liksom andra länder måste bedriva påverkansaktiviteter men jag anser samtidigt att det inte får leda till att man desinformerar om desinformationen. I ett demokratiskt samhälle åvilar det alla som arbetar med säkerhet att inte vara alarmistiska, att inte sprida felaktig information även om den stödjer den linje man driver och att vara så öppen som möjligt. En stilla önskan med en blinkning år bröderna Weibull är också att man inte annekterar begreppet källkritik om man bara tänker vara kritisk inför vissa källor utan låta det begreppet fortsätta att stå för ett konsekvent förhållningssätt.

Slutligen för transparensen: jag älskar Tjechov och har en russian blue men avskyr auktoritära regimer inklusive den ryska och är därför tacksam om jag omedelbart blir avförd som Putin-lover.