Häromveckan kom en OECD-rapport där det framkom att Sverige enligt de måttstockar som användes inte var så bra på digitalisering. Rapporten väckte förvåning och upprördhet i vissa kretsar. Jag kan på sätt och vis förstå att det kan upplevas som en kalldusch med tanke på hur mycket offentlig ”digitalisering” haussas och sponsras. Samtidigt får jag litet drygt medge att jag inte är såååå häpen. Den svenska digitaliseringen har under decennier fört en haltande tillvaro trots att den ständigt varit omgiven av jublande kaskader av pepp.
Under dessa år har olika mystiska nationella organisationer skapats, marknadsförts och sedan dött utan att lämna några imponerande spår efter sig. Ur minnet kan jag rada upp följande:
- Toppledarforum
- E-nämnden (Nämnden för elektronisk förvaltning)
- 24-timmarsmyndigheten
- Verva
- E-delegationen
- E-legitimationsnämnden
- Digitaliseringskommissionen
- Digitaliseringsrådet
- DIGG
Utöver detta har diverse ännu mer kortlivade initiativ tagits av regeringar i form av råd och kanske den mest luftiga av alla: en nationell CIO, en funktion som lyckligtvis evaporerade efter mindre än ett år. Av allt detta finns idag bara DIGG kvar – en myndighet med oklart ansvar och mandat.
Efter att ha rört mig i både närmare centrum och och för det mesta i periferin av dessa cirklar så finns det vissa genomgående drag som jag tycker mig kunnat notera. Bara uppräkningen av alla flyktiga organisationer som haft en förväntan på sig att samordna den svenska digitaliseringen visar på det kanske främsta problemet: bristen på kontinuitet. Det har aldrig funnits en långsiktig plan med prioriteringar för hur den offentliga digitaliseringen ska rullas ut. Bristen på strategisk inriktning skulle i sig kunna vara en strategi, att den svenska staten gjort en välavvägd bedömning att en organisk framväxt utan styrning av digitala lösningar på sikt skulle gynna samhället bäst. Om detta har varit planen har den dock hållits väl dold. Verkligheten tyder på, i alla fall för mig, att planering och tydlig inriktning hade varit mycket önskvärt för att skapa en fungerande digital infrastruktur.
Kanske var vi närmare en möjlighet att skapa en infrastruktur på slutet av 90-talet än idag. Då fanns en medvetenhet om att Sverige hade unika möjligheter bland annat genom denna snabba spridningen av hemdatorer som skett då anställda fick möjlighet att med förmånliga villkor skaffa sig en egen dator via arbetsgivaren. Då diskuterades hur en statlig e-legitimation skulle kunna införas som en central infrastrukturkomponent. Själv tyckte jag att det var en rimlig förlängning av ett statlig åtagande: folkbokföring, personnummer och sedan e-legitimation skulle fullfölja en lång linje i svensk förvaltningshistoria som skulle kunna vara byggstenen för många andra lösningar. Men sedan hände ingenting, varje år sas det att i september – då kommer den att komma! Vet ej varför just september var en så bra månad för att lansera e-leg men i min något osäkra minnesbild var det så. En myndighet (E-nämnden) bildades 2003 för att leva i två somrar med uppdrag att
stödja utvecklingen av ett säkert effektivt elektroniskt informationsutbyte mellan myndigheter och mellan myndigheter och enskilda genom att beslut om vilka standarder för informationsutbyte myndigheter under regeringen skulle använda sig av.
Detta inkluderade även e-legfrågan. Men som sagt någon statlig e-legitimation blev det inte då vilket jag är ganska övertygad berodde på ideologiska skäl. Politiker av olika schatteringar gick all in för nyliberalism och ville hellre att ”marknaden” skulle hantera e-legitimationerna vilket säkert påverkade införande och fördröjde en säker infrastruktur-utveckling. Att jag tagit upp denna gamla historia är mest för att peka på ett annat återkommande tema i den svenska digitaliseringen, nämligen att det saknats öppna och tydliga diskussioner om hur staten och marknaden ska samverka på bästa sätt för gynna samhället. Istället har framtagandet av digitala lösningar skett i en ideologisk blindhet som lett mycket stora kostnader (tänk bara Hälsa för mig) utan att det lett till de resultat som eftersträvats.
Och vad är det då för resultat som eftersträvas? Man skulle tycka att med den stora förväntan på digitalisering och AI som lösningen på alla problem liksom de miljarder som pytsats in att även utan plan så skulle det vara nödvändigt att ha någon slags tydliga mål som går att följa upp. Så är dock inte fallet om man inte räknar det outsägligt fåniga målet att ”Sverige ska vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter” som tydligt. Istället vimlar det av fluffiga utsägelser som digitaliseringen ska rädda allt från äldreomsorgen till exportindustrin och självklart skolan. Exakt hur det här ska gå till beskrivs vad jag kan se varken av infrastrukturdepartementet, DIGG eller digitaliseringsevangelisterna SKR trots att man skrivit vad man kallar mål och strategier. Det förväntas bara ske.
Det ligger något av en paradox i att digitaliseringslösningar idag så ofta används för att mäta som en del i det rådande NPM-paradigmet när det samtidigt sker så litet av formell utvärdering av vad digitaliseringen faktiskt leder till. Om man går in de traditionella utvärderarna av ”vad f-n får vi för pengarna?” som Riksrevisionen, Statskontoret och, när det gäller e-hälsa, Myndigheten för vårdanalys finns påfallande få granskningar och rapporter skrivna just om digitalisering. Riksrevisionen publicerade 2016 en rapport som knappast är en av dem som länder revisionen till heder med tanken på kvaliteteten som kontrollerar om myndigheter digitaliserat tillräckligt mycket – inte vad digitaliseringen lett till. Detta är i sig en generell tendens, att se digitaliseringen i sig som något ”gott” samtidigt som man i nästa andetag säger att digitaliseringen inte är självändamål. Men vad kan vara mer självändamål än att ha som mål att ”Sverige ska vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter”? Däremot kom 2019 en granskning om digitalisering och nyföretagande som faktiskt sätter nyföretagandet i centrum – inte digitaliseringen. Utöver detta finns det inte mycket att hämta om digitalisering hos Riksrevisionen om man är intresserad av resultatet av statens insatser på området. Statskontoret har skrivit myndighetsanalyser av bl.a. E-delegationen, Digisam och Digitaliseringsrådet (spoiler alert: de har inte lyckats så bra) men egentligen inget vad jag kan se om digitaliseringen i sig. Riksrevisionens och Statskontorets uppdrag kan möjligen göra dem något begränsade i sina granskningar men att Myndigheten för vårdanalys inte haft detta som ett starkt granskningsområde förvånar mig starkt. Med tanke på hur e-hälsa, välfärdsteknologi, AI och digitalisering lyfts fram som vårdens frälsare borde utfallet av detta vara mycket angeläget att kontinuerligt följa. Som det nu är hittar jag egentligen bara en rapport som handlar om cancervården specifik. Ett projekt om äldreomsorgens digitalisering ska slutlevereras 2023 och inriktningen ”Myndigheten ska bedöma hur digitaliseringen av äldreomsorgen bidrar till verksamhetsutveckling, med särskilt fokus på kostnadseffektivitet.” – alltså hur ska digitaliseringen ”effektivisera” äldreomsorgens. Sammanfattande kan jag förstå om det är svårt att göra granskningar med så fluffiga mål för vad är det egentligen som ska följas upp?
Min egen anekdotiska upplevelse är att den svenska digitaliseringen lider svårt av ett marshmallowssyndrom. Ni vet det där gamla experimentet om uppskjuten tillfredställelse som sedan har ifrågasatts men som jag ändå använder här som bild. På Stanford university erbjöds fyraåring att marshmallows med förutsättningen att om de kunde motstå att genast sluka den godbit de fick och kunde vänta några minuter kunde de istället få två. Tanken var att de som kunde planera och motstå frestelsen blev framgångsrika längre fram i livet. Den svenska digitaliseringen tyckte jag ofta har liknat barnen som inte kunde låta bli att genast tillfredsställa sitt sötsug. De politiker, tjänstemän och företag som drivit på digitaliseringen har dock styrts av starkare tobak än marshmallows men kontentan blir att det idag saknas en plan. Det tycks som man ofta gör saker för att man kan, inte för att man analyserat och kommit fram till att det är rätt steg i en bestämd riktning.
Detta leder också till den intressanta frågan vems intressen tjänar den nuvarande digitaliseringen. Som redan nämnts är äldreomsorgen ett frestande område att digitalisera, mindre så digitaliseringsbyråkraternas egna jobb. Jag ska inte ge mig in på David Graebers tankar om Bullshit jobs (läs gärna själva!) men tanken på de undersköterskor som flänger omkring som torra skinn i äldreomsorgen är de som ska effektiviseras och inte de som har bullshit jobs är djupt störande. Jag tänker också på vad en äldre människa tjänar på att inte få en människa som kommer och hjälper till med matning utan en robot. Detta borde vi prata mycket mer om.
För att ingen ska missförstå ovanstående: jag vet och uppskattar den ständigt puttrande digitaliseringen men skulle uppskatta en plan.
