Det här med grannfolk och upplösta unioner är ju inte alldeles okomplicerat. Vi är så lika och ändå olika. Därför har det kanske ofta varit svårt att hitta umgängesformerna, utan store- och lillebrorskomplex och raljerande. Detta gäller inte minst för oss som bor nära gränser där det varit ännu viktigare att markera avstånd, allt i sann anda av syskonskap.

Ändå har det genom slagit mig några gånger hur bra det offentliga Norge varit på att lösa vissa saker. När jag arbetade på MSB med nationell samordning av informationssäkerhet tog jag upp tråden från när jag arbetat med informationssäkerhet i sjukvården. De dåvarande landstingen, numera regioner, fick ett obefintligt stöd för att förbättra sin informationssäkerhet trots att sjukvården både är den kanske viktigaste och mest komplicerade av offentliga verksamheter. Ännu mer komplex är informationshanteringen när hänsyn tas alla tillkommande aktörer som kommuner och privata vårdgivare som också behövde ingå i ett styrt informationsutbyte. I min roll som landstingsarkivarie och informationssäkerhetsansvarig var det väldigt tydligt att jag var ensam och att det inte ens nätverk för att gemensamt lösa frågorna. Det var tungt. På MSB såg jag en möjlighet att försöka hitta bättre lösningar för att stödja den samhällsviktiga verksamhet som sjukvården är. Då blev den norska lösningen Normen en uppenbarelse, ett arbete som bedrivits sedan 2002 för att fram gemensamma regelverk för sjukvården, erbjuda utbildningar och mycket annat. Under några år på MSB försökte jag på ett antal fruktlösa sätt driva fram en liknande svensk lösning. Intresset var näst intill noll, även i min egen myndighet. Det enda resultatet var att 4 myndigheter plus SKR skrev under en strategi för stärkt informationssäkerhet i hälso- och sjukvård 2014 och därefter högaktningsfullt struntade i densamma.

I början av sommaren skrev jag ett sedvanligt surt inlägg, denna gång om det i alla fall utåt sett ser ut som att Riksarkivet anser att SKR (!) ensamma kan ha uppdraget att samordna det långsiktiga bevarandet av hälsoinformation. Hittills har jag inte fått några indikationer på att denna dystra insikt är fel men det har ju varit sommar förstås. När jag däremot av olika anledningar kollar litet på vad Riksarkivets norska motsvarighet, Arkivverket, har för sig så är kontrasten till det svenska förhållningssättet slående. På Arkivverket finns en särskild avdelning för att ta hand om både pappersbunden och digital hälsoinformation:

Helsearkivregisteret er et nasjonalt helseregister som består av avdøde pasienters journaler fra spesialisthelsetjenesten. Både nyere digitalt skapte journaler og eldre, digitaliserte papirjournaler kan gjøres tilgjengelige for forskere og pårørende i samsvar med gjeldende lovverk. Norsk helsearkiv er ledende innen digital langtidsbevaring og våre helsedata bidrar til ny kunnskap og bedre folkehelse.

Jag har inte närmare studerat hur det här ser ut i praktiken men är i princip mycket positiv eftersom jag inte tror att det långsiktiga bevarandet går att lösa decentraliserat. Dessutom håller man på att utveckla ett gemensamt digitalt arkiv för statliga och kommunala arkiv, jämför detta med de misslyckade svenska försöken där Riksarkivet försökt outsourca uppgiften till Statens servicecenter.

Vad är det då som hindrar att vi i Sverige försöker ta ett samlat grepp om de frågor där vinsten av lösa dem på 290 eller 21 eller 500 olika sätt starkt kan ifrågasättas? Varför tycks den svenska förvaltningen styras av en närmast maoistisk vision där man önskar att 1000 olika blommor ska blomma som ett självändamål.

Litet känns det som att en radikalisering av decentraliseringen skett trots att den lagstiftning som styr den offentliga förvaltningen inte ändrats på något principiellt sätt. Det kommunala självstyret har varit reglerat på samma sätt sedan mycket länge men sannolikt har SKR precis som avsikten var då föreningen bildades skapat en annan maktbalans mellan staten och kommunerna/regionerna där de senare blivit mer "svårstyrda". En väl beskriven utveckling är att de statliga myndigheternas styrning blivit allt mer inriktad mot policy och allt mindre mot konkreta krav. Denna utveckling inleddes redan på 1970-talet med en tendens mot allt mer omfattande ramlagstiftning och ökat fokus på mål snarare än genomförande men har accelererat.

Att staten vill frånhända sig styrning av genomförandet syns bland annat i hur ansvarsprincipen gled upp under 1990-talet och formade inte minst beredskapssystemet trots att den inte är formulerad i någon lag. När staten på allt fler områden trycker ner styrningen av genomförandet av de offentliga uppgifterna (informationssäkerhet, säkerhetsskydd, arkiv som är mina aktuella exempel) innebär det en mängd negativa effekter. Istället för att ha en gemensam normerande informationsklassning för exakt samma typ av verksamheter måste 1000-tals organisationer börja från ett blankt papper och lägga miljoner timmar och kronor på onödiga uppgifter. Dessutom blir resultatet mycket sämre eftersom kompetens saknas, interoperabiliteten minskas osv. osv. Samma sak för den digitala långtidslagringen.

I mina mer elaka stunder tror jag att det hos de statliga myndigheterna saknas erforderlig kunskap för att kunna ge konkret vägledning i dessa komplexa frågor. Men att då förutsätta att Söpple kommun istället ska ha den kompetensen är inte riktigt, riktigt logiskt. Kanske är det också så att det är betydligt bekvämare att hålla sig på den abstrakta nivån än i konkreta åtgärder. Det konkreta kräver en erfarenhet från verkliga förhållanden och en hantverksskicklighet vid sidan om det teoretiska och det är kanske där bristen finns. Likaså syns svagheterna tydligare i en realiserad lösning än i 45-minuters föredrag på en konferens eller en vision på papper. De statliga myndigheterna kan därmed undgå kritik eftersom de aldrig når till en operativ nivå som är möjlig att utvärdera.

Sammantaget skulle jag önska att det uppstod en mer dynamisk diskussion om hur olika nivåer i förvaltningen ska samspela, vilket styrmodeller som är mest effektiva i den här typen frågor som måste utmynna i praktiska lösningar och att vi kanske vågar snegla på våra grannländer och hur de har gjort, typ Norge. Tyvärr ser jag vare sig engagemang eller forum för detta.