Den minnesgode kommer ihåg att jag tyckte det saknades några frågor vid den öppna utfrågningen i riksdagens försvarsutskott om cybersäkerhet för ett par veckor sedan. För att inte bara planlöst gnälla ska jag formulera några av de frågor jag själv skulle ställt i rollen som en hyfsat insatt folkvald ledamot i försvarsutskottet. Rollen kräver ju en något mer nobel approach än den som småaktig bloggare. Jag kommer därför naturligtvis inte att ställa tråkiga frågor som vad cybersäkerhet betyder eller vad det är för värden på axlarna på MSB:s bild över utvecklingen av digitalisering respektive cybersäkerhet även om jag grubblat över detta sedan jag såg den. Jag ska heller inte göra banala zingers av typen ”här ser vi hur man försöker lösa morgondagens frågor med gårdagens lösningar.”.

Istället kommer jag att försöka ställa fem övergripande frågor som jag menar är av betydelse för samhället och inte bara för samhällets säkerhet.

– Herr ordförande, vi har nu fått en genomgång av ett statsråd och fyra myndighetsföreträdare. Tyvärr kan inte genomgången ha lett till en bra helhetsbild av frågan. Varje myndighetsrepresentant har presenterat sin myndighets perspektiv på ett sätt som får åhöraren att känna sig som på toppen av ett utsiktstorn där det bara är möjligt att beskåda utsikten genom fyra fastlåsta och begränsade kikare. Själva vyn är osynlig genom dessa tunnlade perspektiv. När vi som folkvalda får en presentation där cyberförsvar, säkerhetsskydd, samhällsviktig verksamhet, och den vardagliga informationssäkerheten presenterade som helt separerade spår är det lätt att förstå den vanmakt som många aktörer som förväntas göra något i praktiken känner.

I NISU-utredningen 2015 var det första åtgärdsförslaget för att förbättra informationssäkerheten att utveckla en nationell styrmodell för informationssäkerhet:

En nationell styrmodell för informationssäkerhet består av ett antal komponenter som måste utvecklas och förvaltas över tid. En del är ett sammanhållande regelverk som innehåller olika nivåer av reglering under föreskriftsnivån, det vill säga en regelhierarki som motsvarar ett ledningssystem inom en organisation. Förutom de resurser som krävs för att utveckla och förvalta styrmodellen krävs en lösning för anslutning och efterlevnadskontroll som löpande samordnas med andra intressenter. I detta ligger också omfattande utbildningsinsatser. I styrmodellen är informationsklassning den mest omfattande aktiviteten som går från processorienterad informationskartläggning via själva klassningsmomentet till utvecklade gemensamma skyddsnivåer. För att skyddsnivåerna ska kunna fylla sin funktion krävs omfattande insatser av både egen och extern kompetens inom områdena administrativ, fysisk och it-inriktad säkerhet. Slutligen förutsätter en nationell styrmodell en väl utvecklad kunskapsstyrning. Kunskap kan i detta sammanhang röra sig om kunskap om metoder men i ännu högre grad om att kunna ge ett vederhäftigt underlag för en styrning utifrån risk. Det innebär att kunna förmedla en uppdaterad riskbild och att samtidigt kunna förmedla stöd för riskreducerande åtgärder.

Behovet av en nationell styrmodell förefaller större än någonsin, inte minst sett i perspektivet av att försöka samordna digitalisering och säkerhet. Min fråga till statsrådet är därför var detta förslag hamnat. En följdfråga till myndighetsföreträdarna är om det är omöjligt att utan ett formellt uppdrag från regeringen börja samarbeta på ett sätt som leder till konkreta samordnade stöd för offentliga och privata organisationer.

– Herr ordförande, två konkreta frågor angående molntjänster. I efterdyningarna av skandalen vid Transportstyrelsen har molntjänster blivit en huvudfråga för regeringen när det gäller säkerhet. Samtidigt vet vi att molntjänster redan används i stor omfattning av svenska myndigheter, kommuner och regioner/landsting, att de ger effektiva lösningar och i många fall bättre säkerhet än om verksamheterna själva skulle drifta och förvalta i egen miljö. Många av de tjänster som idag finns även som applikationer för egen förvaltning kommer snart enbart att finnas som molntjänster. Samtidigt är det svårt för Söpple kommun att ställa krav på Microsoft och Google angående säkerhet och integritetsskydd. En lösning som skulle kunna ge både bättre säkerhet och nödvändig effektivitet var om svenska staten på samma sätt som den tyska sluter ett gemensamt avtal med några av de stora jättarna. Jag förstår problematiken när det gäller konkurrensfrågor m.m. men vill ändå ställa frågan om detta är något regeringen överväger eller om varje kommun och myndighet även fortsättningsvis ska försöka lista ut om det är juridiskt korrekt att använda Office 365 samt ta fram sina egna avtal.
Jag skulle också vilja fråga om den ändring som redan skett, nämligen att SÄPO och Försvarsmakten tilldelats en vetorätt när det gäller utkontraktering av information från säkerhetskänslig verksamhet. Detta ställer ju  ansvarsprincipen på ända och jag funderar i detta sammanhang om regeringen ser framför sig även andra förändringar i denna grundpelare i svensk förvaltning. Vem tar ansvar för verksamheten i det här fallet – SÄPO eller verksamhetsledningen?

-Herr ordförande, under dagens presentationer är det lätt att få föreställningen att säkerhet är ett enkelt och entydigt begrepp samt att säkerhetsåtgärder alltid är obestridligt ”goda”. Den som ägnat minsta tanke åt detta och kanske dessutom kanske ändå studerat lite samhällsvetenskap, historia eller filosofi vet naturligtvis att så inte är fallet. Säkerhet existerat alltid i en relation till andra värden. En supersäker lösning som skulle förhindra alla brott vore att låsa in alla medborgare och slänga bort nyckeln för att dra frågan över det löjligas gräns. Samtidigt måste jag som folkvald naturligtvis beakta de olika intressen som finns i samhället och som delvis står i konflikt med ”säkerhet”. För mig framstår det som det finns tre värden som ständigt kommer i konflikt med den renodlade säkerheten; effektivitet, demokrati och individens integritet. I digitaliseringssträvandena ligger önskan om effektivitet. Demokrati i den form vi känner den är ett centralt element insyn och delaktighet. Övervakning är per se en inskränkning i integritet.
Jag hörde ingen av talarna ta upp dessa konflikter och ställer därför frågan om myndighetsföreträdarna ser det som liggande utanför sitt uppdrag att även ta hänsyn till denna typ av aspekter. Det är i så fall viktigt att veta eftersom utgångspunkten då måste vara att myndigheterna agerar som ”säkerhetsnördar” och de övriga perspektiven måste tillföras från annat håll innan beslut tas i viktiga frågor.

– Herr ordförande, jag tror vi alla är överens om att det finns ett stort behov av att utveckla informationssäkerheten i Sverige. En absolut vital förutsättning för att kunna göra det är att det finns tillgänglig kunskap och kompetens på olika nivåer. Min bedömning är att detta behov är skriande idag alltifrån den vetenskapliga nivån till att det saknas tusentals informationssäkerhetsansvariga företag, kommuner, landsting och myndigheter. Detta leder till att vi inte vet vad vi ska göra för att faktiskt vara effektiva och att det saknas operativ förmåga att bedriva det säkerhetsarbete som åläggs olika aktörer. Situationen kommer knappast att förbättras av sig själv eftersom det idag endast finns en handfull utbildningsplatser per år för att utbilda kompetenta informationssäkerhetsansvariga. Många av de som idag är informationssäkerhetsansvariga (eller kallar sig certifierade och informationssäkerhetsexperter) saknar helt utbildning inom området. Fortbildningsbehovet är därför oerhört stort.
Ytterligare en aspekt är att kunskapsuppbyggnad bygger på ett kritiskt tänkande och en öppen dialog. Ett intryck från säkerhetsområdet är att det ofta präglas av en tystnadskultur och en anti-intellektualism. Detta bygger, tror jag, på tradition, på att det saknas arenor för ett intellektuellt utbyte i säkerhetsfrågor och på att en osäker profession sluter sig inom sig själv i kotterier. För att komma vidare och hitta den goda säkerhetskulturen som skapar kunskap och insikt även på den nationella nivån krävs insatser även från myndigheterna.
Min fråga är hur det stora kunskaps- och kompetensbehovet ska tillgodoses och hur myndigheterna kan verka för en god säkerhetskultur med kritiskt tänkande även i de nationella sammanhangen.

– Herr ordförande, en sista fråga. I de presentationer vi tagit del av lyfts diverse försumligheter och bristande medvetande hos samhällets aktörer fram. Däremot sägs mycket litet om och i så fall hur myndigheterna med särskilt ansvar för säkerhet bedriver en systematisk utvärdering av sina egna insatser. Utvärdering är ju en grundläggande aktivitet i ett systematiskt arbetssätt och det finns därför anledning att anta att denna kvalitetshöjande mekanism måste vara inbyggd i myndigheternas verksamhet. Detta framgår dock inte i de årsredovisningar jag tagit del av och inte heller i dagens presentationer. Därför skulle jag vilja ställa frågan om den bristande säkerheten alltid är någon annans fel eller om det är möjligt att myndigheterna sett anledning att även förbättra sina egna insatser?