Lämnade idag följande remissvar angående arkivutredningen.

Arkivutredningen fick i uppdrag att göra en bred översyn av arkivområdet i Sverige.

Jag menar att utredningen inte lyckats formulera de strategiska frågor som är av verklig betydelse för att arkivväsendet ska kunna uppfylla sin viktiga samhällsfunktion, än mindre kommit med lösningar på dessa frågor. Istället har man fastnat i detaljer och frågor av mindre betydelse. Genomgående har det som kan sammanfattas som ”kulturarvsperspektivet” få styra utredningens inriktning och prioriteringar. Det gör att de mycket komplexa frågor som samhällets informationshantering brottas med i huvudsak lämnas utan behandling.

Några av de frågor som jag menar är av essentiella för att information av vikt ska kunna säkras för framtiden och som utredningen utelämnar i sin rapport är följande.

Den långsiktiga hanteringen av information

Det finns i idag ingen plan för hur all den information som skapas idag ska bevaras med kvalitet, säkerhet och autenticitet för framtiden. Detta är kärnan i all arkivverksamhet. När vi nu har en exponentiell tillväxt av information saknas organisatoriska, metodmässiga och tekniska lösningar för det långsiktiga bevarandet. Likaså saknas aktuell vägledning för hur gallring ska kunna genomföras i de enorma informationsmängder som skapas. De senast tillkomna generella vägledningar rörande gallring togs fram av Riksarkivet under senare hälften av 1990-talet, d.v.s. för snart ett kvarts sekel sedan.

Istället för varaktiga lösningar har spridda experiment med så kallade e-arkiv skett i olika regi som exempelvis Statens servicecenters upprepade misslyckande med en e-arkivtjänst. Dessa lösningar är dock bara mellanarkiv – hur det slutgiltiga omhändertagandet av den digitala informationen är fortfarande höljt i dunkel. Denna fråga borde ha varit centrum i utredning som har till uppdrag att göra en översyn av arkivverksamheten.

Den nya informationsinfrastrukturen

Ända fram till 1990-talet föreföll det fortfarande relevant att utgå från att varje myndighet kan ha i uppdrag att kontrollera den information man själv upprättar samt den information som inkommer till myndigheten. Detta är idag ett betraktelsesätt som ligger långt ifrån den verklighet som snarare består av en snabbt sammanväxande nationell (och delvis internationell) informationsinfrastruktur. Offentliga och privata aktörer ingår i processer information utbyts, förädlas, aggregeras och ackumuleras i snabb takt. Svåra frågor som hur information ska kunna reproduceras från olika källor på ett säkert sätt över tid berörs inte av utredningen. Inte heller hur ansvarsfördelningen i denna gemensamma infrastruktur ska fördelas röner intresse hos utredningen. Vad som ska utgöra allmänna handlingar i den enskilda myndighetens arkiv liksom vem som ska ses som arkivbildare i denna helhet finns det idag inga officiella verktyg för att avgöra. Även detta hade varit en central fråga att peka på för utredningen.

Den krympande andelen allmänna handlingar

Arkivlagen gör en sammankoppling mellan allmänna handlingar och arkiv:

En myndighets arkiv bildas av de allmänna handlingarna från myndighetens verksamhet och sådana handlingar som avses i 2 kap. 12 § tryckfrihetsförordningen och som myndigheten beslutar ska tas om hand för arkivering.

Tyvärr gör denna sammankoppling att då en allt mindre andel av en myndighets handlingar ses som allmänna handlingar, vilket är negativt i sig, kommer även andelen information som ska bedömas ur arkivperspektivet att minska. Vad denna utveckling innebär för framtidens möjlighet för bland annat forskning tas inte upp utredningen. Ej heller hur detta påverkar den svenska demokratin där en mer extensiv tillämpning av vad som ska utgöra allmänna handlingar skulle kunna förbättra insyn och delaktighet.

Av särskilt intresse är de verksamheter som tidigare varit offentliga men som privatiserats och där det inte längre finns allmänna handlingar som ger insyn eller möjlighet till forskning. Här finns privata företag men även intresseorganisationer som SKR som med offentliga medel skapar information med stor betydelse för samhället men som samhället saknar kontroll över.

Information som samhällsresurs

I informationssamhället är av naturliga skäl information den viktigaste resursen. Den information som skapas av myndigheter inklusive kommuner och regioner är därför begärlig inte bara inom myndighetssfären och inte bara för forskning utan även för nationella och internationella företag. Detta har uppmärksammats vad gäller personuppgifter och alldeles särskilt för personuppgifter inom hälso- och sjukvård som är det nya guldet för många multinationella företag. Hur svenska myndigheter ska förhålla sig till detta utan att t.ex. äventyra personlig integritet eller riskera att snedvrida verksamheten för att producera information kommenteras inte av utredningen. Lika litet berörs hur arkivväsendet ska förhålla sig till långsiktigt enormt värdefulla vårdsystemen och hur de ska bevaras för framtiden.

Riksarkivet har uttryckt att de anser att myndigheten ska får peka ut ”samhällsviktig” information oavsett arkivbildare. Jag menar att det snarare behövs en analys av informationens betydelse som samhällsresurs för att först därefter kan bli möjlighet att besluta om hur prioritering och omhändertagande ska ske.

Bristande relation till näraliggande områden

Utredningen uppmärksammar inte den nära relation arkivområdet har till områden som informationssäkerhet och dataskydd samt generell informationshantering. Möjligen har det dominerande kulturarvsperspektivet gjort utredningen blind för de aktuella utmaningar som kräver samverkan mellan dessa områden.

En strategi för den svenska arkivverksamheten

Ett förslag är att snarast ta fram en strategi för svensk arkivverksamhet som behandlar ovanstående frågor. Strategin bör bygga på en utredning som förutsättningslöst går igenom:

• juridiska,
• organisatoriska
• arkivteoretiska,
• tekniska

möjligheter för att långsiktigt kunna bevara och tillhandahålla för samhället relevant information i autentisk form. I detta ligger även att analysera intressenter och på vilket sätt de ska få tillgång till information alternativt påverka vilken information som ska tas fram/bevaras.

Utan närmare analys går att säga att hela andra resurser än nuvarande kommer att behövas för att ta hand om informationen. Hur en hållbar finansiering på tillräcklig nivå ska ske är även det en fråga som bör utredas innan en strategi tas fram.