Standardens paradox

Under de (alltför) många år jag arbetat med informationssäkerhet har ingen företeelse varit mer omhuldad än de standarder som använts som stöd i arbetet. När jag började var det BS 77 99 och nu har vi en hel 27000-familj.

Även om jag under alla år har haft en god hjälp av standarderna har jag aldrig riktigt kunna gripas av samma entusiasm som de många, inklusive utgivare av myndigheters föreskrifter, som sett standarderna som ett magiskt spö som det i princip räcker att hänvisa till så försvinner säkerhetsproblemen. Jag har redan skrivit ett antal inlägg, bl a här och här  berör den ganska problematiska övertro som finns i Sverige till standardens kraft att skapa bättre informationssäkerhet. Med tiden har jag kommit att fråga mig om sättet att se på framför allt ISO 27000 kanske snarare stjälpt än hjälpt informationssäkerhetsarbetet.

En rejäl tankeställare fick jag när jag hade uppdraget att försöka få in säkerhetsperspektivet i en utredning om e-hälsa. Få saker har jag misslyckats så kapitalt med och en av orsakerna, förutom mina egna brister, var att både utredaren och utredningens sekretariat så fort frågan kom upp smashade bort den som en irriterande fluga med: vi gör en hänvisning till att standarder ska användas. Eftersom jag inte förstår en vink när jag får den eller snarare bryr mig om den så fortsatte jag och försökte även få ett förtydligande vilka standarder som skulle användas och hur. Som ni säkert förstår fick jag aldrig några svar på mina frågor utan det ansågs helt tillfyllest att säkerhetsproblem skulle hanteras via ”standarder”. Självklart förstår jag lockelsen i att det skulle kunna fungera så. Problemet är att det inte gör det.

Om man tittar bakåt så var standarder i industrisamhällets begynnelse en typ av nationella och internationella överenskommelser om framför allt utformningen av tekniska produkter och mått. En av mina favoriter är standarden för avstånd mellan hålen för hålslag. Det är ju ett sant kaos som väntar om hålslagen utformas hur som helst och ingen vet vilka pärmar som kan användas för vilka papper.  Men vad händer egentligen när man flyttar över standardiseringsidéen från vidden för järnvägsspår till hur organisationer ska styra olika verksamhetsområden? När standarder som framtagits utan kontroll från lagstiftare och den egna förvaltningen ska leva sida vid sida med den ordinarie styrningen?

I en mycket intressant artikel från Örebros universitet har författarna (Andersson, Karlsson och Hedström) genom diskursanalys försökt förstå hur framtagandet av standarder i 27000-serien egentligen går till. Som en bakgrund gör de en åtskillnad mellan s.k. de facto-standarder som ta fram av ett företag eller flera företag tillsammans som har ett konkret behov av standardisering. Den andra typen av standarder benämns de jure-standarder som kan utvecklas av olika lagstiftande organ alternativt myndigheter eller av oberoende standardorganisationer som ISO.  27000-serien är alltså en de jure-standard men ligger utanför det lagstiftande området.

Artikeln lyfter också fram att denna typ av standarder strävar efter att skapa en konsensus av vad som bland experter inom området anses vara ”best practice” vilket även framgår tydligt i arbetet med informationssäkerhetsstandarden:

De jure standards play a central role in information security, and organizations are increasingly required to demonstrate compliance with them (Smith et al., 2010; Tsohou et al., 2010). Standards are said to be consensus-based; they reflect “best practices,” as negotiated by experts. In fact, on their website, ISO refers to “standards” and “best practices” interchangeably. “Best practice” is generally referred to as “a working method or set of working methods that is officially accepted as being the best to use in a particular business or industry” (Cambridge Dictionary, 2019). The rhetoric is that standardization is “governed by the principles of consensus, openness, transparency, national commitment and technical coherence” (CEN, 2015) where “groups of experts from all over the world” (ISO, 2014) make “top quality standards” (ETSI, 2014 1423). Thus, the negotiation between experts takes place in discourses, where best practices are constructed through wordings of the standards.

De jure information security standards are likewise made valid and legitimate through an “appeal to common practice and authority” (Siponen and Willison, 2009). However, there is a lack of empirical evidence for what is considered best practice in standardization, because the discourses governing the reasoning remains hidden from public view. It is, therefore, difficult to evaluate the reliability and objectivity of information security standards (Siponen and Willison, 2009). Thus, when considering the pervasive and normative role these best practices have on safeguarding information, information systems, and infrastructures controlled by such systems, it is important to understand the discourses that construct them. If these standards do not represent best practices, then a large number of countermeasures would share the same type of vulnerabilities.

Det kan alltså ifrågasättas vad standardens ställningstagande egentligen bygger, om dess anspråk på att vila på ”best practice” uppfylls. Eftersom den inte bygger på evidens skulle dess USP bestå just i en bred erfarenhetsbaserad kunskap. Om inte denna grund finns påverkas naturligtvis standardens legitimitet. Senare i artikeln framgår på ett litet roande och samtidigt avslöjande sätt hur ytterst få som deltar i standardarbetet även om man tågat omkring på standardiseringsmötena som en fåmansprocession under beteckningen ”Sweden”. Artikelförfattarna gör en maktanalys av själva arbetet med framtagandet av standarder men jag tycker att en vidare maktanalys av hur en mycket liten krets knutna till standardarbetet har haft ett helt dominerande inflytande över svensk förvaltnings arbete med informationssäkerhet. Resultatet har blivit en hegemonisk doktrin om att ISO 27000 är den enda framkomliga vägen att arbeta med informationssäkerhet i svensk förvaltning trots att denna doktrin vare sig bygger på evidens eller ”best practice”.

Så här 11 år efter att ISO 27000 pekades ut som vägledande för svenska myndigheters arbete med informationssäkerhet i MSB:s föreskrift MSBFS 2009:10 (ytterligare markerat i de följande föreskrifterna fram till den nu gällande MSBFS 2020:6) så tycker jag inte det är uppenbart att det var ett helt lyckat vägval. Detta bygger jag på att informationssäkerhetsarbetet knappast kan ses som särdeles framgångsrikt mätt med tillgängliga måttstockar, d.v.s. de granskningar som gjorts både generellt och de som gjorts med inriktning på samhällsviktiga sektorer som exempelvis sjukvård. Låt oss komma ihåg att detta inte är den enda möjliga vägen att välja. I Finland antogs i år en rekommendationssamling  av informationshanteringsnämnden under finansministeriet som explicit undviker att hänvisa till någon standard:

Rekommendationerna hänvisar inte till några allmänna standarder eller referensramar och ger inga anvisningar om tekniska lösningar, som kan förändras till och med snabbt. Utifrån en riskbedömning som görs från fall till fall ska varje myndighet välja tillräckligt säkra tekniska lösningar som är lämpliga i den aktuella situationen.

Jag kommer ihåg att ansvariga för Normen i Norge förde samma resonemang i sina regler för informationssäkerhet i vården, man ville inte referera till någon särskild standard. Uppfattningen var att det var möjligt  att plocka ut det man ville ha ur standarder utan att behöva ansluta sig till en helhet som inte kunde kontrolleras av norsk sjukvård.

När standarder lämnar tekniska specifikationer och övergår till organisatorisk styrning uppstår paradoxala effekter. Jag tänker nu på att ISO 27000 innehåller mycket allmänna krav, att det ska finnas informationsklassning men inte hur den ska utföras eller vilken normskala som ska tillämpas. Varje organisation ska själv ta fram sitt eget komplexa ledningssystem med de komponenter som anvisas i standarden men utformningen och tillämpningen kommer att se väldigt olika ut, det tror jag varje erfaren konsult kan intyga. Istället för centrala regler som specificerar olika lösningar får vi alltså en mängd olika regelverk som ska användas i samma infrastruktur. Standarden leder alltså sannolikt till mindre standardisering på grund av sin inriktning på enskilda organisationer istället för på helhet.

Bräckligheten i kunskapsunderlaget och det fragmentiserade resultatet är två orsaker att ompröva ISO 27000 ställning i den offentliga verksamhetens informationssäkerhetsarbete i Sverige. Vi behöver inte kasta ut barnet med badvattnet men vi måste våga ifrågasätta doktrinen även om de som har byggt upp en stark ställning med hjälp av standarden riskerar att ta illa upp. Informationssäkerhet är en för viktig fråga för att vi ska ha råd med heliga principer som inte tål att diskuteras.