Min uppfattning är att den svenska demokratitraditionen är en deltagardemokrati och att vi bör utveckla demokratin i en deliberativ riktning inte minst eftersom det skulle gynna den samhälleliga tilliten. I ett tidigare inlägg har jag framfört att digitalisering kan vara ett verksamt stöd för att göra detta men att det kräver en uttalad linje från regeringen samt konkreta åtgärder i digitaliseringsarbetet. Jag har också hävdat det är inom den konstitutionella komponenten av demokratin, d.v.s. när det gäller individuella rättigheter, rättssäkerhet och maktdelning, som den offentliga digitaliseringen främst kan ha positiv effekt eftersom den är inriktad på förvaltningsfrågor.
Om digitaliseringen ska stärka demokratin måste denna aspekt alltså vara framlyft i de nationella satsningar som initierats av regeringen eller andra centrala offentliga aktörer. Jag ska här göra ett snabbt svep över digitaliseringsområdet och se hur demokratifrågan hanterats.
Det finns en historia inom e-demokratiområdet i Sverige där frågan fanns med i de fyra it-kommissionerna som avlöste varandra mellan 1994 och 2003, och även i regeringens it-politiska strategigruppens rekommendationer från 2006. Men är utvecklandet av e-demokrati en viktig del av dagens digitaliseringssträvanden?
Det finns två aktuella urkunder för det nu pågående digitaliseringsarbetet. Först kom den It i människans tjänst– en digital agenda för Sverige 2011 . Därefter regeringens strategi för en digitalt samverkande statsförvaltning Med medborgaren i centrum från 2012 .
Den digitala agendan
I den digitala agendan spänns bågen i demokratifrågor:
It ska vara ett stöd för medborgardialog samt bidra till att öka medborgarnas kunskap, samhällsengagemang, insyn och inflytande. En levande demokrati där individer har möjlighet att påverka beslut som rör den egna vardagen är målet för demokratipolitiken. Inom ramen för arbetet med att stärka demokratin är prioriterade frågor goda möjligheter till insyn och inflytande, lokal- och kommunal demokrati, förstärkta möjligheter till inflytande i den demokratiska processen samt vidgat inflytande med hjälp av e-verktyg. Därför är det positivt om it är ett stöd för medborgardialog samt bidrar till att öka medborgarnas kunskap, samhällsengagemang, insyn och inflytande.
Tyvärr utmynnar målbilden i ett åtgärdsförslag som närmast är en icke-åtgärd:
Under de kommande åren är det en gemensam utmaning för stat, kommun och landsting att utveckla användningen av it som stöd i dialogen med medborgarna. Detta bör ske på ett sätt som stärker demokratin genom att utveckla en transparent demokrati och ge medborgarna ökad möjlighet att utöva inflytande i de demokratiska beslutsprocesserna. Regeringen stödjer därför bl.a. fortsatt Sveriges Kommuner och Landstings projekt Medborgardialog med stöd av it som ska pågå till 2013.
Lustigt nog ägnas betydligt mycket mer engagemang åt hur demokratiutveckling via digitalisering kan ingå som en viktig del i svensk biståndspolitik än åt hur den inhemska demokratiutvecklingen kan stärkas.
Det finns också ett flertal hänvisningar till den proposition som lade grunden för E-delegationens arbete men som också skapade en varaktig dimma kring syftet med digitaliseringen; är det för medborgaren, förvaltningen eller för näringen som olika åtgärder vidtas? Ett mycket påtagligt exempel på detta är när en ökad tillgänglighet till offentlig information framställs som ett demokratiprojekt men det egentliga syftet visar sig vara att företag ska kunna vidareutnyttja offentlig information i kommersiella syften. Detta är en följd av kombinationen av den svenska offentlighetsprincipen och EU:s PSI-direktiv vilket verkligen skulle förtjänat att få de olika syftena förtydligade.
Regeringens strategi för en digitalt samverkande statsförvaltning Med medborgaren i centrum
Denna dubbelhet följer med in i målen för regeringens strategi Med medborgaren i centrum där ett av målen är:
Öppenhet. Vi ska ta hjälp av det digitala för att stärka demokratin och, öka transparensen och bidra till mer tillväxt genom öppna data.
Litet längre fram trycker man på de demokratiska värden som kan stärkas:
Insyn och öppenhet är grundläggande förutsättningar för demokratiskt ansvarsutkrävande och det är därför viktigt med transparens och tillgång till information om den statliga förvaltningen. Digitala tjänster ger möjlighet att förverkliga offentlighetsprincipen på ett sådant sätt att information inte bara görs tillgänglig på begäran. Ett exempel är Openaid.se, som publicerar information om det svenska biståndet.
De enda inriktningar i strategin som skulle kunna påverka demokratiska värden är tillsättandet av informationshanteringsutredningen och en förstudie om ökad transparens i Regeringskansliets remisshantering. Såvitt jag kan se innehåller inte förslaget till myndighetsdatalag som blev resultatet av informationshanteringsutredningen några förslag för att förbättra insynen, däremot ett antal förslag rörande integritet som ledde till invändningar av en rad remissinstanser. Om transparensen i remisshanteringen förbättrats är jag osäker på.
E-delegationen och Digitaliseringskommissionen
Sammantaget kan man säga att det har funnits en del ambitioner i demokratifrågor, om än vaga, i regeringens styrning av digitaliseringen. De organ som tillsatts för att realisera regeringens ambitioner kan inte heller sägas ha tagit e-demokratin vidare.
E-delegationen, en kommitté som tillsattes 2009 och fortlevde till 2015, fick av regeringen uppdraget att:
beakta den utveckling som sker inom området e-demokrati, dvs. användning av it i demokratiska processer.
Men delegationen gjorde själv en avgränsning ”av uppdraget och har inte beaktat demokratifrågor.” som man skriver i sitt slutbetänkande. E-delegationens efterföljare eSam (eSam är ett medlemsdrivet program för samverkan mellan myndigheter och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) om digitaliseringen av det offentliga Sverige) nämner inte demokratifrågan över huvud taget.
Digitaliseringskommissionen som haft regerings uppdrag att bistå Regeringskansliet i den fortsatta utvecklingen av digitaliseringspolitiken, bl.a. genom att ta fram underlag lämnar inte heller i sitt slutbetänkande några förslag på att förbättra e-demokratin. Däremot innehåller temarapporten Det sociala kontraktet i en digital tid från 2016 ett antal uppsatser som anknyter till demokratifrågor inklusive den personliga integriteten. Uppsatserna är av mycket varierande kvalitet där några ha ett språkbruk som knappast setts i statliga utredningar, som på sidan 66 för att ta ett exempel:
Sett ur det här perspektivet tycks många av sjukvårdens praktiker, där patienters önskemål om att slå ihop journaler inte hörsammas med hänvisning till den personliga integriteten, närmast perversa.
Lyckligtvis är inte nivån på argumentation den samma i hela rapporten men den innehåller å andra sidan mycket få förslag för att förbättra demokratin med hjälp av digitalisering. Undantaget är Ulf Bjerelds och Marie Demkers diskussion om hur digitaliseringen kan underlätta för de politiska partierna att stärka sin ställning som länk mellan medborgarna och de beslutsfattande institutionerna.
Efter denna genomgång tycker jag mig kunna konstatera att det saknas en tydlig och uttalad linje gällande e-demokrati från den här regeringen liksom från de tidigare. De generella initiativ som regeringen tagit för att uppmuntra en ökad digitalisering har inte heller kommit att handla om att stärka demokratin. E-delegationen avgränsade till och med bort det uppdrag de fått av regeringen om att beakta utvecklingen inom området e-demokrati. Bristen på engagemang är förvånande eftersom detta borde vara en angelägen uppgift då demokratin såsom vi känner den tycks alltmer hotad av auktoritära krafter. Uppriktigt tror jag också att de digitala verktygen kan skapa möjligheter att pigga upp en förstelnad och litet rostig demokrati. Men, som Anders R Olsson påpekade för redan för mer än femton år sedan, detta sker inte av sig själv utan förutsätter en uthållig vilja.
Jag ska återkomma till ett par frågor där digitaliseringen verkligen kan påverka demokratin i antingen positiv eller negativ riktning.
