Alla som ägnat den mest flyktiga (men seriösa) tanke på beskrivningarna av vårt förflutna inser att all historieskrivning är en tolkning präglad inte minst av varje tids syn på sig själv. Konstanten i dessa tolkningar över tid är källmaterialet, d.v.s. främst arkiven (förlåt alla arkeologer). Detta material kan vridas och vändas på, utsättas för källkritik och ständigt ges nya betydelser.
Jag tänker inte här gå in på alla argument varför det är så centralt för oss att förstå varifrån vi kommer utan utgå från att det är ett axiom som leder till att även arkiven och de bevarade källorna är oumbärliga för oss. Detta har de flesta förståelse för när det kommer till husförhörslängder eller andra dokument med charmig piktur. Men när samma typ av information som finns i de gamla huvudböckerna med marmorerade sidor började produceras som tråkiga datalistor tappar många intresset. Tanken räcker inte till för att förstå att vi idag producerar morgondagens historia.
Från dessa inledande reflektioner med kanske väl mycket magstöd ska jag närma mig en synnerlig aktuell och alarmerande fråga, nämligen att vi dagsläget riskerar att spola ut en stor del av vår framtida historia och därmed sviker ett ansvar för våra efterkommande. Tyvärr måste jag som en ständig förkämpe för den personliga integriteten inse att dataskyddsförordningen såsom den tolkas idag hotar vår gemensamma bank av källmaterial. Myndigheters personuppgifter kan bevaras för framtiden med stöd av 7 § dataskyddslagen men all den information som genererats i privat verksamhet som företag, stiftelser och föreningar har inte detta stöd - än. I dataskyddslagen som trädde i kraft 2018 står:
Enskilda arkiv
3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att personuppgiftsansvariga som inte omfattas av föreskrifter om arkiv får behandla personuppgifter för arkivändamål av allmänt intresse.
Den myndighet som regeringen bestämmer får i enskilda fall besluta att sådana personuppgiftsansvariga får behandla personuppgifter för arkivändamål av allmänt intresse. Ett beslut får förenas med villkor.
Det är Riksarkivet som fått rätt att meddela föreskrifter om personuppgiftsansvariga (d.v.s. inte arkivinstitutioner) får behandla, i vilket ingår att bevara rimligen, personuppgifter för arkivändamål. Detta kan möjligen framstå som litet utanför myndighetsuppdraget men RA:s uppdrag är inte begränsat till bara offentlig sektor:
Riksarkivet är en länk mellan dåtid, nutid och framtid (OBS! det är RA som valt att inte ha en punkt här - oklart varför.)
Vårt uppdrag är att säkerställa samhällets arkivinformation och göra den möjlig att använda över tid. Tillgång till kulturarv och autentisk information som kan användas i forskning, rättskipning och för allmänhetens insyn är grundläggande i vårt demokratiska samhälle.
Man får utgå från att ingen uppfattar samhället som bestående enbart av myndigheter. Ändå är det framför allt offentliga arkiv (inklusive kyrkoarkiv) som är bevarade från de senaste århundradena i Sverige. Det mesta som skett utanför myndighetsvärlden finns enbart kvar som beskrivningar i myndigheternas arkiv. Förenings- och näringslivsarkiv har ändå kämpat på för att väga upp balansen, delvis med stöd av Riksarkivet. Medlemsmatriklar och längder över arbetare har utgjort ett mycket viktigt forskningsmaterial för olika typer av forskning men som alla förstår innehåller de mängder av personuppgifter, ja det är ju personuppgifterna som ger dem värde som källor.
Två samverkande faktorer har nu lett till en stor risk för att fortsatt bevarande av denna typ av material nu är än mer hotat. Detta kommer i sin tur att försämra möjligheten för framtidens historieskrivning att se till HELA samhällets utveckling. Den första faktorn är Riksarkivets senfärdighet att ta fram en fungerande föreskrift som ger enskilda personuppgiftsansvariga rätt att bevara material. Man kom med ett förslag 2019 som fick efter vissa invändningar fick dras tillbaka och inte förrän nu 3 år senare (!) ligger det ett nytt förslag ute på remiss. Under detta dröjsmål har naturligtvis praxis satt sig i tänkande och handling som kommer att vara svårt att bryta.
Den andra faktorn är vad jag uppfattar som övernitiska dataskyddssamordnare med flera roller som alltför snabbt utfärdar bullor om att ALLA personuppgifter ska rensas när det ursprungliga ändamålet upphört. Detta TROTS att man vet vad som står i dataskyddslagen om det intresset av att bevara även enskilt material för framtiden. Jag kan visserligen förstå att man vill följa befintlig lagstiftning men det går ju att sitta litet på händerna när man vet att nya regler är på väg.
Nu har som sagt Riksarkivet äntligen lagt ut en ny föreskrift på remiss som jag tycker att alla med minsta intresse för forskning och historia ska ta sig tid att läsa. Själv tycker jag föreskriften har en väsentlig brist som jag kommer att skriva ett remissvar om. Bristen menar jag är den betydelseförskjutning som görs i föreskriften från datalagens formulering om att det är personuppgiftsansvariga som får behandla personuppgifter för arkivändamål till:
behandling av personuppgifter för arkivändamål av
allmänt intresse som utförs inom ramen för en arkivverksamhet av allmänt intresse
Det är alltså arkivinstitutioner som föreskriften riktar in sig på. Och det är väl naturligt att information som ska bevaras för framtiden förr eller senare hamnar på en arkivinstitution men som föreskriften nu är formulerad finns det knappast möjlighet till något inflöde till arkivinstitutionerna. Ska man hårdra det så tillåter föreskriften att arkivinstitutioner får fortsätta hantera det material som redan inkommit men personuppgiftsanvariga får själva inte bevara material som ska överföras till en arkivinstitution. Konsekvenserna av detta menar jag är katastrofala vilket inte tas upp i den bifogade konsekvensutredningen trots att man återkommande snuddar vid ämnet.
Istället borde föreskriften återgå till datalagens formulering om personuppgiftsansvariga och beskriva en lämplig process för hur det långsiktiga bevarandet ska säkerställas. En väg bör vara att företag och föreningar ska kunna fatta beslut om en bevarandeplan där det framgår vilken information som bedöms ha ett allmänt intresse och till vilken arkivinstitution information ska överlämnas. På det sätt skulle även konflikten om vem som ska avgöra vad som är allmänt nationellt intresse kunna rundas. Vi skulle därmed åtminstone kunna uppnå att det finns ett sätt att rädda enskilt material även om alla inneboende motsättningar inte är lösta.
Som vanligt skulle jag inte med bestämdhet häva att jag har rätt och uppmanar därför alla med samma eller andra uppfattningar att författa ett remissvar. Och snälla, ta det litet lugnt med rensning och gallring av personuppgifter till dess det finns en beslutad föreskrift - det finns mycket annat inom dataskyddsområdet som man kan ta itu med under tiden. Annars kommer vi att dömas hårt av framtiden.
