Inte så sällan får jag tänka efter för att förstå hur nya begrepp ska förstås och vad som egentligen är det nya. För tillfället har jag fastnat i ordet "sekundäranvändning" som används i alla sammanhang där digitalisering och AI är aktuellt. Inte minst då det gäller vårdinformation kan tilläggas.

Min bakgrund är att jag varit arkivarie. Först på arkivinstitution, sedan som landstingsarkivarie och arkivchef för arkivet där alla värmlänningars vårdinformation från 1770-talet och framåt togs om hand och tillhandahölls (dvs informationen härrörde från 1770-talet och framåt - inte mitt jobb). När vi envisas med att leva tills vi är 80+ behövs informationen under mycket lång tid för vår vård men det var inte bara i de enskilda patienternas intressen som journalerna bevarats. De användes i stor utsträckning för forskning av olika slag, naturligtvis inte minst för medicinsk sådan.

Sverige har mycket bra offentliga arkiv där det investerats stora resurser över tid. De har också varit tillgängliga inte bara för akademisk forskning utan även för samhället i övrigt. Öppenheten har också kunnat vila på offentlighetsprincipen som har gett insyn även i pågående verksamhet.

Att arbeta med arkiv är att balansera mellan att bevara värdefull information men inte spara på allt. Det handlar om att vara ekonomisk med de alltför begränsade resurser som finns för arkiven, att skapa sökbarhet över tid, att upprätthålla proveniens, autenticitet och informationskvalitet samt att ta hänsyn till integritet och andra värden. Arkivariens svåraste uppgift är att gallra. Det är en uppgift som kräver stor kompetens, utredningsförmåga och förståelse för de behov som både dagens och framtidens användare kan tänkas ha.

På något sätt tycks denna insikt ha försvunnit när den så kallade sekundäranvändningen i många fall tycks trumfa det primära syftet med informationen. Det har blivit viktigare att göda de gigantiska språkmodellerna eller vårdföretagen som vill bygga europeisk hälsomarknad via EHDS. Frågor som vem som har ansvar för informationen, om den offentliga sektorn ensam ska bära kostnaden för all den information som ska bevaras för sekundäranvändning, vem som ska säkerställa informationskvalitet och bevarande är helt osynliga. Inte heller arkivinstitutionerna sträcker upp handen och säger: hmpf vi har faktiskt flera hundra år av kompetensutveckling i det här och kanske borde vara med i diskussionen även om det kallas sekundäranvändning.

Digitaliseringen och AI måste styras om den ska gagna samhällets diversifierade mål, det kan inte bara vara ekonomiska intressen sätter färdplanen. Jag tror både arkivarierna själva och omvärlden måste förstå att det inte finns någon sekundäranvändning utan arkiv. Olika intressen måste nu liksom tidigare ställas mot varandra på rationella grunder. I annat fall kommer stora delar av både vårdinformation och annan information att vara obrukbar redan i en nära framtid.