Av en händelse läser jag på Linkedin om ett kommande seminarium anordnat av digitaliseringens kanske största eventskapare SKR:

Äldreomsorgen står inför betydande kompetensutmaningar. Bristen på arbetskraft är stor inom de flesta yrkesområden och inom äldreomsorgen är utmaningarna än större då en stagnerande arbetskraft ska möta en allt äldre befolkning. Ökad teknikanvändning i arbetet är en faktor som kan lindra rekryteringsbehov och frigöra arbetstid. För att lyckas krävs utbildning och kompetensutveckling och att ny teknik och nya arbetsmetoder implementeras så att medarbetarna känner att de bidrar till verksamheten.

SKR:s stora tilltro till att tekniken kommer att lösa arbetskraftsproblemen i kommunal och regional verksamhet, trots att forskningen gång på gång kväver detta hopp, är även här tydligt. Rubriken för seminariet är dock Digitalisering för att stärka medarbetarskap inom äldreomsorgen.  Man blir ju nyfiken ska erkännas på vad stärkt medarbetarskap skulle kunna innebär, särskilt kopplat till digitalisering. Kanske hur medarbetarnas agens och kompetens bättre ska tas tillvara, deras djupa kunskap om det arbete som faktiskt ska utföras och hur teknik skulle kunna integreras i detta för att underlätta arbetsuppgifterna?

Om det vore så skulle det vara ytterst rimligt att dessa medarbetare hade en plats på seminariet. Häpen läser jag programmet där inte vare sig någon medarbetare i äldreomsorgen eller fackförbundsrepresentant ingår. Upplägget är alltså att tala OM medarbetarna men inte låta deras erfarenheter och syn på medarbetarskap vara en del i diskussionen. Sedan tänker jag att jag inte borde förvånas, SKR är en arbetsgivarorganisation och av naturliga skäl mindre intresserade av vad motparten - löntagarna - vill tillföra i diskussionen.

Detta vore mindre av ett problem om inte SKR vore så fullständigt agendasättande för digitaliseringen i kommuner och regioner. Det är i praktiken SKR som dragit upp strategier och inriktning för digitaliseringen i medlemsorganisationerna det senaste kvartsseklet. Det gör att arbetsgivarperspektivet varit helt dominerande i denna fråga och politisk diskussion om alternativa mål och medel för digitaliseringen saknats. Förutom att detta är en skev maktbalans så har det ju inte heller gått så bra med digitaliseringen.  

I en mycket intressant rapport från det inte direkt vänsterlutande forskningsinstitutet Ratio om digital tidrapportering i äldreomsorgen kommer man fram till följande slutsats:

We examine the implementation of digital time tracking in home care services in Swedish municipalities. Our study combines original survey data with external measures of quality and costs, allowing us to examine both the perceived and estimated effects of time tracking. According to the responding managers, time tracking has led to improvements in quality and reductions in costs. However, the estimated effects suggest that these managerial perceptions may need to be revised. We found that quality is unaffected or reduced while costs have increased due to the implementation of time tracking.

Vad jag framför allt fastnar för är att intervjuade chefer i äldreomsorgen enligt undersökningen felbedömer vilka effekter den digitala lösningen har. Man överskattar (fortfarande enligt undersökningen) både hur mycket pengar som kan sparas och hur kvaliteten i vården kan öka. Resultatet tycks snarare vara att kvaliteten är oförändrad och kostnaderna t.o.m. ökar.

I rapporten finns ett antal hypoteser om orsaken till varför cheferna ger den digitala lösningen ett sådant glädjebetyg som jag inte ska gå in närmare på. Det framkommer också indirekt att medarbetarna däremot är mer skeptiska. Detta stämmer också med mina erfarenheter från att ha arbetat med omsorg ett antal år. Jag skulle våga påstå att det skulle gå att sätta samman en ekvation som innebär att ju längre du är från det praktiska arbetet med människor vård, skola och omsorg desto mer benägen är du att tro på enkla digitala lösningar. Om du dessutom hela tiden får intrycket att det gynnar din karriär att inta en generellt positiv hållning till alla former av digitalisering påverkar det säkert också.

Den som däremot arbetar med konkreta uppgifter som att städa, tvätta, laga mat, lägga om sår, mata, hjälpa till vid toalettbesök och dusch vet att det inte går att sätta exakta mått och tider på dessa uppgifter. Och hur påverkar egentligen cykelväglaget i januari tidsåtgången? Själv skulle jag inte ens kunna bestämma den exakta tiden för att laga en lunch i mitt eget kök men i detta sammanhang förväntas man kunna göra det med en mängd olika rätter och kök. Och ska man avvisa en gammal människa som behöver en stund av uppmuntran? Ofta framställs de invändningar som framförs som bakåtsträvande och att man motsätter sig den tekniska utvecklingen i stort. Så tror jag sällan är fallet utan det handlar om att ha en realistisk syn på vad som går att göra på teknisk väg och hur det i så fall ska går till.

När digitaliseringsivrare och NPM i skön gemenskap försöker beskriva det mänskliga livet som alltigenom rationellt misslyckas det naturligtvis. Ändå upprepas försöken hela tiden som en bock som stångar samma vägg om och om igen. Jag skulle säga att medarbetarnas kunskap och erfarenhet är ovärderliga för att vända digitaliseringsskutan åt rätt håll. Så en uppmaning är att sluta prata över huvudet med välfärdens medarbetare och istället försöka ta tillvara den omistliga kunskap som finns hos de som faktiskt jobbar i verkligheten.