Jag har tagit del av den granskningsrapport som KPMG genomfört på uppdrag av Region Stockholm efter 1177-skandalen och som av en händelse (?) publicerades dagen för midsommarafton. Rapportens omfång motsvarar på intet sätt skandalens omfång utan är ett luftigt dokument på 14 sidor inklusive bilagor.
Att rapporten är tunn räknat i sidor behöver naturligtvis inte påverka skärpan i analysen men som rätt luttrad granskare av informationssäkerhet känns de 14 sidorna som rätt kraftigt i obalans med uppdragets genomförande och omfattning:
Granskningen har omfattat en kombination av IT-revision, inhämtning av information från tillgänglig dokumentation av karaktären styr- och stöddokument, uppföljningsrapporter samt intervjuer med nyckelpersoner. Granskningen har utgått från vedertagna granskningsmetoder inom området informationssäkerhet, vilket omfattat såväl Vårdgivaren och dennes underleverantörer som Region Stockholm genom HSF. En lista över de personer som intervjuats återfinns i bilaga 2. Granskningen har genomförts under maj-juni 2019.
Vidare är rapportens utformning i avvikelseformat där endast väsentliga iakttagelser har lyfts fram med förslag på förbättringsåtgärder, inklusive eventuella behov att förtydliga avtal, uppföljningsrutiner och processer för att minimera att motsvarande inträffar igen.
Att på så få sidor beskriva Region Stockholms, Medhelps och ett antal underleverantörers styrning av sin informationssäkerhet, vad som gått fel och vad som bör göras för att undvika att systemfel som det inträffade upprepas känns inte riktigt seriöst. Den sammanfattande bedömningen är dock på allvar oroande:
Vår övergripande bedömning är att HSF bör se över kravställningen på informationssäkerheten i samband med upphandlingar samt att uppföljningsprocessen behöver struktureras och formaliseras för icke funktionella krav, däribland informationssäkerhet. I allt väsentligt behöver kravställningen preciseras för att säkerställa att leverantörerna är införstådda i HSF:s förväntningar, men även för att öka den interna förståelsen för hur kraven ska följas upp. Att avtalskraven beträffande informationssäkerhet är allmänt hållna, samtidigt som standarden inom området inte är fullt integrerad i HSF:s verksamhet, innebär i praktiken att Vårdgivarens hantering av informationssäkerhet endast har följts upp i begränsad omfattning.
Vad gäller Vårdgivaren kan vi konstatera att det inte finns något dokumenterat ledningssystem för informationssäkerhet samt att det förekommit brister i rutinen för utvärdering och uppföljning av underleverantörer till vårdtjänsten. Vi noterar dock att Vårdgivaren, sedan incidenten, arbetar med en åtgärdsplan för att förbättra informationssäkerheten, rutiner beträffande kontroll av leverantörer samt planerar för en certifiering inom ISO 27001.
Vi noterar att de akuta bristerna hänförliga till incidenten har hanterats, bland annat genom den skyndsamma nedstängningen av den felkonfigurerade servern, uppsägningen av avtalet med underleverantören som givit upphov till incidenten samt inhämtandet av all patientinformation till Vårdgivarens egen tekniska lösning. Vi har dock identifierat ett antal framåtblickande förbättringsområden som rör HSF:s övergripande arbetssätt beträffande informationssäkerhet, fördelningen av roller och ansvar samt metoden för hantering och uppföljning av leverantörer. Vidare har vi även identifierat åtgärder hänförliga till Vårdgivarens arbete med informationssäkerhet och den planerade ISO-certifieringen samt sättet till vilket Vårdgivaren arbetar med att vidareförmedla HSF:s avtalskrav beträffande informationssäkerhet.
HSF är alltså Hälso- och sjukvårdsförvaltningen i Region Stockholm och vårdgivaren Medhelp. Att Region Stockholm inte lyckas formulera tydliga säkerhetskrav i upphandlingar i en så central tjänst som 1177 är i sig skandalöst. Att sedan Medhelp som vårdgivare helt saknar ledningssystem för informationssäkerhet och att Region Stockholm inte ens ställt krav på en så grundläggande nivå är information som bekräftar min bild att den svenska sjukvården fortfarande ignorerar behovet av informationssäkerhet.
1177-skandalen var trots allt bara en sten som vändes, om än stor. Det som verkligen oroar är de brister i Region Stockholm säkerhetsarbete som avslöjas indirekt i rapporten. Dessa brister gör det mycket sannolikt att 1177 bara är en del i större systemfel där patienters hälsa och integritet är i en ständig riskzon om rapportens uppgifter stämmer. Ta till exempel följande iakttagelse från granskarna:
HSF saknar ett fullständigt ledningssystem för informationssäkerhet (LIS). Enligt den regionsövergripande informationssäkerhetspolicyn ska varje nämnd införa ett lokalt ledningssystem för informationssäkerhet. I förekommande fall har HSF tagit fram lokala styrande dokument för informationssäkerhet, men dessa återspeglar i allt väsentligt de styrdokument som finns på regional nivå. Graden av verksamhetsanpassning är relativt låg och förvaltningen har inte tagit fram några instruktioner eller utvecklat processer för hanteringen av informationssäkerhet. Vi noterar att instruktioner håller på att arbetas fram, men dessa berör hanteringen av portabel IT-utrustning och syftar således inte till att tydliggöra riktlinjerna för hur förvaltningen ska arbeta med informationssäkerhet.
Region Stockholm har alltså inte tagit fram säkerhetsregler för avpassade för sjukvården utan i huvudsak nöjt sig med de generella för regionen (trots att det funnits en föreskrift att så ska göras sedan 2008 SOSFS 2008:14) och att man inte heller är på väg att göra det för mer än för bärbar utrustning. Jag tror redan den som rent tillfälligt jobbat med informationssäkerhet i vården förstår hur mycket arbete och eftertanke som krävs för att anpassa generella regler så att de fungerar i vården, t.ex. bara att ge en uttolkning av ansvasförhållandena för informationshanteringen är en mycket komplex fråga.
Situationen i Region Stockholm gäller även hos Medhelp som inte heller har förmåga att ställa relevanta krav på sina underleverantörer:
Processer och rutiner ska finnas för att säkerställa uppfyllandet av Socialstyrelsens krav på informationssäkerhet. Vårdgivaren har inget dokumenterat LIS och det är vår bedömning att vissa processer saknas för att kunna försäkra att kraven uppfylls. Vi noterar exempelvis att Vårdgivaren, i enlighet med vedertagna standarder och god praxis, inte har ställt ändamålsenliga krav på samt följt upp leverantörers hantering av informationssäkerhet. Vidare anger Socialstyrelsen att vårdgivare ska ha en informationssäkerhetspolicy som anger mål och inriktning på verksamhetens arbete med informationssäkerhet. Vi har identifierat att Vårdgivaren har antagit en informationssäkerhetspolicy i maj 2019. Vi noterar i sammanhanget att Vårdgivaren planerar för en certifiering inom ISO 27001 till kvartal 2, 2020 samt har ett ledningssystem för GDPR.
Den här råttan-på-repet situationen illustrerar väl varför startpunkten för att förbättra säkerheten i vården på måste ligga på sjukvårdshuvudmännen eftersom det är huvudmännen som utformar förutsättningarna för de övriga aktörerna. Tyvärr har ju lagstiftning och föreskrifter i huvudsak varit inriktade på vårdgivarna vilka i praktiken numera har svårt att ens den egna informationssäkerheten eftersom informationen hanteras i gemensamma lösningar. Det är därför extra nedslående när sjukvårdshuvudmännen väljer att inte driva frågan ens i den egna verksamheten och inte heller att respektera de föreskrifter som finns. Framför allt är det en fråga där det inte skulle behövas en föreskrift för att få de styrande i Sveriges största sjukvårdshuvudman att inse behovet av att styra informationshanteringen så att patienterna kan lita på att få god och säker vård. I den kommentar som regionens ansvariga för vård ger upprepar man att man ska införa ett systematiskt informationssäkerhetsarbete men fokuserar i åtgärderna huvudsakligen på underleverantörerna. Men att styra underleverantörerna utan ett eget fungerande regelverk är ett moment 22 som även granskarna noterar:
HSF ställer inte tillräckligt tydliga krav på sina privata vårdgivare vad gäller deras informationssäkerhet. Kravställningen på informationssäkerhet sker genom tillämpningen av en standardbilaga, vilken anger att leverantörer/vårdgivare ska följa regionövergripande styrande dokument för informationssäkerhet. Vi noterar att de styrande dokumenten, i sin tur, anger att informationssäkerheten hos de som arbetar på uppdrag av Region Stockholm ska regleras genom avtal. Vår bedömning är att dessa hänvisningar kan ge upphov till skiljande uppfattningar gällande kravbilden på informationssäkerheten. Med hänsyn till att Socialstyrelsen anger som krav att vissa kontrollmål ska uppfyllas beträffande informationssäkerheten, företrädesvis med stöd av ett LIS enligt standarder i ISO 27000-serien, är det även vår bedömning att HSF:s tillkommande avtalskrav endast ger en begränsad effekt vad gäller att tydliggöra förväntningarna på de privata vårdgivarna.
Jag ska inte tjata mer om hur uppseendeväckande det är att Region Stockholm trots föreskrifter, alla incidenter och trots alla granskningar genom åren ändå inte prioriterar att införa ens ett regelverk för vården att utgå ifrån. Det gör att man vare sig kan ha ett internt systematiskt informationssäkerhetsarbete eller ställa relevanta krav på underleverantörer, det senare framgår på ett nästan tragikomiskt sätt i relationen med Medhelp.
Informationssäkerheten i vården är ingen ny fråga utan har varit uppmärksammad sedan åtminstone första hälften av nittiotalet. Den stora frågan är varför Region Stockholm (och övriga sjukvårdshuvudmän) år efter år undviker att komma till rätta med bristerna. Varför tycker man att det är rimligt att utsätta verksamheten och patienterna för de stora risker som den bristande säkerheten leder till samtidigt som man är beredd att investera ofattbara resurser i experiment som NKS? Och nej, det går inte att säga att 1177 var ett undantag från en i övrigt fungerande situation. KPMG:s rapport är den senaste i en rad av rapporter som visar att den bristande säkerheten är ett systemfel som genomsyrar hela den svenska vården – har man inte styrning av informationssäkerheten så finns den inte mer än fläckvis och utan möjlighet att reducera riskerna.
En relaterad fråga är om NIS-direktivet kommer att ha någon positiv inverkan över huvud taget eller om även denna styrning mot ett systematiskt informationssäkerhetsarbete kommer att ignoreras. Om läsaren tycker att jag ger en alltför mörk bild av Region Stockholms informationssäkerhet rekommenderar jag att ni läser KPMG:s knapphändiga rapport som ändå ger en antydan om regionens förmåga rörande informationssäkerhet.
Tillägg 2019-06-24: Lägger ut rapporten som pdf här.
