En mig närstående berättade att biblioteket där hen jobbar har en dystopihylla på barn- och ungdomsavdelningen. Så populär är den dystopiska genren för barn att den kräver en egen hylla. Jämfört med den yviga diskussionen om tysthetsnormen på bibliotek känns det här som en viktigare fråga för mig: varför har dystopin blivit ett så dominerande narrativ, så dominerande att även barn måste få en rejäl dos av dyster framtid?
Det är alltid svårt att bedöma sin nutid men detta är bara ett tecken på att vi för närvarande lever i en tid av ett ökande materiellt välstånd, längre livslängd, ett minskat terrorhot (i alla fall i Europa) och, sett i ett längre perspektiv, färre konflikter men med en känsla av att vi vandrar på avgrundens rand. Egendomligt nog är oron i mindre grad riktad mot reella hot som klimatsituationen. Undersökningar liknande den här ger en ganska entydig bild av den bristande tilltron till framtiden bland unga.
Flera av senare tids mest populära serier som The handmaids tale (som bygger på min gamla favorit Atwoods bok) är också dystopier. Inte bara barnen utan även vuxna antingen får sin redan dystra världsbild bekräftad eller influeras till en sådan via masskulturen. Den dystopiska världsbilden fördystrar inte bara den enskilda människans liv utan avspeglar ett samhälle av rädda människor. Att rädda människor är mer lättstyrda och mer beredda att underordna sig starka ledare som säger sig kunna erbjuda skydd är väl utforskat, bland annat av Zygmunt Bauman i verk som den Flytande rädslan.
Det förenande kännetecknet för dystopierna är ett auktoritärt styre vilket känns aktuellt även utanför fiktionens värld. Kanske kan den skräck vi känner för de fiktiva tyrannierna i allt från Harry Potter till vuxenlitteratur omvandlas till en kraft för att förhindra auktoritära tendenser i verkligheten. Efter att ha läst Timothy Snyders On tyranny, en kort bestseller med hög densitet, funderar jag över om dystopierna på ett olyckligt sätt medverkar till att vi accepterar auktoritära tendenser som oundvikliga. De auktoritära tendensernas återkomst riskerar att urholka demokratin och på sikt leda till tyranni. On tyranny beskriver faktorer som historiskt sett har berett vägen för tyranni och vad en ansvarsfull individ kan göra för att motverka att dessa faktorer får genomslagskraft. Exemplen är hämtade dels från nazismens genombrott i Tyskland, dels det sovjetiska tyranniet. On tyranny ger uppmaningar som att slå vakt om språket, om sanningen, om institutionerna, om integriteten, om yrkesetik och om att våga stå för en egen åsikt. Börjar vi ge vika och kompromissa eller, ännu värre, agera som en del i den kraft som vill underminera demokrati, öppenhet och integritet så kan en snabb förflyttning ske till ett auktoritärt styrelseskick. Exempel på rörelser i den riktningen finns i flera europeiska länder idag och det finns ingen anledning att tro att Sverige skulle vara immunt. Det kan förtjäna att understrykas att förflyttningen mot auktoritära styren i dagens Europa i huvudsak varit interna angelägenheter och jag tänkte därför i detta sammanhang inte fokusera på vår stora stygga granne i öst utan på vad vi kan göra själva.
En möjlig slutsats utifrån den historiska erfarenheten är att ett samhälle som genomsyras av tillit är det som har bäst motståndskraft mot auktoritära styren. Vi bör alltså inte hålla ögonen öppna enbart för de auktoritära tendenserna utan även för förhållanden i samhället som antingen skapar eller eroderar tillit. Den tillitsdelegation som Ardalan Shekarabi tillsatt är sannolikt ett positivt steg i rätt riktning men otillräckligt eftersom målet för delegationens arbete är att ”styrningen av den offentliga förvaltningen i högre utsträckning ska baseras på tillit”. Det handlar i huvudsak om saker som att föreslå nya styrmodeller i den offentliga förvaltningen som kan ersätta New public management-modeller som visat sig tämligen destruktiva, d.v.s. tillit i förhållandet mellan regeringen och myndigheterna istället för detaljerade och mätbara kontrollprogram. Mycket bra självklart men som sagt otillräckligt för att skapa tillit hos innevånarna i förhållande till staten eller samhället i ett vidare perspektiv.Ändå ska inte verkligen inte myndigheters roll som samhällsbärande institutioner underskattas. Här finns ett samspel mellan att myndigheterna måste göra sitt yttersta för att få förtroende men också att medborgarna, media och debattörer accepterar ett ansvar för myndigheters och andra institutioners möjlighet att fungera. En uppfordrande maning från Snyder som känns omodern i dagens skräniga politiska klimat är att vi måste försvara våra institutioner:
It is the institutions that helps us to preserve decency. They need our help as well. Do not speak of ”our institutions” unless you make them yours by acting on their behalf. Institutions do not protect themselves. They fall one after the orher unless each is defended from the beginning. So choose an institution you care about – a court, a newspaper, a law, a labour union – and take its side.
Det här är naturligtvis ett något obekvämt perspektiv, vana som vi är att få gnälla på allt. Jag är dock beredd att köpa Snyders resonemang och ska själv försöka komma bort från slentriangnällandet och bli mer konstruktiv. Min övertygelse om att detta är viktigt stärktes då jag häromdagen läste en terrorismforskare hundvissla om att ”Sverige” accepterar att kriminella spränger polisbilar. Med Snyders text färsk i minnet gjorde jag en ansträngning för att se något som helst positivt i att hen utnyttjar sin stora plattform för att göra den här typen av utspel som knappast har med verkligheten att göra. Jag kan inte se någon sådan positiv effekt – bara att tilliten i samhället minskar. Det måste dock poängteras att försvara institutioner som sådana inte innebär att de inte får kritiseras. Tvärtom måste ett ständigt förbättringsarbete pågå men det måste ske med respekt för institutionerna som just institutioner.
Om vi kan vara överens om premissen att tillit är en motkraft mot auktoritära synsätt så vill jag nu gå ett steg längre och säga att vi som arbetar med frågor inom informationshantering, säkerhet och integritet har en möjlighet att i någon liten mån påverka en förflyttning i rätt riktning. Det kräver dock kulturförskjutning inom kåren mot ett arbete tydligare grundat i värderingar och även en uppgörelse med den anti-intellektuella och delvis auktoritära hållning som alltför ofta präglar synsätt och arbetsformer. Vikten av att förankra säkerhetsåtgärder i värderingar innebär en förståelse av att ”säkerhet” inte har ett existensberättigande i sig själv utan måste vara kopplat till att utveckla och skydda värden i organisationen, och på samhällsnivå; värden för samhället. De materiella värdena är enkla att identifiera men i förhållandet till tillit så är det, som jag uppfattar det, framför allt öppenhet, korrekthet och respekt för den enskildes integritet. Att detta inte faller sig alldeles naturligt för alla som jobbar med säkerhet förstår jag utifrån att ha blivit kallad både integritetsextremist och öppenhetsfundamentalist (med viss glimt i ögat) av kollegor. Och att göra sig fri från det anti-intellektuella handlar väsentligen om att erkänna att informationshantering och säkerhet befinner sig i ett territorium av ständiga dilemman där förmågan till relevanta problemformuleringar är helt central för att vara en positiv kraft. I detta ligger naturligtvis även förmågan att tänka och att kunna ta till sig ny kunskap samt att inse att det inte finns absoluta sanningar. Även här föreställer jag mig en ganska mödosam process för att utveckla kåren mot en mer ändamålsenlig kultur.
Låt mig ta några exempel på frågor där säkerhetsarbete kan stärka eller stjälpa tilliten. Den mest näraliggande proberstenen är dataskyddsförordningen som träder i kraft i maj och vars syfte är stärka den personliga integriteten (och den gemensamma europeiska marknaden). Vi är väl ett antal som både arbetat med informationssäkerhet och integritetsfrågor, t.ex. som PUO, men min personliga erfarenhet är att integritet försätter många säkerhetsmänniskor i ett ambivalent tillstånd. Å ena sidan finns det redan idag lagstiftning som ska skydda integriteten och som förutsätter att informationssäkerheten medverkar till detta, å andra sidan är åtgärder som olika typer övervakning centrala i säkerhetsarbetet. Integritet och övervakning går inte att förena utan en djupare analys där det måste finnas en beredskap för att den övervakning som skulle vara eftersträvansvärd ur ett rent säkerhetsperspektiv inte går att införa på grund av den inskränker den personliga integriteten. Den lagstiftning som redan finns angående integritetsskydd efterlevs i många fall inte. Jag tror inte heller att lagstiftning är tillräckligt utan att relationen mellan värderingar och lagstiftning är mer komplex än vad som framskymtar i dessa mycket seniora jurister debattartikel . Värdering och lagstiftning är helt enkelt inte synonymt (för att ta det mest slitna exemplet otrohet som inte är förbjudet men som det finns en stark värdering kring). För att kunna hantera det återkommande dilemmat mellan integritet (som lagstiftningen kräver) och övervakning måste man ha stöd i värderingar, att verkligen bottna i att integritet är ett viktigt värde och själv aktivt verka för att förbättra den. Lyckas man med det bidrar man till tilliten inte bara genom att slå vakt om integriteten utan även genom att på ett seriöst och öppet sätt visa att världen inte är svart-vitt utan kräver avvägningar och kompromisser.
Integritet har en tendens att frammana svart-vita resonemang och dessutom märkliga motsatsförhållanden som leder tanken fel. Jag har tidigare skrivit om den falska dikotomi (ett argumentationsfel där det förutsätts att det bara finns två alternativ, men där det egentligen skulle kunna vara så att båda dessa alternativ är falska eller att dessa inte behöver utesluta varandra) som använts när det gäller integriteten i sjukvården. Där har nu under 25 år patientsäkerhet ställts mot integritet trots att det är fullt möjligt att uppnå både och. Denna falska motsättning har upprätthållits av sjukvårdens makthavare på olika nivåer och av programvaruleverantörer och är märkligt seglivad och reproduceras i alla sammanhang rörande digitalisering och e-hälsa, explicit och implicit. Ett nytt exempel på detta är den rapport som Myndigheten för vård- och omsorgsanalys publicerade i december . Rapportens syfte är att beskriva Befolkningens inställning till nytta och risker med digitala hälsouppgifter till vilket man haft stöd i enkätundersökning. Trots den goda intentionen att ta reda på befolkningens inställning till tillgången till vårduppgifter menar jag att man hamnar i ett etiskt moras när man läser enkätens beskrivning av verkligheten och de frågor som respondenterna förväntas besvara. Ett exempel på bakgrund:
Sjukvårdspersonal har inte alltid tillgång till dina journaler som förts på andra vårdenheter. Till exempel kan det vara så att läkaren på din vårdcentral inte kan se journalen från specialistläkare som du träffat på sjukhus. Nu tas initiativ för att se till att olika vårdenheter ska kunna se varandras journaler, så att den vårdpersonal du träffar har tillgång till viktig information om dig. Det är bara personal som deltar i vården av dig eller som på andra sätt behöver uppgifterna för sitt arbete som har rätt att läsa din journal. Men detta kan ändå medföra en ökad risk att personal som inte har rätt till det läser dina uppgifter.
Redan beskrivningen sätts förutsättningen att patienten måste gå med på en ökad risk för obehörig åtkomst för att få den självklara nyttan av att behöriga vårdgivare ska få rätt underlag för sin behandling. Samtidigt beskrivs den obehöriga åtkomsten som ett undantag
Andra studier och källor pekar emellertid på att hanteringen av digitala hälsouppgifter inte alltid lever upp till dessa förväntningar på säker hantering.
trots att det är väl känt inte minst genom Datainspektionens försorg att personal som inte alls behöver det har tillgång till känslig information i sjukvården är regel idag, inte ett undantag. När respondenten får frågor som om Vad är din uppfattning om att olika vårdenheter får tillgång till varandras journaler? gissar jag att flertalet förutsätter att det endast är personal som aktivt deltar i respondentens vård som avses. Den falska dikotomin finns ständigt som en bakgrund som när man i intervjuerna frammanar en situation på liv och död:
Anser du att all vårdpersonal som du kommer i kontakt med bör kunna se (allt) ditt journalinnehåll? a. Vilka uppgifter anser du bör vara synliga – om något – för vårdpersonal på till exempel akutmottagningen?
istället för att fråga om respondenten anser att alla inom en region inklusive fotvårdsterapeuter bör få se din psykjournal.
Min generella invändning mot rapporten, vid sidan om den falska dikotomin, är att den riktar hypotetiska frågor om specifika förhållanden där respondenterna med största sannolikhet har mycket litet kunskap som hur informationshanteringen sker, vårdens organisation och rådande säkerhets- och integritetsförhållanden. En radikal tanke är att föreställa sig att enkäten utformats utifrån dagens verkliga situation med frågor som:
Hur upplever du att tusentals anställda som inte alls deltar i din vård har tillgång till all vårdinformation och det heller inte finns rutiner för att i efterhand på ett rimligt effektivt sätt kontrollera eventuell felaktig åtkomst? Detta innebär också en möjlighet att förändra information så att du riskerar allvarlig felbehandling.
Jag tror att den typen att frågor skulle ge en mer rättvisande bild av hur människor faktiskt bedömer sin önskan om integritet. Svarsfrekvensen når inte upp till 30 procent vilket kan vara ett tecken på att många tilltänkta respondenter uppfattade sin förmåga att besvara frågorna som begränsad. Det har inte utgjort något hinder för de slutsatser som presenteras i rapporten. Jag kommer säkert att återkomma till den här rapporten då den trots sina brister och luddiga slutsatser med säkerhet kommer att användas i olika e-hälsosammanhang som ett stöd för lösningar med bristfälliga integritetskrav. Ur ett tillitsperspektiv är det också negativt inte bara på det sätt som beskrivs i rapporten:
Westins många studier har också påvisat ett starkt samband mellan graden av tillit till institutioner och inställningen till integritetsskydd.
utan också genom att institutionernas förmåga att värna den enskildes integritet påverkar tilliten. Med den integritetssyn som signaleras i rapporten riskerar integriteten att påverkas i negativ riktning vilket i sin tur kan leda till en sänkt tillit. Detta stärks ytterligare av den bild av verkligheten som ges inte rimmar med de granskningar av faktiska förhållanden som gjorts. För mig blir detta ett dubbelfel sett med spaning på tillit: först de verkliga bristerna i sjukvården, därefter att de ignoreras.
Samma osäkerhet om vilken verklighet vi pratar om infinner sig lätt när det gäller säkerhetsåtgärder. Ett uppenbart exempel är övervakningskameror. Vetenskapligt finns det svaga belägg för att övervakningskameror minskar kriminalitet utom då de placeras i parkeringshus. Ändå lyfts övervakningskameror ständigt fram som ett sätt att visa handlingskraft, inte minst för att bekämpa brottslighet i utsatta områden. Jag förutsätter att flertalet som argumenterar för fler kameror är väl medvetna om den bristande effektiviteten i åtgärden men av andra skäl ändå framhärdar i sin argumentation. Som jag ser det leder ineffektiva säkerhetsåtgärder till en falsk trygghet eller till att själva säkerhetsåtgärderna ger belägg för att människor borde känna sig orolig eller till att alerta medborgare inser att de blir ”lurade” av myndigheterna. Inget av dessa tre alternativ skapar en större tillit i samhället. De bör dock få oss som arbetar med säkerhet att fundera över vilka direkta och indirekta konsekvenser vårt säkerhetsarbete kan få och att våga ifrågasätta den reella säkerhetshöjande effekten av olika åtgärder. Avvägningen mellan integritet och vilket annat värde som helst behöver inte med nödvändigt leda till att vilket värde som helst alltid är viktigare.
Den ambivalens som finns hos många säkerhetsmänniskor inför integritetsfrågorna finns i minst lika hög grad inför öppenhet. Öppenhetens betydelse för samhällelig tillit är knappast ifrågasatt av någon och för svenska förhållanden finns det en stor mängd statsvetenskapliga studier om detta så jag finner det överflödigt att länka till någon enskild av dessa studier. Den intresserade kan börja med Bo Rothstein och sedan gå vidare. Sverige har ju också unika förutsättningar för att ge insyn i myndigheters verksamhet genom offentlighetsprincipen. Även här finns dock ett glapp mellan lagstiftningen och de värderingar som myndigheter och enskilda tjänstemän har. För att offentlighetsprincipen ska fungera i praktiken krävs en vilja att tillhandahålla information även om det kan leda till negativa konsekvenser för myndigheten. Den kultur som finns inom säkerhetsområdet bär på ett arv där huvuduppgiften har varit att säkerställa att hemlig information inte blir tillgänglig för obehöriga. Resultatet blir en osäkerhet som gör att sekretesstämpeln kommer fram för flitigt när det gäller säkerhetsrelaterad information. Att möjligheten att sekretessbelägga information tillämpas i allt vidare utsträckning uppmärksammas av grävande journalister nyligen.
Öppenheten är basen för tillit men också ett viktigt verktyg för att kunna bedriva den källkritik som är nödvändig i ett klimat där falska nyheter och påverkansaktiviteter florerar. Men även källkritik måste utgå från rimliga värderingar som ger tillit. För mig som är danad i Lauritz Weibulls hårda källkritiska skola är det centralt att det källkritiska förhållningssättet tillämpas även på grunden för de egna utsagorna. Om inte denna princip anses giltig uppfattar jag det som att vi tar ett steg mot den asymmetriska situation som råder under auktoritära regimer där enbart andra nationers påverkansförsök nagelfars medan utsagor som gynnar den egna ståndpunkten okritiskt anammas. Tecken på sådana tendenser av överdrivet välvilligt mottagande har uppmärksammats av bland annat podden Mediespanarna rörande en undermålig rapport om rysk propaganda . Problemet är att de som har det lovvärda syftet att avslöja rysk desinformation själva blir desinformatörer.
Det är dags att avrunda detta långa och pretentiösa inlägg med att komma några förhoppningar inför det nya året, förhoppningar som känns alldeles särskilt aktuella den här veckan då Folk och försvar drar i gång samtidigt som valåret inleds. En första förhoppning är att vi alla har ett ansvar för att medverka till att skapa tillit i samhället. Vi som arbetar med säkerhet bör låta vårt arbete styras av värderingar som skyddar öppenhet, integritet och demokrati. Vi måste också våga ifrågasätta våra egna sanningar och tillämpa en systematisk källkritik där det också är tillåtet att ha fel. Ta stöd i Timothy Snyders uppmaningar och se hur du kan omsätta dem i ditt arbete.
Läs och se dystopier men motverka att de förverkligas genom att vara extra vaksamma mot alla steg som går i en auktoritär riktning, som inskränker öppenhet och demokrati samt medborgarens möjlighet att hävda sina rättigheter även i förhållande till den egna statsmakten. Undvik att gå in i starkt polariserade lägen som skapar falska dikotomier som att vi antingen är fullständigt naiva eller att ett storkrig står för dörren vilket legitimerar inskränkningar i öppenheten och andra demokratiska rättigheter. Och var inte rädd, rädsla urholkar inte bara själen utan även samhället.
