Det känns som det blivit en öppen fråga under senare år om det finns ett samhälle eller bara ett gäng autonoma individer som ser om sina egna hus. Eller kanske till och med att det (med god hjälp av starka särintressen) byggts upp en allt starkare känsla av att nattväktarstaten är en bra lösning där det gemensamma endast ska bestå av militär, polis och rättsväsende. Detta konfirmeras av det rådande repressiva politiska läget.
Den rådande tidsandan påverkar naturligtvis även myndigheternas arbete. Det märks inte minst inom områden som säkerhet och beredskap. Ganska många har till exempel redan påpekat hur mycket energi MSB lägger på att kommunicera den enskilde invånarens ansvar för beredskapen och hur litet vi får veta om samhällets kollektiva arbete med vår gemensamma beredskap. Budskapet tycks hämtat från statsministerns favoritartist Taylor Swift: you're on your own (kid).
För mig som arbetar med informationssäkerhet har samhällets dalande betydelse varit påtaglig i ett antal år. Detta har förvånat mig litet med tanke på erfarenheterna under pandemin som tydligt visade på betydelsen av ett starkt samhälle (i alla fall för mig).
Det finns ingen tydlig uppdragen gräns mellan det om kallas "samhällsviktig verksamhet" och säkerhetsskydd, dvs. skydd av Sveriges säkerhet. För många är det utan tvivel svårt att avgöra vad som är "samhället" och vad som är "Sverige" och i denna fråga får man ingen hjälp vare sig av lagstiftare eller myndigheter. Som jag försökt förmedla i olika sammanhang tycker jag att det gått inflation i säkerhetsskydd vilket kan ske på samhällsskyddets bekostnad. För mig är det självklart att vårt gemensamma skydd till den absoluta merparten måste bestå av samhällsskydd och inte säkerhetsskydd samt att säkerhetsskyddet är helt beroende av ett fungerande samhällsskydd. Samma sak gäller sett till ett beredskapsperspektiv, grunden måste ligga i ett kontrollerat normalläge.
Inom informationssäkerhet tillkommer ytterligare komplikationer som framväxta betoningen av teknisk säkerhet på bekostnad av organisatorisk styrning vilket jag skrivit om bland annat här. Där skriver jag även om den mycket oklara struktur som för den nationella styrningen av informationssäkerhet (inklusive cybersäkerhet) där regeringen verkar ha en tanke om att flytta över merparten av styrning av området till FRA. Samtidigt lanserar nu EU en cybersäkerhetsplan för sjukhus, EHSD. Jag ber om ursäkt till FRA men jag tror faktiskt inte att en mycket sluten myndighet uppbyggd för övervakning är den bästa för att ge stöd i informationssäkerhetsfrågor till samhällets mest komplexa och öppna verksamhet. Samma sak kommer att bli tydligt när den nya cybersäkerhetslagen som är kopplad till CER-direktivet (dvs samhällssäkerhet) ska implementeras. FRA:s outreach är knappast så utvecklat att det är rimligt att långsiktigt ge stöd till alla de som kommer att påverkas. Faktiskt är jag djupt oroad över att regeringen inte lyckas presentera en redig linje i dessa frågor när de flesta av oss är medvetna om det mycket stora behovet av långsiktig styrning av informationssäkerheten. Detta menar jag är centralt för att vi ska kunna skapa en god samhällssäkerhet.
Jag blir inte mindre oroad när jag läser en intervju med MSB:s nye generaldirektör.
Han tycker att takten i åtgärderna för att stärka det civila försvaret ökade under förra året, men långt ifrån tillräckligt. Arbetet borde ha kommit längre.
Och även om han säger att han inte kan peka med hela handen, så har han ändå för avsikt att peka lite mer än sin företrädare Charlotte Petri Gornitzka.
– Jag får ju ändå ett starkare mandat än innan, säger han.
– Jag upplever att myndigheten får en tydligare roll, att driva, att samordna med råd och stöd, men också följa upp. Så att vi verkligen får verkstad, pang för pengarna så fort som möjligt. Det är en skillnad.
På Mikaell Frisells Att göra-lista finns också att genomföra ett internt förändringsarbete på myndigheten. Det behöver ske något han beskriver som en mental förflyttning.
– Att gå från fredstida kriser till krig och bli Myndigheten för civilt försvar, säger han.
Men exakt vad är det som ska förflyttas?
– Det är ditt och mitt sätt att tänka, i all vår verksamhet. Hur ska vi göra om det värsta händer? Att ha fokus på kriget och worst case scenario. Klarar vi av att hantera det i vår verksamhet, då kommer vi sedan klara av att hantera fredstida kriser på ett enkelt sätt, säger han.
Den tredje stora prioriteringen för Frisell är att kroka arm med ÖB Michael Claesson, att få det civila försvaret att samarbeta på en större bredd med det militära försvaret. Eller som den tidigare generalmajoren Frisell också uttrycker det: ”Gå i takt”.
Samhällssäkerhet verkar vara mycket långt ner på agendan vilket väl är följdriktigt när den inte ens finns med i myndighetens namn längre. Han har det omvända perspektivet mot det jag beskrev tidigare, att robusthet i normalläget gör att vi klarar störningar och även höjd beredskap bättre. Frisell tycks mena att krigsläget ska forma normalläget vilket är en rätt obehaglig tanke för mig som för tanken till inte alldeles trevliga stater. Jag tror att vi istället måste inse att normalläge och höjd beredskap är två olika tillstånd med minst två olika leveranser och att dessa måste styras parallellt. Med förtydligandet att ett robust normalläge är det som ger förmågan att leverera även under press.
Sammantaget har jag svårt att se hur samhällets informationssäkerhet ens skulle kunna placeras in i Frisells syn på myndighetens uppgifter.
Jag är helt för att vi ska ha god beredskap för krig men vi kanske inte helt ska utesluta möjligheten om en fortsatt fred och ha beredskap för det? Kanske vi rent av skulle kunna få en myndighet för samhällsskydd? Jag tror det behövs om vi ska ett fungerande fredstida samhälle och inte bara vara individer som förbereder oss för krig.
