Det kan knappast ha förbigått någon att information blivit det nya guldet och att det finns extremt starka både offentliga och privata intressen som vill vara med och ta hem vinster från den resursen. Framför allt den information som skapas i offentlig sektor är extra åtråvärd dels för att den är så omfångsrik, dels för att den ofta innehåller detaljerade uppgifter om olika allmänt intressanta förhållanden.
Intresset för att använda den offentligt producerade informationen som här kallas ”öppna data” har inom EU formaliserats genom PSI-direktivet som även blivit svensk lag sedan 2010. En utredning tillsattes på klassiskt och bra svenskt maner 2019 för att bl.a.
genomföra en översyn och utvärdering av lagen (2010:566) om vidareutnyttjande av handlingar från den offentliga förvaltningen, analysera behovet av för-fattningsändringar för att genomföra öppna data-direktivet och säkerställa en ändamålsenlig nationell reglering som, ur ett rättsligt perspektiv, främjar och stödjer den offentliga förvaltningens arbete med att tillgängliggöra öppna data och annan digital information samt lämna förslag till nödvändiga författningsändringar.
Den lämnades över i höstas under beteckningen SOU 2020:55 Innovation genom information och har knappast lett till några större rubriker. Att vidareförädla data kan ju tyckas som en högst okontroversiell inriktning för ett alltmer digitaliserat samhälle men ändå är det vissa frågor som skaver alltmer ju mer jag funderar på dem. I utredningen ges följande beskrivning av syftet med offentlig verksamhet ska lägga resurser på arbetet med öppna data:
I portalparagrafen till PSI-lagen anges att syftet med lagen är att främja utvecklingen av en informationsmarknad genom att underlätta enskildas användning av handlingar som tillhandahålls av myndigheter.
Redan där kan man haja till. I Sverige har vi en mycket lång tradition av att utnyttja offentlig information för forskning och allmänhetens insyn men vad som här avses skapas är en ”informationsmarknad”. Observera att med enskilda avses inte medborgare som vill ha insyn enligt offentlighetsprincipen vilket klargörs längre fram i utredningen utan endast företag som ska använda informationen. Den tes som drivs i direktivet och i efterföljande lagar och utredningar är att det finns ett starkt samhällsintresse av att skapa en ”informationsmarknad” som ska försörja nationella och internationella företag med råvaran offentlig information till ett självkostnadspris. I en rapport som tagits fram av Lantmäteriet på uppdrag av regeringen blandas ändå syftena ihop så att det framstår som att öppna data skulle förbättra möjligheten till insyn:
Öppna data skapar värde på flera olika plan i samhället. Det rör sig dels om rena ekonomiska värden i form av stimulerad tillväxt och ökad effektivitet som ger aktörer möjlighet att utveckla nya produkter och tjänster. Dessutom bidrar öppna offentliga data per definition till ökad transparens och demokratisk kontroll genom att öka insyn och förståelse för offentlig förvaltning. Den ökade insynen innebär nya möjligheter för externa aktörer att mäta policyeffekter och granska, upptäcka samt motverka oegentligheter inom offentlig sektor.
För mig framstår som mycket tydligt att det finns framför allt tre olika syften med extern åtkomst till myndigheters information:
- demokratiaspekter genom insyn och transparens
- forskningens tillgång till information på lång och kort sikt
- förtags behov av råvara till olika typer av tjänster inklusive AI
Av dessa syften har under de senaste decennierna det sistnämnda syftet varit extremt prioriterat (även om forskning och företagande ofta kan vara överlappande). I de olika initiativ som bedrivits i Sverige rörande digitalisering har jag inte på ett enda ställe sett några konkreta förslag för att utveckla lösningar för att stärka offentlighetsprincipen. Detta trots att öppenheten blivit ordentligt naggad i kanten bland annat genom Sveriges EU-inträde genom avsiktliga och oavsiktliga anpassningar till den betydligt mer begränsade insynsmöjlighet som finns i övriga EU-länder (bortsett från Finland). När man pratar om ökad delaktighet i digitala sammanhang är det alltså inte ökad insyn som diskuteras utan i de allra flesta olika tekniska lösningar som lanseras för offentlig service.
Vilka möjligheter som finns att digitalt utveckla demokratin är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat men jag skulle här även vilja peka på ytterligare en aspekt där den nuvarande satsningen på öppna data rymmer stora intressekonflikter. Eftersom jag skulle vilja belysa den på ett principiellt plan och inte fastna i inhemska perspektiv väljer jag att ta ett exempel från USA. I Erik Åsards nya bok Med lögnen som vapen som handlar om Donald Trump och hans påverkan på det amerikanska samhället. I ett avsnitt berättar Åsard om Trumps märkliga tillsättningar av ledande tjänstemän. Detta är nog så intressant men i det som jag fastnat för i detta sammanhang är när han föreslog Barry Myers, en miljonär och gammal kompis, som chef för NOAA som är den amerikanska motsvarigheten till SMHI. Myers var av en händelse även ägare till ett privat företag som säljer väderrapporter som en kommersiell tjänst. Enligt Åsard såg Myers rapporteringen från NOAA som en svår konkurrent eftersom myndigheten tillhandahöll samma data kostnadsfritt (enligt lag) som Myers paketerade om och marknadsförde i sin egen tjänst. Som Åsard skriver:
Rapporterna från the National Weather Service är kostnadsfria, men AccuWeather lyckades genom förförisk och inte sällan vilseledande marknadsföring få kunderna att betala för dem. Utan den statliga väderlekstjänsten och dess skattefinansierade tillgångar (radar, väderstationer, väderballonger) skulle inte företaget ha mycket att erbjuda. För att skilja ut sig från konkurrenterna började AccuWeather tillverka prognoser som sträckte sig 45 och till och med 90 dagar framåt. Det är en metod som seriösa meteorologer har dömt ut och liknat vid att använda handläsning eller horoskoptydning.
Vidare skriver Åsard:
Till skillnad från bolagen i den privata sektorn är the National Weather Service enligt lag förbjuden att göra reklam för sina tjänster. Det har utnyttjats av företagare som Myers, som under 1990-talet offentligt började argumentera för att den statliga myndigheten borde förbjudas att göra några väderprognoser överhuvudtaget (utom vid fara för liv och egendom). Sådan information borde vara en fråga mellan kunderna och de privata företagen, menade han. När den konservativa republikanska senatorn Rick Santorum lade fram ett snarlikt lagförslag 2005, fick det entusiastiskt stöd av Myers. Förslaget föll, men Myers tvekade alltså inte att stödja en lag som flagrant skulle gynnat hans eget företag och tvingat skattebetalarna att betala dubbelt för en tjänst som den statliga myndigheten tillhandahållit gratis.
Som Michael Lewis påpekar har privata företag i branschen ett ekonomiskt intresse av väderkatastrofer som deras offentliga motsvarigheter saknar. Ju större och farligare orkaner, desto fler kunder kommer att vilja betala för att få varningar om dem. Och ju fler kunder desto större vinster. Lewis föreställer sig en dystopiskt slut – ”dagen då du bara får den väderleksrapport du betalar för”.
Lyckligtvis har vi ingen Trump i Sverige (än). De många intressekonflikter som Erik Åsard så elegant lyfter fram i ett kort stycke i sin bok saknas är dock helt relevanta för Sverige när det gäller öppna data. Av någon anledning har de utredningar som genomförts sedan direktivets tillkomst undvikit att ta upp dessa frågor trots att de har stor betydelse för både samhälle och den enskilde individen.
Att låta marknadskrafter bli dominerande när det gäller hur offentlig information ska användas skapar intressekonflikter. ”Öppna data” kan leda till motsatsen, att de undanhålls från medborgarna för att de utgör råvara för ett företag. Och kommer det att ställas krav på myndigheterna att de måste upprätthålla informationshantering som annars skulle effektiviseras bort för att det skulle påverka företag som använder informationen negativt om den togs bort? Det är inte heller säkert att låta multinationella försäkringsbolag kostnadsfritt ta del av patientuppgifter är något som gynnar några andra än just försäkringsbolagen. Som alltid när det gäller intressekonflikter finns det inget entydigt svart eller vitt i hanteringen av öppna data även om det i det svenska sammanhanget hittills framställts som helt utan komplikationer att langa ut vår viktigaste gemensamma resurs gratis på marknaden. Själv har jag svårt att förstå hur det kan utgöra en marknad överhuvudtaget, snarare en nationell välgörenhetsbasar.
För att skapa en mer mångdimensionell bild av öppna data där olika intressen kartläggs och ställs mot varandra på ett öppet (!) sätt bör ett mer gediget underlag än olika konsultrapporter tas fram om det verkliga ekonomiska värdet. Därefter kan en offentlig diskussion föras om hur vår gemensamma informationsbonanza ska användas så att alla våra olika intressen tillvaratas – inte bara de ekonomiska för vissa aktörer.
