Innan jag fortsätter diskutera e-demokrati måste jag göra ett inlägg om en aktualitet: den nationella säkerhetsstrategin som presenterades på försvarsområdets Almedalen Folk och försvar. Det är med viss förväntan jag läser strategin där ett helt avsnitt ägnas åt Informations- och cybersäkerhet, digitala risker, illustrerat av ett stridsflygplan.

Det positiva med strategin är att det litet intrasslat beskrivs att digitaliseringen förutsätter bättre informationssäkerhet även om det känns som beskrivningen känns som ihopklippt från några gamla dokument. Förväntan på att strategin ska innehålla något substantiellt och inriktande om informationssäkerhet avklingar tyvärr snabbt och stridsflygplanet visar sig vara en ganska kongenial illustration. Fokus ligger helt och hållet på att upprätthålla funktionalitet i samhällsviktig verksamhet, mycket litet om ens något sägs om integritet, mänskliga rättigheter, riktighet, kvalitet eller effektivitet i verksamheten. När tillit nämns är det tillit till digitaliseringen som nämns (!) medan demokratifrågan är mycket avlägsen. Detta att jämföra med den nationella strategi för informationssäkerhet  som togs fram 2009 som hade som målbild:

• Medborgares fri- och rättigheter samt personliga integritet.

• Samhällets funktionalitet, effektivitet och kvalitet.

• Samhällets brottsbekämpning.

• Samhällets förmåga att förebygga och hantera allvarliga störningar och kriser.

• Näringslivets tillväxt.

• Medborgares och verksamheters kunskap om, och förtroende för informationshantering och IT-system.

Den nu aktuella nationella säkerhetsstrategin omfattar hela säkerhetsområdet men skiljer sig också åt från andra strategier, inklusive den tidigare informationssäkerhetsstrategin, genom att inte ange några mål. Istället inleds strategin med något som kallas ”Våra nationella intressen”.  Huruvida dessa intressen är tillgodosedda idag eller inte är oklart eftersom strategin raskt kastar sig över till ”hot” och ”åtgärder”. Det ger en särskild prägel åt strategin eftersom den inte förmedlar några mål som skulle innebära nya möjligheter utan istället anlägger en defensiv hållning. Detta är ganska långt ifrån regeringens offensiva inriktning inom digitaliseringsområdet.

Utmaningar som frammanas inom cyber- och informationssäkerhetsområdet anges de endast som förekommande i form av antagonistiska hot:

Några exempel på sådana utmaningar är antagonistis­ka hot såsom informationsoperationer och elektroniska angrepp mot skyddsvärda informations- och kommunika­tionssystem, t.ex. i form av datain­trång, sabotage eller spionage, exempelvis mot totalförsvarets verksamhet. It-angrepp för att bedöma, påverka eller störa samhällsviktiga funktioner som ett förstadium till en väpnad konflikt hör också hit. It-angrepp riskerar också att otillbörligt påverka utgången av demokratiska val.

Tyvärr finns det ju inget bra kunskapsunderlag om de bakomliggande orsakerna till störningar i informationshanteringen och hur de fördelas  mellan antagonistiska respektive icke-antagonistiska incidenter. Som jag tidigare skrivit finns det indikationer att de vanligast förekommande incidenterna är av typen uppdateringsproblem och programvarufel. Detta stämmer även med den bild jag har efter rätt många år i branschen även detta liksom andra utsagor i frågan får ses som löst grundade antaganden eller anekdotiska bevisföringar. Det är därför synd att strategin ensidigt inriktar sig på de antagonistiska hoten eftersom det riskerar att ge det fortsatta arbetet en slagsida som gör effektiviteten i nationella informationssäkerhetsarbetet mer begränsad. Ytterligare en negativ aspekt med att uttala en så tydlig inriktning är att det ger intrycket av att det finns kvalitativt kunskapsunderlag i frågan. Det kan i sin tur leda till att det nödvändiga arbetet med att hitta former för att skapa och ständigt uppdatera ett sådant kunskapsunderlag inte initieras.

Vilka åtgärder föreslås då för att komma till rätta med den allvarliga situation som målats upp? Ja, det är ganska svårt att se några mer konkreta åtgärder vid sidan om sådant som redan finns eller redan är beslutat. Det talas om de risk- och sårbarhetsanalyser respektive säkerhetsanalyser som redan är föreskrivna, om it-incidenter, om förslaget på ny säkerhetsskyddslag och om den nationell strategi för informations- och cybersäkerhet som bl. a. bygger på NIS-direktivet som håller på att tas fram. I övrigt rader som:

Därtill bör arbetet med de globala dimensionerna av informations- och cybersäkerhets­frågorna intensifieras.

Vilket väl kan betyda vad som helst.

Kanske är det fel att förvänta sig något annat än det som redan framförts i andra sammanhang i den här typen av dokument, särskilt som den nationella strategin för informations- och cybersäkerhet är i antågande. Det känns ändå som ett förlorat tillfälle att inte använda en strategi för att beskriva ett framtida önskvärt tillstånd och försöka skapa en helhetsbild.

Med denna bakgrund vill jag föra fram tre centrala önskemål på vad som borde ingå i den kommande informationssäkerhetsstrategin:

• Analysera och redovisa vilka olika syften som informationssäkerheten ska tjäna på samhällsnivå, även de som ligger vid sidan om att upprätthålla funktionalitet i beredskapssyfte. Till exempel hur informationssäkerheten ska kunna stärka tilliten i viktiga samhällsfunktioner genom att säkerställa integritet, effektivitet och kvalitet.

• Skapa organisatoriska former där olika informationssäkerhetsintressen kan samverka i en gemensam styrmodell – om informationssäkerheten annekteras och görs om till ett rent försvarsintresse kommer digitalisering, effektivitet, integritet och demokrati inte att kunna hanteras på ett rimligt sätt

• Skapa ett bättre kunskapsunderlag – det är  särskilt viktigt att myndigheter går i bräschen och arbetar evidensbaserat i dessa faktaresistenta tider

Både mål och åtgärder måste motsvara alla de olika behov som som informationssäkerhetsarbetet ska täcka. Om strategin för informations- och cybersäkerhet inte klarar att omfatta andra aspekter än funktionalitet i ett beredskapsperspektiv kommer det att orsaka stora problem i den offentliga verksamheten. Myndigheter, kommuner, landsting och även företag i välfärdsbranscher kommer då att bli tvungna att själva försöka skapa lösningar för att upprätthålla helhetsperspektivet på informationssäkerhet. Resultatet blir fler stuprör istället för ökad standardisering och på sikt kanske ett nytt begrepp fastställas som täcker helheten och som kan ersätta ”informationssäkerhet”.