Kammarrätten har fällt sitt utslag

Den minnesgode kommer ihåg att jag bett att få se Ineras ledningssystem för informationssäkerhet, blivit nekad och hänvisad till Kammarrätten för att framföra mina besvär över detta, förloppet finns beskrivet här. Själv måste jag medge att jag fann Ineras agerande aningen besynnerligt. Om det nu finns styrande dokument för informationssäkerheten vid sidan om den A4 som utgör policy (vilket Inera hävdar) så förefaller det märkligt att varje ord i dessa dokument skulle utgöra en sådan betydande risk för Ineras säkerhet att de inte kan lämnas ut. För den som jag som arbetat med utlämnande av allmänna handlingar är väl bekant med rutinen att maska dokumenten så att de delar som bedöms som sekretesskänsliga inte kan läsas – ytterst sällan är dokumenten i sin helhet känsligt. Kanske har inte Inera upparbetat rutinen för maskning än men efter att ha läst Kammarrättens utslag så är det nog dags att komma igång med det nu.

Jag är naturligtvis nöjd med utslaget och väntar nu på mina handlingar. Samtidigt väcker ju historien med Inera en hel del tankar. En är att vi alla är betjänta av största möjliga öppenhet om de regler gällande säkerhet som finns olika organisationer. Vi behöver lära av varandra och vi behöver närma oss mer av praxis både på branschnivå och i samhället i stort. Ett överdrivet hemlighetsmakeri skapar en negativ säkerhetskultur och förhindrar processen mot en nödvändig samsyn om hur styrningen av säkerhet bör utformas.

Ineras förhållningssätt pekar också på ett annat mer praktiskt problem, nämligen vikten av att utforma sin hierarki av styrande dokument rätt. Om man, som Inera tycks ha gjort, blandar principer,ansvarsfördelning och andra faktorer som bör kunna vara helt öppna i random organisation med detaljbeskrivningar av säkerhetslösningar, risker och sårbarheter har man ju skapat ett regelverk som knappast går att sprida ens internt och ännu mindre till externa parter som kunder.

En betydligt mer positiv erfarenhet var det att begära ut samma information hos eHälsomyndigheten där jag inte bara fick ta del av de handlingar som på ett övergripande sätt styr säkerhetsarbetet utan även en bild av de handlingar som är av mer känslig karaktär. Tyvärr bekräftades dock min bild av bristande styrning av säkerheten inom vården då två av de stora aktörerna inom svensk e-hälsa inte har ett gemensamt regelverk. Detta är en mycket stor fråga som måste lösas innan vi kan säga att vi är på väg mot en säker e-hälsa.