Det finns litet som vederlägger Anders R Olssons uppfattning att digitalisering i sig inte leder till ett mer demokratiskt samhälle trots att det är snart tjugo år sedan han formulerade den. Digitala lösningar kan användas i vilket syfte som helst, eller som Olsson skrev att en förvaltning stödd av digitala lösningar ”lika gärna [kan] tjäna ett totalitärt som ett auktoritärt eller demokratiskt samhälle”. Det innebär att det krävs ett aktivt arbete med någon form av mål för att digitaliseringen ska stärka demokratin.
Jag kommer här att utan närmare resonemang om varför det skulle vara det att utgå från premissen att det är bra att stärka demokratin. Däremot behövs några preciseringar eftersom få begrepp kan ges så många betydelser som ”demokrati”, det finns inte bara ett sätt att se på vad demokrati är utan ett helt spektrum av olika tankegångar. Utan att gå allt för djupt kan den ena extrempositionen sägas vara det minimalistiska förhållningssätt som de så kallade elitisterna förespråkar. Ekonomen Joseph Schumpeter är kanske den mest kända företrädaren för denna skola som definitivt inte ville göra en ordagrann tolkning av begreppet och låta folket styra, snarare är målet en maktfördelning där någon typ av elitföreträdare tävlar om makten medelst val. Att befolkningen, eller t.o.m. delar av befolkningen, tillåts rösta och därmed garantera att en maktväxling sker på ett ordnat sätt är demokratins enda syfte. Ibland har detta jämförts med ett marknadsperspektiv med väljarna som kunder och politikerna som leverantörer.
I andra ändan av spektrumet finns de som ansluter sig till en deliberativ demokratisyn där det offentliga samtalet inför beslut ses som centralt. Medborgare är ett subjekt som ska kunna bilda sig en autonom och välgrundad uppfattning i politiska frågor. Kunskap, även moralisk sådan, är av central betydelse i detta perspektiv.
Båda dessa inriktningar liksom mellanläget deltagardemokrati har långa traditioner och handlar i grunden om olika syn på relationen mellan stat och individ, mellan elit och massa. Det finns dock ytterligare en dimension i demokratibygget som kanske är av större betydelse då e-demokrati och digitalisering ska diskuteras. För att få en fungerande demokrati krävs, menar t.ex. statsvetarnestorn Lennart Lundquist, både komponenten folkmakt men också det benämns konstitutionalism. Folkmakt handlar i huvudsak om den politiska beslutsdemokratin (även om Lundquist pekar på många fler möjliga nivåer) medan konstitutionalismen (som har en betydligt längre historia än folkmaktsdelen) berör rättsstaten. Lundquist liksom Bo Rothstein definierar konstitutionalismen med tre komponenter:
- Individuella rättigheter
- Rättssäkerhet (the Rule of Law)
- Maktdelning
En liberal demokrati måste innefatta båda dessa dimensioner; får vi rösta men saknar individuella rättigheter och rättssäkerhet får vi vad som brukar kallas illiberal demokrati som till exempel i Ryssland. Eller som Lundquist uttrycker det:
Konstitutionalismen är nödvändig för att folkmakten ska kunna få uttryck, och folkmakten fordras för att garantera konstitutionalismen.
Denna insikt bör, menar jag, prägla även hur vi väljer att utveckla e-demokratin. Regeringens digitaliseringssträvanden är idag inriktade på den offentliga förvaltningen vilket borde göra det nödvändigt att se på vilka medel som är möjliga använda för att stärka demokratin i den konstitutionella komponenten. Goda förutsättningar finns att göra det då regeringen, förutom alla andra initiativ, även tillsatt en delegation för att skapa ökad tillit i styrningen av offentlig verksamhet. I direktivet till delegationen nämns inte digitalisering och tyvärr har delegationen inte heller fått ett uppdrag att analysera konstitutionella förutsättningar som skulle kunna stärka demokratin och därigenom även skapa en högre grad samhällelig tillit. Den samhälleliga tilliten är en avgörande motkraft mot de destabiliserande krafter som vi anses alltmer utsatta för och det kan därför vara värt att överväga om inte delegationen skulle kunna få ett tilläggsuppdrag att utreda just denna aspekt.
Frågeställningar som skulle kunna tas upp är hur de individuella rättigheterna kan och bör utformas i det alltmer digitala samhället. Dessa rättigheter är ju på inget vis universellt definierade en gång för alla utan kan omformuleras utifrån de behov som nya förutsättningar i samhället skapar. Personlig integritet är en typ av individuell rättighet vars status bör definieras till exempel.
Det deliberativa inslaget har varit starkt i den svenska demokratitraditionen med både folkrörelsetradition och offentlighetsprincipen. Denne inriktning har delvis eroderat under de senaste decennierna genom bland annat vårt ivriga anammande av nyliberalism och New Public Management. De auktoritära tendenserna blir också alltmer påtagliga i vår omvärld. Vill vi återuppväcka en mer deliberativ tanke kräver det ett betydligt mer aktivt engagemang för öppenhet även hos myndigheter, kommuner och landsting. Öppenhet är även en förutsättning för den rättssäkerhet och kontroll som ingår i den svenska konstitutionella demokratikomponenten. Även här finns stora möjligheter till förbättring genom digitalisering men det förutsätter aktiva åtgärder från regering, myndigheter och kommuner.
Svaret på frågan i rubriken är alltså ”ja” men endast om det finns en vilja att digitaliseringen ska vara ett verktyg för en mer utvecklad demokrati. I några kommande inlägg kommer jag att utveckla dessa frågeställningar. Bland annat ska jag belysa hur öppenhet och personlig integritet som kan synas vara varandras motpoler egentligen är varandras förutsättningar ur demokratiskt perspektiv.
