Det är klart man bänkar sig framför tv:n (i ärlighetens namn bakom en datorskärm) när riksdagen har en öppen utfrågning om cybersäkerhet vilket skedde förra veckan.  Sändningen börjar med en lång och mycket grynig mingelupptagning när alla deltagare och åhörare ska leta upp sina platser. Trots mitt seriösa intresse för frågan uppstår nästan omedelbart samma problem som under de senaste veckornas rapportering från Svenska akademien; gränsen mellan fiktivt och faktiskt berättande glider ihop. Jag och mitt sällskap följer de stela tjänstemannakramarna, den tidigare statliga chefen som nu blivit lobbyist som ivrigt söker sällskapet hos sina tidigare kollegor, den aningen nervöse talskrivaren som flackar med blicken och hoppas på att chefen ska hålla sig till manus och inte sväva ut i egna funderingar, den tidigare myndighetschefen som överraskande dyker upp. Soundtracket till House of cards tonar upp i medvetandet och det är med stigande intresse man följer scenen. Enda missen sett ur ett underhållningsperspektiv är den tekniska kvaliteten och att personaget inte introduceras.

Den nerv som fanns i minglet dör tråkigt nog ut i samma ögonblick som redovisningarna av vad som sker på cybersäkerhetsområdet börjar. Först ministern, sedan myndighetscheferna i tur och ordning. Det mest förvånande är att absolut inget förvånande sägs. Det är exakt samma saker som sägs som har upprepats i 15-20 år. Inga nya lösningar, inga nya självinsikter och inga reflektioner av vad som skulle kunna ändras hos myndigheterna själva. Naturligtvis förekommer ordet ”cyber” mer ymnigt än någonsin och aktuella catch phrases som ”det förändrade omvärldsläget”. Nya aningen dunkla fenomen som ”civila cyberförsvaret” förs in utan att det klargörs vad exakt detta skulle vara. Axiom som att brister upptäcks när incidenter rapporteras ventileras.

Det mest genomgående temat är att de utfrågade myndigheterna säger sig behöva ännu mer resurser. Alltså i sak intet nytt. Däremot saknar i alla fall jag ett analytiskt förhållningssätt där man faktiskt kommer in på frågan hur intresseavvägningen mellan den effektivitet som digitaliseringen står för och en bättre säkerhet ska göras på samhällsnivå. Eller hur det demokratiska samhället ska leva ihop med den ständigt ökade övervakningen från både företag och staten. Sammantaget blir utfrågningen en god illustration över varför nuläget är som det är: säkerhetslägret och digitaliseringslägret är som två cykloper som möts och aldrig skapas ett stereoseende.

Inte heller då riksdagsledamöterna släpps in för att ställa frågor efter statsrådets och myndighetschefernas redovisningar tillkommer något nytt perspektiv. De folkvalda håller sig hovsamt inom den uppdragna ramen och ställer välvilliga frågor som möts av föga förvånande svar. Enda gången där det hettar till är när det bekymmersamma läget i kommunerna återkommande lyfts fram och en representant från SKL i lätt agiterad ton hävdar att tillståndet minsann är bättre än så eftersom så många kommuner börjat använda KLASSA (!).

För att övertyga den som inte tror mig har jag sammanställt ett litet quiz där den som vill får gissa om citaten kommer från den öppna utfrågningen förra veckan eller från SOU 2005:42 Säker information. Förslag till informationssäkerhetspolitik. För att göra det litet svårare har jag bytt ut ”informationssäkerhet” i texten från 2005 mot ”cybersäkerhet”. Innebörden i begreppsanvändningen är mycket likartad i detta sammanhang och samtliga talare förra veckan. Den som först sänder in ett rätt svar bjuder jag på lunch eller ett glas efter jobbet. Skicka in en tipsrad med A för SOU 2005:42, B för citat från utfrågningen.

1. Alla våra moderna samhällsbärande system bärs upp av den nya informationsteknologin.
2. Det går inte att organisera fram cybersäkerhet utan det krävs resursförstärkningar.
3. Enligt x mening är det av strategisk betydelse att kunna säkerställa kompetensförsörjningen inom informationssäkerhetsområdet. X konstaterar också att staten behöver egen och unik kompetens. Staten har också det yttersta ansvaret för den nationella säkerheten, vilket ställer särskilda krav.
4. Staten förfogar över en rad administrativa, ekonomiska och informativa styrmedel. I praktiken är dessa relativt svagt utvecklade på informationssäkerhetsområdet.
5. Vår sårbarhet ökar och vi har stora brister trots att stora åtgärder vidtagits.