Efter Kammarrättens utslag dröjde det bara några dagar innan jag fick ut de dokument som jag började jaga med en fråga den 6 augusti. Samtliga tre dokument har mycket marginella maskningar vilket jag återkommer till men som läsaren själv har möjlighet att bedöma eftersom jag lägger ut dem i sin helhet.

Låt oss då se på dokumenten och då först till det mest övergripande: Riktlinje för informationssäkerhet. Detta dokument tycks ha ganska litet att göra med den policy som beslutades i juni och där informationssäkerhetsarbetets övergripande syfte anges vara att

främja digitalisering samtidigt som tillit till informationshanteringen upprätthålls.

De flesta skulle kanske anse att informationssäkerheten ska stödja kärnverksamhetens uppdrag, i det här fallet egentligen kundernas uppdrag, men Inera är sannolikt i detta fall ett offer för SKL:s överideologi där digitalisering är ett dominerande egenvärde.Inte ett ord om  patientsäkerhet för att bara ta en sak som jag personligen anser aningen viktigare än att ”främja digitalisering”.  Den sällsynt korta policyn innehåller ingenting om ansvarsförhållanden eller vem som egentligen ska styra säkerheten, däremot är ett mål att säkerhetsarbetet ska grundas på ”gemensamma regelverk, referensarkitekturer och styrande principer”. Gemensamma för vem och framtagna av vem kan man undra. Policyn ska tillämpas enbart internt och det saknas relation till kunderna trots att Ineras roll som leverantör:

Denna policy gäller all verksamhet och alla medarbetare inom Inera AB, inklusive konsulter, samt all informationshantering. Den ska också tillämpas i projekt och på förvaltningsobjekt.

Policyn ger som jag ser det inte någon verksam strategisk ledning för Ineras säkerhetsarbete i rollen som tjänsteleverantör eftersom ansvar och relationer helt saknas. Hela upplägget med denna helt urvattnade policy känns litet märkligt när Inera dessutom arbetar baklänges och lägger den som olja på vattnet på redan framtagna underliggande dokument. Kanske har det funnits en annan policy tidigare som fadat bort utan kommentar. Låt oss lämna policyn och istället titta på riktlinjen som av naturliga skäl saknar den kopplingar till den beslutade policyn.

En första observation som reser den alltid lika spännande frågan om kausalitet och korrelation. Av en händelse sammanfaller att jag efterfrågade riktlinjen den 6 augusti med en massiv uppdatering som skedde den 9 augusti när en mängd basala säkerhetsaspekter fördes in i riktlinjen (se revisionshistoriken). Detta var också första gången på tre och ett halvt år som en uppdatering skedde.

Nog om detta lustiga sammanträffande. Inera är är ju en tjänsteleverantör av känsliga informationstjänster till vården och det som först slår mig då jag läser riktlinjen är att detta förhållande är i det närmaste osynligt i riktlinjen på samma sätt som i policyn. Riktlinjen gör ingen distinktion mellan Ineras interna informationssäkerhet och den säkerhet som ska finnas i de tjänster som levereras. Kundernas frånvaro i hanteringen blir närmast självlysande i definitionen av informationsägaren:

För varje viktig informationsmängd ska det utses en informationsägare med uppdrag att hantera alla delar av informationssäkerheten som är relaterade till denna informationsmängd. För de tjänster som Inera tillhandahåller är detta normalt rollen Tjänsteansvarig.

Här man alltså kortslutit systemet så kunderna är inte informationsägare och ska inte heller hantera exempelvis informationsklassning och riskanalys av den information som de faktiskt är ansvariga för. För att göra det extrem tydligt: Inera är inte en vårdgivare utan hanterar andra vårdgivares information i ett antal gemensamma tjänster. Vårdgivarna (offentliga och privata) är enligt lag och föreskrift ansvariga för sin information och att den hanteras på ett säkert sätt – det är bara att läsa HSLF-FS 2016:40 för att få en samlad bild av kraven. Samtidigt skriver man t.ex. under 15.3.1. om en informationsägare som sannolikt är kunden.  Roller och begrepp är alltså inte konsistenta.

Ytterligare ett tecken på att riktlinje inte tjänar Ineras verksamhet särskilt väl är att de ytterst knapphändiga beskrivningar av utveckling som finns i kapitlen 15.1 och 15.2. Detta är alltså riktlinjen där ansvar, principer och arbetssätt bör framgå. Som jag uppfattar det är Ineras huvudsakliga uppdrag att utveckla olika it-lösningar för vården vilket skulle föranleda att ett verksamhetsanpassat säkerhetsarbete skulle ha en tyngdpunkt just i utvecklings- och förvaltningsprocessen av erbjudna lösningar. I Ineras riktlinje är det dock inte så utan det känns snarare som en ytlig genomgång av kraven i ISO 27001 med mycket små modifikationer. Dessutom ingår den i det jag brukar tänka på som ”de öde regelverken” eftersom det inte bara kunderna som saknas utan även i hög grad andra aktörer. Istället upprepas riktlinjen igenom ”Inera ska…” utan att närmare definiera vilken roll inom Inera som ska utföra säkerhetsarbetet. Igenkänningsfaktorn är hög. Jag har sett denna typ av regelverk ett otal antal gånger och ett genomgående drag är att när regelverk är så här diffusa så får de ingen eller ringa säkerhetshöjande effekt. Har ledningen inte pekat ut ansvar (vilket man här inte har i policyn och mycket litet i riktlinjen) så finns inget maskineri som drar runt säkerhetsarbetet.

Att något i denna anonyma text skulle befinnas vara av den art att det går att sekretesslägga med hänvisning till  OSL 18 kap. 8 §:

Sekretess gäller för uppgift som lämnar eller kan bidra till upplysning om säkerhets- eller bevakningsåtgärd, om det kan antas att syftet med åtgärden motverkas om uppgiften röjs och åtgärden avser

1. byggnader eller andra anläggningar, lokaler eller inventarier,

2. tillverkning, förvaring, utlämning eller transport av pengar eller andra värdeföremål samt transport eller förvaring av vapen, ammunition, sprängämnen, klyvbart material eller radioaktiva ämnen,

3. telekommunikation eller system för automatiserad behandling av information,

4. behörighet att få tillgång till upptagning för automatiserad behandling eller annan handling,

5. den civila luftfarten eller den civila sjöfarten,

6. transporter på land av farligt gods, eller

7. hamnskydd.

kändes märkligt. Än mer så Ineras ursprungliga beslut att hela dokumentet skulle utgöra risk om det spreds. På ett sätt skulle jag ironiskt kunna hålla med: kvaliteten på dokumentet indikerar en klar brist på styrning av säkerhetsarbetet vilket kan naturligtvis är en stor risk om det framkommer. Men det som nu maskats i dokumentet är endast sex passager där man mitt i den i övrigt så generella beskrivningen av allmänna säkerhetsåtgärder tydligen placerat in var datalagring sker samt tekniska beskrivningar av bland annat segmentering. Om dessa uppgifter är på detaljnivå har de knappast i riktlinjen att göra eftersom den då inte går att sprida i en vidare krets internt. Även detta är att starkt skäl att se över regelverket och styrningen i stort.

Om vi sedan tittar på de två övriga dokument jag fått ta del av:

Anvisning för informationsklassificering Inera

Anvisning för informations- och IT-säkerhet för medarbetare inom Inera

så går maskningarna i dessa sammantaget att räkna på ena handens fingrar. Förutom att även dessa i huvudsak saknar anpassning till Ineras egentliga behov av styrning och även till SKL:s flaggskepp KLASSA är det svårt att se vad som föranlett Ineras rädsla för att sprida dem. Hela hanteringen av min begäran utlämnande av handlingar framstår som fånig och okunnig i mina ögon men har det goda med sig att det kanske hindrar andra från det överutnyttjande av 18.8 som jag tycker mig sett tecken på.

Min sammantagna bild är att Inera saknar ett sammanhängande systematiskt informationssäkerhetsarbete och att den styrning som finns inte är är inriktad på rätt målbild som till exempel att ge kunderna möjlighet att styra sin egen säkerhet eller på patientsäkerhet. Ingenstans framgår att den informationsklassning som kunderna gör av sin information ger utslag i Ineras leverans, inte heller att Inera har ett kunderbjudande som är transparent och flexibelt. Jag är den första att erkänna att Ineras uppdrag är mycket komplicerat men just därför skulle det kännas betydligt tryggare om det gick att urskilja ett stort engagemang för säkerhetsfrågor som skulle ge både kunder och allmänheten i stort en anledning att hysa en stor tillit till Inera.

Särskilt tänker jag på detta när nu Inera satt igång ett nytt projekt om säker digital kommunikation. Visserligen står det ”säker” i rubriken men vilket stöd har projektet i Ineras LIS för att uppnås denna säkerhet? Finns det en risk att detta projekt hamnar i samma situation som den utredning om säker it-drift som kritiserades så hårt av MSB när det gäller säkerhetsaspekterna (trots att det är se att MSB bidrog på ett så särskilt strukturerat sätt)? Hälso- och sjukvård är ju i högsta grad en samhällsviktig verksamhet som borde få MSB:s mest djuplodande intresse när en ny nationell lösning ska tas fram.

Möjligen har jag helt fel. Kanske är säkerheten i Ineras verksamhet mycket bättre än vad de styrande dokumenten ger intryck av. Men samtidigt är det svårt att föreställa sig ett systematiskt informationssäkerhetsarbete där det inte finns en tydlig dokumenterad styrning. Självklart borde denna styrning omfatta mer än Inera – jag ska väl inte tjata om en nationell styrmodell á la Normen en gång till… Däremot vore det mycket önskvärt med en större granskning av samtliga större aktörer inom hälso- och sjukvård både för att bedöma den reella säkerheten och för att se vilka samordningsbehov som finns. Med detta som utgångspunkt går det sedan att börja skissa på den gemensamma styrmodellen. I väntan på detta mitt utopiska tillstånd är en rimlig inriktning att IVO koncentrerar sin tillsyn utifrån NIS-direktivet främst på dessa stora aktörer eftersom de har den största påverkan på vår gemensamma säkerhet.